Jon, Freyr och Goliat på vift

När man sitter där och myser lite kommer grabbarna in med spetten. 

"Do you want a piece of chicken?" frågar de. "Yes, please." svarar man då. "Do you want a piece of lamb?" kommer de ut och frågar sen. "Yes, please." svarar man då, lite mer bestämt den här gången. "Do you want a piece of mustard beef? Do you want a piece of pork?  Do you want a piece of chili beef? Do you want a piece of garlic beef? Do you want a piece of chorizo? Do you want a piece of pork ribs?" "Yes, please. Yes, please. YES, PLEASE! YES! GIVE ME! MORE MORE MORE!!!" 

Vi var i himmelriket den här kvällen. En och en halv timme fick man sitta där och frossa. De öste mat på en och behandlade oss som restauranggäster. Fantastiskt! Det var allra bäst för Jon. Jag glömde kameran en gång när jag skulle på kalas. Jag fick honom då att promenera till festen med kameran genom att muta med den här måltiden. Jag vet inte varför jag blev lite ledsen när jag skulle stå där och betala. Jag visste redan när jag mutade att han skulle tacka ja. Det var ju bara att svälja det, som en man. En vuxen man. Inte för att skryta men jag är gjord av pengar nu för tiden. 

Därefter stötte vi på Peters klassvänner från Lund igen. De var skitarga på varann. De kommer inte alls bra överrens verkar det som. Jag har inte sett dem le åt varann en enda gång. Inte ens när de stöter på oss på en av jordens bättre restauranger kan de bjuda på ett leende. Inte ens när man ska svalka ner sin strupe med det gyllenfärgade guldet kan de fnissa. Nej, jag vet inte. Måste vara väldigt taskig stämning i deras kollektiv. 

Kolla vad arga de är, Cecilia och Karin. Det här får man dras med ständigt när man är i deras närvaro. Jon ville sätta en av dem på plats igår för att allt skulle vända. Han drog undan stolen när Cecilia skulle sätta sig ner så hon föll pladask på rumpan och låg där som en ensam stackare. Alla pekade på henne och skrattade. Jon trodde verkligen att detta skulle få henne på bättre humör och stod där och log sitt bredaste leende, rummet sken upp och alla log tillbaka. Givetvis inte lika brett, men ändå väldigt glatt. 

Cecilia blev inte på bättre humör, tårarna började rinna och hon låg till slut i en blöt pöl där på golvet och grät som ett litet barn. Alla fortsatte skratta, speciellt Karin. Soffan hon satt i är fortfarande blöt efter hennes glädjetårar. "Du kommer inte hem ikväll Cecilia", sa hon. 

Hur som helst. Jag och Jon har i alla fall börjat prata med varann efter ett långt uppehåll av konversationer med munnen. Vi kände ändå under tiden att vi måste konversera på något sätt, Jon började då skriva lappar med sina budskap. 

Jag har en tendes att lämna mina kalsonger i en liten prydlig hög på badrumsgolvet när jag ska duscha. Sen plockar jag aldrig upp dem igen. Fem par kalsonger låg här på golvet, Jon hade då tröttnat. Det är klart han skriver en lapp till mig. 

"Den här högen ska vara borta i eftermiddag! När jag kommer hem från jobbet. Har tröttnat på att trampa i den varje morgon. Men! Jag tänker inte bara ge kritik. Du har ett väldigt vackert ansikte. MVH Simon."

När man får en sån komplimang av en väldigt fin kille med väldigt fint leende kan man inte göra annat än att lyda. 

Högen var borta, jag var glad, Jon var glad. Peter var gladast av alla. Det såg man på honom. Han är alltid glad. När man hälsar på honom på morgnarna ligger han där med sin prydliga mustasch och sitt trötta ansikte och ger en tummen upp. Fantastisk kille, den där Peter. 

Jon väckte mig en morgon genom att ge mig en kyss på munnen. "Ska vi inte fira det här med att vi börjat prata med varan genom att ta en stadig, härlig och god frukost hos Marcus?" frågade han mig. "Love you so much man! Klart jag vill!" svarade jag då och flög upp ur sängen. Så satt vi där, och åt och hade the time of our lives. Vi hade så mycket att prata om. Saker som hänt och roliga skämt vi hade lagt på minnet. Man har inte riktigt tid att skriva ner allt på lappar till varann, inte ens skicka sms med allt man vill säga. Det hade tagit för mycket tid. Vi har beslutat oss för att aldrig mer ha ett såhär långt uppehåll i pratväg. Jag hojade därefter iväg mot jobbet och kunde inte sluta tänka på honom, vi hade ju en väldigt fin stund där under vår frukost tillsammans. 

Söndag idag, ångestladdat..... NOT! Nu ska vi gå och ta oss en stadig frukost på något av de 400 caféerna i stan. Som vanligt har Gud lagt fram moln till mig på min enda lediga dag på veckan. Hudfärgen håller på att försvinna. Kul, väldigt kul. Helvete. 

Ha en angenäm söndag!

Med vänlig hälsning

Mannen man tycker är en helt okej kille i små doser

Freyr

Tisdagen blev bra, riktigt bra. Skulle nog kunna säga att det är åtminstonde den näst bästa tisdagen i mitt liv. Detta för att hålla mig på en bra nivå. Kan inte rada upp någon bättre. Men man vill inte säga för mycket. 

På jobbet skötte jag mig utomordentligt, bättre än måndagen. Hiroshi, den japanska kocken, lagade till en liten macka som vi njöt av tillsammans. Han la en äggröra på den som var, utan att ens vara orolig för att säga för mycket, den godaste äggröra jag ätit i hela mitt liv. Vi hade en fin stund han och jag. Tog en liten zip av kaffet och njöt av vår stund. Sen var det dags för plockning och rensning igen. 

Efter passet ser jag Brandon (killen med dreadlocks) kliva in genom dörren. "Hi! Howaya!" säger han högt så alla hör. "Oh that´s how Freyr says it." sa någon i baren. "Yeah, i know." svarar Brandon då. Det har nämligen visat säg att jag har sagt det där fel hela tiden. Jag trodde att det var den enda frasen ja sa korrekt utan anmärkning. Men så sa de till mig på jobbet att de trodde att jag sa så för att jag visste att det var fel och lät roligt. "Fuck no!" svarade jag då. Skämdes gjorde jag. Jag trodde verkligen att det var helt korrekt. Så nu hälsar alla på mig på det viset och ler. Jag försöker hålla inne tårarna och säger att det är bra med mig eller vad som helst. Men det är väl skönt att man ka sprida lite glädje i alla fall, antar jag. 

Ostbricka blev det sen. Det här var den bästa bilden jag fick ut av ostbrickan. Kolla där långt ner till vänster i bild. Det är guld i påsform! Lite surt bara att jag lyckades knäppa den här bilden precis när Hanna och Christoffer avslutat ett bråk och suckar ut åt varsitt håll. För övrigt hade vi det trevligt. Och ostbrickan levererade som aldrig förr. Det finns lite salami och skinkbitar på den också. Lägger man det i munnen tillsammans med en liten ostbit får man en fantastisk smakupplevelse. Kan man få orgasm med munnen får jag det när jag äter den där ostbrickan. 

Alltid lika kul att se det här nyllet. Han har vart i Nya Zeeland och härjat så det var ett tag sen jag såg honom. Men nu är han tillbaka. Och då sluter man upp, som vänner gör. Vi stack hem till honom och Peter kunde inte hålla fingrarna i styr. Ser han ett par glasögon, tar han på sig dem. 

Här har vi honom med mustaschen. En dag vill jag också ha en mustasch. Det hade vart riktigt coolt. Hade jag rakat till en mustasch hade den blivit liten och mesig. Som en fransk porr-mustasch fast röd. Hade vart pinsamt att visa sig på gator och torg. Folk hade trott att jag var billig och smutsig. "Är du aktör i porrfilmer? Är du hora eller?". Så hade de sagt till mig. Nej, det vill jag inte vara med om. Peter blir inte utsatt för såna saker. Folk aktar sig för Peter när han går på gatan, ber om ursäkt om de går i vägen. De håller till och med upp dörren för Peter när han är på väg in i en byggnad. 

Brandon tog sen med oss till en pub vi inte vart på. Shakespeare hotel. Skön inredning och lite speciellt upplägg. Vi fick sitta inne i ett litet rum för det var den enda stället där det fanns lediga platser för alla fem. Vi fick sitta på rad. Och mittemot oss hade den här ligan. Det var ett stort bord så först kändes det lite konstigt. Det var en jaha-känsla. Satt man vanligt och rakt fram så kollade man ju rätt in i en främlings ögon och nickade till. En sån där nick man bara gör för att visa att man vill inte vara ovän, men man vill heller inte starta en konversation. Så var det i alla fall för oss som satt längst ifrån. Bordet var väldigt stort så det hade blivit en skrik-konversation om jag hade börjat snacka. De som satt lite närmre, Peter och Jon, hade en liten konversation med dem. Jag och Brandon fick gå och beställa mat till alla och Oscar satt i mitten. Ingemansland. Han fick hänga med och hämta maten, i alla fall. 

Brandon köpte en pizza. Väldigt god stenugnsbakad pizza med avocadosås och någon annan röra på. Vi andra fick smaka och vi njöt. När Oscar skulle smaka sin bit hände det här.

Han slet av sin lilla bit och hela fyllningen gled av. Bilden är för att visa. Såhär var det inte i verkligheten. I verkligheten var det som så att Oscar märkte inte ens att fyllningen gled av. Han var helt inne i sin egen värld och började äta på pizzan. Han märkte fortfarande inget. Han satt där och tuggade på sin naturella pizza-slice. Jag och Brandon utbrast givetvis i ett skratt tillsammans och kollade på honom och pekade menande. Brandon frågade om han inte märkt något konstigt med sin pizza och pekade sen på hela fyllningen. "That's not me!" sa Oscar då beskyddande. Han trodde ju det var en annan pizzaslice som låg där och inte hans. Han hade ju sin i handen. När han förstått vad som hänt sa han sen att pizzan var dålig och radade upp massa dåliga bortförklaringar. Vi fortsatte skratta. 

Kvällen fortsatte med att vi tog oss några bägare, sen åkte vi hem. Den här dagen var bra, från början till slut. En liten, liten svacka när det blev lite småstressigt på jobbet. Jag gillar inte stress. Men dagen får ett väldigt bra betyg av mig. 

Hör och häpna, onsdagen blev nästan ännu bättre. Jon hade ledigt så vi stack över till Marcus och Olivier på caféet rätt över gatan och tog oss en liten frukost. Marcus pratar på oförståelig irländska så man får stå och nicka lite när han drar igång. Men det är kul, han har energi. Tidigt på morgonen har han energi. Enligt honom själv jobbar han från halv sex på morgonen till halv tolv på kvällen varje dag. Då blir man imponerad av att han har energi. Har dock lärt mig att ta historier från nytt folk med en nypa salt, men jag ska haka på honom någon gång bara för att se hur en dag i hans liv ser ut. Jag kommer vara fullständigt slutkörd efter ett sånt pass. Jag tror inte jag klarar av det, varken fysiskt eller psykiskt.

Jon tog i alla fall sällskap med mig halvvägs till jobbet. Jobbet var suveränt, alla var på bra humör och det var ännu mindre att göra än i tisdags. Man kände att alla var på bra humör. Och jag gillar när det händer, bra humör heter bra humör av en anledning. Man får bra humör bara av att kolla på någon vars ansikte pryds av bra humör. Vi lyssnade på creedene också. Då blir man väldigt lätt på ännu bättre humör. Jag älskar livet. 

Jon mötte upp mig när jag slutat, vi hade ett uppdrag att slutföra. Stack hem till Brandon, som inte var hemma. Då haffade vi istället hans huskamrat Chase. Trevlig prick i sina bästa år. Honom tog vi med till ett cykelställe där man får plocka delar gratis och bygga ihop en hoj. Jag och Jon insåg ganska snabbt att det här är inget för oss, vi lägger några slantar istället. Men Chase ville inte ge sig. Han hade kommit in i det. Så han stod där och jobbade och jobbade. Jag och Jon skämdes. Vi kunde ju inte hålla kvar honom där för våran skull. Vad hade vi gjort för att förtjäna detta? Jon gjorde i alla fall sitt och pumpade upp framdäcket, jag stod och fixade en slang lite halvdant. Vi fattade verkligen inte vad vi gjorde där. Men oj vilket resultat det blev. Vi har nu en gemensam hoj! Mest min, men vi har en gemensam hoj!

Kolla på den, se den, njut av den! Apollo. Min nya bästa kompis. Jag älskar att cykla. Man kommer på det varje gång man dammar av den gamla järnhästen. "Det här är ju kul!" tänker man, som ett litet barn på julafton. Så cyklar man runt och gör lite tricks. Jag tog med den ut på en liten runda redan nu i morse. Jag njöt, fy fan vad jag njöt!

Här sitter vi och tar en liten rast i parken tillsammans med fåglarna. 

Det gick förbi tre glada kvinnor och jag kunde inte låta bli att le åt dem och säga: "Ey girls! Look at my new bike! What do you think about it?". "It's pretty good. But the one who sits on it is so much better. Such a fucking great looking guy! Can i borrow your camera and take a couple of pictures of you and your new bike?" frågade hon då. Klart hon får. 

Det här var precis vad jag behövde, en cykel. Pratade med en god gammal vän över internet igår kväll. Han sa att jag skulle borde cykla ner för trappor. Jag svarade att jag nog inte vågar det, det var ju ett tag sen man satt på en cykel. Men idag när jag var ute och cyklade såg jag en trappa. Och jag kunde inte låta bli. Jag gjorde det! 

Jag älskar min nya cykel.

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som har cyklat runt vättern

Freyr

Första och hårdaste arbetspasset för veckan är avklarat med galans. Kom till jobbet och möttes av en stor hög med färska kryddor och sallad. Två lådor med potatis som skulle skrubbar och en monsterskål med rödlök som skulle hackas. "Det här kommer bli tufft" tänkte jag. Gick dock över förväntan. Med lite hjälp från vänliga kollegor skapade vi gemensamt en trygg och säker arbetsmiljö och vi blev klara i tid. Lugn kväll, inte så mycke gäster resulterar sedan i en väldigt glad Freyr. När man inte är den som tjänar pengarna på gästerna utan på att man står där på sin plats spelar det inte så stor roll. Man har tid över till annat. Som att gå på toa till exempel. Då sitter man ner och kissar och slappnar av. Man behöver inte tänka på att sikta rätt utan man lägger ner toppen så den touchar vattnet och släpper loss. Skaka av behöver man inte heller göra, den sista lilla skitdroppen som gärna sätter sig i kalsongerna med jämna mellanrum har redan lossnat när man ställt sig upp. Underbart. Nej, gårdagen var rätt bra, det kan vi dra som slutsats.

Jag hade en fin morgonstund för mig själv också. Stal två rostade mackor av Oscar, det vet han inte om. Han har levt på mitt hårvax under tre veckors tid så det kan han ha. Jag har märkt att det tagit slut väldigt fort så jag vet att han använder det. Jag har inte sagt något, utan jag tar hans mackor istället. Jag tycker det är en bra deal, win-win situation. 

Jag tog också en liten bit av den här chokladen. "Hur fan kan du äta choklad med salt i? Det skär sig ju." Vet jag att ni tänker nu. Så tänkte jag också en gång. Var i kontakt med en väldigt vacker kvinna en gång som jag inledde en relation med som varade i sju år. Hon kom en gång hem med en sån här chokladkaka. Då sa jag exakt så till henne. "Nej men den är god." sa hon då. Jag skadade då på huvudet och satte mig i soffan och kollade på tv eller något liknande. Förbannad blev jag. Muttrade lite för mig själv och kollade snett på henne hela kvällen. Nu, något år senare, när jag står och rensar potatis kliver min chef Lenna in på jobbet och lyser upp vardagen som vanligt. Hon hade köpt med sig en sån här chokladkaka. "What is that?" (Vad är det?) frågade alla. "Oh that is so good. I'm fucking addicted to that chocolate." (Åh den är så god. Jag är knullande beroende av den chokladen) svarade hon då. De övriga kollegorna tänkte också precis som jag och alla andra. Att det skär sig, det där kan ju inte vara gott. Men jag kände något i den stunden. Jag kände att den kanske hade något att tillföra mitt liv. Kanske hade jag behandlat den vackra kvinnan felaktigt i det ögonblicket hon kom hem med den dyra lilla designlådan med märkestilltugg. Jag var tvungen att testa! 

Sagt och gjort, när jag var och handlade häromsistens hamnade en burk med pulverkaffe i korgen. Sen sprang jag snabbt över till chokladhyllan, och där stod den i all sin prakt. Så ståtlig den var. Den skrek åt mig. Köp mig, ät mig, gör vad du vill med mig, jag är din för evigt! Jag lyssnade på dess ord och lade ner honom försiktigt i korgen. Gick till kassan och hivade fram plånboken. Jag kom ut och var lite rädd för det var ca 35 grader ute. Choklad trivs inte i värme har jag hört. Men jag gick snabbt, väldigt snabbt. Väl hemma la jag in min nya kompis i kylen där den fick svalka ner sig över natten. Jag vaknade tidigt nästa morgon för att skynda mig ner de två våningarna och se den ligga där. Kokade snabbt upp lite vatten, i med två teskedar, slukade det snabbt och resolut och valde att avsluta med chokladbiten som jag hade förberett. Jag stoppade in den i munnen och började tugga försiktigt. Vilken dröm! "Fy fan i helvete" tänkte jag. En bit räckte för att man skulle tänka så. Den fyllde min mun med en smak jag ville ha i munnen för evigt. Dock kunde jag inte det. Kom på att jag inte hade borstat tänderna på länge. Man var ju tvungen att testa den nya tandborsten man köpt för 7 svenska kronor i ett litet stånd på köpcentret. 

En skittandborste faktiskt. Men man blir någorlunda ren. Har använt den tre gånger nu och har redan börjat blöde i tandköttet. Funderar starkt på att ladda batterierna till eltandborsten igen men då måste jag ner och hämta den en våning, dra ur laddaren till datorn och stoppa i den till tandborsten. Då blöder jag hellre 10 gånger av 10. Jag stack i alla fall och jobbade efter detta och genomförde passet utan anmärkning som sagt. 

Idag, tisdag, vaknade jag upp och var arg. Riktigt arg var jag. Jag hatar tisdagar. Det som väckte mig var att Peter inte vaknade av sitt alarm. Sen började det regna på våra takfönster. Kallt var det också. Mitt i allt detta börjar Peter gulliputtinulla och prata tyst med sin kärlek. Jag gillar kärlek och dess innebörd, men fan inte på en tisdag när det är kallt och regnar! Jag låg där och tänkte lite på livets alla funderingar, ställde mig upp, gick ner och avfyrade en morgonpiss, gick upp igen, tänkte lite till. Sen kom jag på. Det här kommer ju bli en av mina bättre dagar i livet! Jag har ju massa bra grejer att göra idag. 

Följande saker kommer göra denna tisdag till en av mina bättre dagar i livet (tre av dem är redan avklarade i skrivande stund):

• Äta frukost på caféet rätt över gatan. Jag satt och väntade på bussen igår (måndag) och så stack en fransman ut huvudet och kollade på mig. "Mannen, det ser ut som en spökstad här ute, vart är allt folk? Varför skrämmer du iväg mina kunder?" sa han. Jag bad om ursäkt för mitt dåliga beteende när jag suttit helt tyst och väntat på bussen så ser jag ett till huvud sticka ut. Det var ett rödhårigt irländsk huvud. "Nej nu måste du komma in och äta frukost!" sa han till mig. Stora som hus var de båda två och jag klev in för att se hur de hade det. Det såg väldigt trevligt ut och grabbarna var fyllda med energi där på förmiddagen. Jag förklarade lugnt och stillsamt för dem att jag hann inte äta idag på grund av jobb men jag återkommer i morgon. Självklart återkommer jag. Kameran åkte med på ett hörn också. Här har ni dem.

Olivier till vänster och Marcus till höger. Fantastiska grabbar. Har funderat lite på vem Marcus är lik och såg det precis nu. Henrik Dorsin (Ove Sundberg i solsidan)? Är jag helt ute och cyklar?

Jag slog mig ner med min kaffe och min lilla låda med någon märklig gröt i. Blåbär och minimala jordgubbar låg det där i också. Gott i alla fall. Jag blev mätt. Marcus hivade fram morgonblaskan också. Jag kom efter lite bläddrande på att jag har ju ingen aning om vad man ska läsa om i det här landet. Så jag la ihop den i en prydlig hög och koncentrerade mig på maten. 

Åter till listan. 

• Sätta in mina svarta pengar på banken. Kanske inte kul aktivitet direkt. Men det känns bra på något sätt. Man har arbetat hårt för de där pengarna och då känns det kul att kunna komma in med en ståtlig hög med sedlar och låta bättre folk än en själv ta hand om dem åt en. Jag kom dit innan det öppnade, det var en konstig känsla. Man är hundra procent säker på att man bara kan kliva in genom skjutdörrarna, men så öppnas de inte när man börjar närma sig. Det var blotta sex minuter jag behövde vänta så jag stack och köpte mig ett äpple. När jag sen kom tillbaka väntade jag en minut och gick in med folk som också var det för tidigt. De hade stått och väntat ett tag. När man hamnar i de här situationerna vet man inte riktigt hur man ska bete sig. Finns det någon oskriven regel om vem som ska hamna först i kön där inne? Det måste ju vara så att kösystemet gäller från att dörrarna öppnas? Eller? Jag visade i alla fall upp min gentlemannasida och lät de andra gå före. Och jag log när jag gjorde det. Jag hade ju en bra dag. Jag visade det tydligt. När det var min tur gick jag fram till indiern som skulle hjälpa mig och han frågade hur det var med mig. Jag sa inte: "It's good." utan jag sa: "I'm having the best day of my life. How about you?" Han svarade inte. Han kollade ner i sin dator och frågade hur han kunde hjälpa mig. Han hjälpte mig och jag vandrade vidare.
• Duscha var nästa ting på listan. Jag var lite trött i benen när jag kom hem igårkväll så jag orkade faktiskt inte duscha. Jag somnade med en obehaglig odör. Men jag sov gott. Detta skulle ju medföra att duschen idag skulle bli suverän. Tji fick jag. Ingen i kollektivet hade tänkt på att slå igång varmvattenberedaren som stängs av med lite jämna mellanrum så det blev en svinkall dusch. Manligheten förminskade sig till en 19 på en 27-gradig skala. Men det gjorde inget. Jag går runt i samhället och lyfter mitt kylskåp och putar lite extra med skrevet även om det fryser till lite bakom gylfen. Jag har ju en bra dag!
• Jobbet väntar. Jobb är ju en halvdan aktivitet. Det måste finnas en bra anledning till varför jobbigt innehåller ordet jobb. Dock tror jag att det kommer bli en relativt bra dag. Få kunder=inte mycket mat sålt=väldigt mycket mat kvar=väldigt lite mat att förbereda idag. Jag tror att det kommer bli så. Det känns så. Verkligen.
• Ostbricka. Idag kommer Hanna och alla hon bor med förbi mitt jobb för första gången i deras liv och ska ta sig en bägare och avnjuta vår fantastiska ostbricka. Oscar och Peter har nästan bestämt sig för att komma. Jon vet inte om det än men jag ska avslöja det för honom under dagen. Han är ju en väldigt fin kille ändå.
• Efter-maten-snus. Hannas två mammor och två pappor var ju på besök. De har åkt hem nu. En av hennes pappor kom på att han nog inte kommer använda sin läpp som han trodde från början utan kommer lämna några presenter i kylskåpet. Det kommer tillbringa stor glädje till en av de bättre dagarna i mitt liv.
• Möta upp Brandon (killen med dreadlocks). Han är en sån som levererar. Skön människa. Jag vet inte vad vi ska göra men jag har inte sett honom på ett tag. Ska bli kul att se hans nylle igen. Middag sa han. Jag hoppas att han lagar, för jag är väldigt dålig på det. Det kommer bli bra. Helt klart. 
  
  

Ha en bra tisdag!

Med vänlig hälsning

Mannen som hellre blir rik på erfarenheter än pengar

Freyr

Måndag morgon är här och visar hur mycket den kan skada ens sinne. Helgliv med dess innehåll tär på ens kropp. Vi stötte på lite nytt bekantskap i form av Peters klasskompisar från Sverige. De har också valt att göra sin praktik här nere och jobbar på lite olika ställen runtom i stan. Vi åkte hem till dem på partaj och Jon valde givetvis att förstöra festen innan vi ens kommit innanför dörren. 

"Grabben tappar ölen i marken! Such a waste!" skrek folket som gick förbi. Han har en tendens att tappa saker. När vi hade köpt våra nya Nokia 1616 i mitten på oktober gick det tre dagar innan han fick en spricka i displayen. Han tappade då sin andra telefon på den nya telefonen. Plus i kanten är väl att det är ett igenkänningstecken då alla har exakt samma telefon men personligen anser jag ändå att det är lite slöseri på väldigt fin design. Han ska också alltid sitta och snurra kameran i det där bandet man får till. Jag kan be honom sluta fyra gånger men han fortsätter ändå snurra runt den. Han borde inte hålla på sådär, speciellt inte med kameran, med tanke på att han redan fått den att falla i backen med viss hjälp från Oscar. Det var på julafton, ingen bra julklapp, linsskyddet gick sönder. 

Vi gick i alla fall in till våra kamrater och levererade vårt bästa humör. Efter en hård dag på jobbet kände jag mig lite sliten och trött och ville sova. Peter och Jon godkände inte detta utan tog med mig på en svängom i hallen. De lyfte upp mig, likt den stora killen som inte pratar i Ronja Rövardotter lyfter upp Mattis fru, på sina axlarna och började svänga loss. De lekte att det var en taxi vi åkte i och de sa att de körde jättefort och svängde skarpt. Jag kontrade med att leka att jag blev åksjuk och sprang snabbt hem för att lägga mig i min säng. Övriga sällskapet fortsatte kvällen utan mig. Jag låter dem ha det, låt ungarna leka. Jag hade ett arbetspass att tänka på och ni vet hur man kan bli när man är ute sent på stadens gator och rullar hatt. Jag sov som en prins och vaknade upp lite för tidigt för att Oscar kom hem efter sitt jobbpass och körde sitt vanliga race. Han pratar riktigt högt och lägger sig bredvid en i sängen och pratar om hur jobbpasset har vart. Den här dagen hade han tappat ett helt diskställ fyllt med glas i golvet, krossat en vodkaflaska när han skulle styla för sin kollega, lekt bartender när hans egentliga uppgifter är att se till så att allt är kliniskt rent och slutligen struntat i städningen för att han lät skaftets tankar styra honom. De hade blivit lite arga på honom berättade han när han hade sovit på saken. Men det var glömt över en bägare dagen därpå. Han är ju en så fin kille. Vem kan bli arg på det nyllet? 

Kolla på honom där till höger. Ett ansikte man bra måste älska. Där genom hålet ser vi Jon också. De önskar varann god natt varje kväll innan de ska sova. Man hör alltid Oscar viska väldigt högt: "JON! JON!". "Ja, vad är det?" säger Jon då. "Jag ville bara säga god natt, sov sött." säger Oscar efter det, med sin ljuva röst. Jag ser inte Oscars ansiktsuttryck när han säger det, men Jons kan jag skymta i månskenet som strilar genom takfönstrena. Han ler sitt bredaste leende och blir glansig i ögonen, som en vacker lady i sin vita skrud. 

Lördagens jobbpass var hårt, psykiskt hårt. Jag fick lämna grabbarna när de busade och brottades med varann på golvet. Jag ville ju vara där, och ha kul med mina sjysta kompisar. Men det fick jag inte, jag skulle arbeta som en riktigt man. Det flöt på ganska bra och när skiftet var över firade jag min helg såsom alla borde fira sina helger, varje helg. Med ostbricka och en nyöppnad pilsner.

Vet inte riktigt varför jag gör en ät-pose för den här bilden. Jag borde inte ha tagit upp gaffeln för den ska man ju inte ens använda under en sån här tillställning. Nu är den där i alla fall i min hand och ni kan se hur jag har det. Helt jävla suveränt! 

Jag gick hem till grabbarna igen och de välkomnade mig med varsin stor, svettig, hård grabbkram. Vi stack då över till våra nyfunna vänner även den här kvällen efter att jag vilat lite middag och var lite piggare. Sen kände vi på vad det kvava vädret hade att erbjuda. Det var nämligen fruktansvärt kvavt, så att man knappt kunde andas utan att få lungorna fyllda med vätska kändes det som. Efter lite discodans vill man ju gärna ta en nypa frisk luft för att vakna till liv igen. Då går man ut och svettas mer ute än vad man gjorde inne. Så hela kroppen blir hal och blank. En av de nyfunna vännerna vid namn Karin stod och viftade med dagens morgonblaska på oss så att vi kunde börja leva igen. Jag tycker det var en bra insats av henne. Efter en stund insåg vi dock att tidningen gått sönder så hon kunde inte vifta mer. Då bad vi henne gå sin väg. 

Igår var det ännu en av våra trötta dagar. Vi ville verkligen hitta på något men ingen ville resa sig. Bestämde oss för att ta det lite lugnt och hitta på något en annan gång istället. "Fallskärm kanske?" frågade jag snällt. "Menar du fallkarp?" frågade Oscar då. Han kallar det fallkarp. Han sa att hans pappa alltid sa fallkarp när han var liten för att det heter så i Finland. Vi skrattade länge på honom och pekade. Efter att jag och Jon vart iväg och ätit en romantisk middag och handlat gottesaker i butiken kom vi hem och kollade på Oscar. Så fortsatte vi skratta och peka på honom. Fallkarp. Vilket jävla namn på en så fin aktivitet. 

Poker kom på tal. Vi kom på att det är ju rätt kul, sen kom vi också på att vi har ju numera en kompis som är pokerproffs. Vi ringde honom och frågade om han inte ville hänga med på ett hörn och ha lite kul med oss. "Jovisst!" sa han "Varför har jag inte träffat er tidigare för? Ni är ju skitsjysta grabbar!". Han hakade på, vi missade den första turneringen, vi var där på fel söndag. Gick vidare till nästa turnering, checkade in, satte oss, hälsade på våra motspelare och sen var gamet igång. Christoffer går in väldigt hårt tidigt i matchen och väljer att slå ut både mig, Jon och Oscar. Fantastiskt snäll kille. Här kollar man upp vad som kan hittas på i staden så gör han sådär. Mycket bra stil... Vi såg i alla fall en kille med bröst, det livade upp stämningen. Han satt där och spelade och pratade som om han vore en i gänget. Jag tänkte att det är ju omöjligt om man är kille och har b-kupa. Bh hade han också, som en tjej. 

Nu laddar vi för nya tag. Hjulet är igång igen gott folk. 

Ha en trevlig arbetsvecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som fick frågan om vad han skulle bli när han blir stor och blev mållös

Freyr

Igår var jag orolig när jag gick till jobbet, och nervös. Jag lämnade min arbetsplats fruktansvärt stökig dagen innan och sprang därifrån en halvtimme efter jag egentligen borde slutat för att jag skulle ta avsked från en väldigt god vän som jag umgåtts med en hel del här nere. Anledningen till detta var att mina gode kock-chef inte var nöjd med hur jag hade stressplockat mintbladen. Här går man igenom 2 monsterklasar med mintkvistar och plockar bort alla 600 bladen så får man gå igenom allt en gång till för att det slarvats lite. "Folk gillar inte när det är lite stjälkar inblandat." sa han. "Skit också." sa jag. Jag fick med en dyster min i mitt ansikte gå igenom alltihop en gång till och sprang bort med de sex lådorna till honom igen och sa att nu var det allt bättre. Sen sprang jag, tog en taxi, sprang igen och bytte t-shirt. Allt detta för att få den där varma hejdå-kramen och kunna ge honom något som ska levereras till utvald person. 

Hur som helst, idag kollade de snett på mig, sa ett snabbt hej för att fortsätta med sitt. "Förlåt, förlåt, förlåt!" skrek jag. Men icke. De ville inte. Jag började då jobba väldigt snabbt, så snabbt att jag blev klar med allting i väldigt god tid, samtidigt som jag tog bort varenda stjälk. Då blev de glada igen. De hälsade glatt. Och jag hälsade tillbaka. "Hi! how is it going?". "Oh, you said that one really good!" sa de då. Jag är ju, som tidigare nämnt, jobbets barn. Jag övar mycket på hur jag ska uttala allt rätt för att folk ska kunna blanda ihop mig med en lokalbo. Så nu när jag pratar så svarar inte mina kollegor, de bedömer bara hur jag säger det. Nu för tiden tror de alltså bara att jag inte vill föra en helt vanlig konversation. De tror att jag, varje gång jag pratar, vill bli betygsatt mellan 1-10 på hur bra jag sa det. Det är väl på något sätt helt okej så man vet hur man ligger till i det engelska språket. Men jag skulle helst också vilja ha svar på frågorna jag ställer. Nu betygsätter de mig bara så går de vidare och sköter sitt. Jag känner mig ensam i världen. En betygsatt, ensam pojkspoling. Det är jag. 

Litet inspel:

När jag sitter här och funderar och trycker på tangenterna vaknar jag till av en duns precis bredvid sängen. Jag kollar åt vänster där jag har väggen och ser ingenting. "Det måste ju vart något." hör jag mig själv säga. Så kollar jag lite närmre, ner mot springan, mellan väggen och sängen. Då får jag syn på det här helvetet. 

Den sitter där på väggen och kliar sig, och jag kan höra det. Det låter som när man drar hårt med handen över en sån där klassisk tvättbräda. Obehagligt, minst sagt. Nu springer den runt här inne. Det känns som att befinna sig mitt i en skräckfilm när man sitter här. Jag sitter nämligen upp i sängen nu. Skräddare sitter jag. Det är väldigt varmt men jag tog på mig en hoodtröja för jag vill inte att den ska hoppa och lägga sig i mitt hår, då hade jag börjat gråta. Fy fan, jag trivs inte med livet just nu.

Jag retade ofta en väldigt vacker kvinna förut för att hon var ohyggligt rädd för spindlar. Hon var sådär jobbigt rädd så när hon ser en spindel skakar hon till, drar armarna sådär fjantigt och barnsligt mot bröstet och skriker. Hon kunde inte ens kolla på en spindel utan att bli sådär. Jag blev så irriterad på henne så jag ville putta ner henne på golvet och ge henne några bitch-slaps i ansiktet så hon skulle skärpa till sig. Jag gjorde aldrig det, och hon skärpte aldrig till sig. Men nu vet jag hur hon hade det. Och jag lider med henne. Jag hatar spindlar över allt annat på jorden just nu, speciellt de som är ca 12 cm i diameter. Om man nu säger så om spindlar men de är ju i princip runda, på något sätt. Eller säger man benbredd? Likt vingbredd på en fågel. Vilka ben mäter man mellan då? Nej jag vet inte, stor är den i alla fall. Och jag hatar den. 

Jaja. Grillkvällen igår med pokerproffset Christoffer (fick för övrigt reda på att han stavas med ch), min kära vän och gamla kollega Hanna och Sophie var bra. Christoffer skämdes lite efter att jag skrivit ner mina tankar om hans inställning till sitt jobb. Och det tycker jag är bra. Jag behövde inte slå honom, jag behövde bara offentliggöra hans tankar. Han rättade till det han sagt och sa att ett litet jobb vid sidan av kanske skulle vara kul, typ café eller butik eller vad som helst, bara för att få träffa lite folk och få lite kollegor. Jag köper det argumentet. Det gör jag verkligen. Bra jobbat Christoffer!

Fortsätter med inspelet:

Tänkte precis avsluta för dagen men fick syn på den där spindeln igen. Kunde slappna av lite den här gången för han var precis över Peters säng där han låg och sov sött. 

Jag väckte Peter lugnt och försiktigt och bad honom inte röra sig och kolla upp i taket. Hans ögon blev stora som tallrikar och han började möblera om. Flyttade sängen en bit från väggen och ställde sig mitt i rummet. Jon vaknade också till och skrek sitt vanliga tjejskrik. Oscar vaknade efter det och hans första reaktion var inte att jag skulle slå ihjäl den. Han säger istället: "Åh fy fan! Har du tagit kort på den?". Märkligt. Jag tog i alla fall tag i en stålhättesko och slog ihjäl spindeln. Nu ligger han där, i en liten hög. Jag älskar sättet de kryper ihop på när de dör. 

Det kan du ha! Ditt jävla as!

Fem arbetstimmar återstår, sen är det trevlig helg.

Med vänlig hälsning

Mannen som måste ta sig i kragen

Freyr

Anthony och Oscar är nu tillbaka från guldkusten. De har haft en trevlig vistelse sa de. Sett lite av omvärlden och vad den har att erbjuda. Surfers paradise och Bayron bay. De har surfat och grejer, Oscar har under hela resan berättat om någon ingift släkting till honom som skulle döda honom om han inte surfade. Jag tycker det är lite väl hårt. Oscar får väl surfa om han vill, man måste ju inte hota grabben till döden. Fan för Oscars ingifta släkting, så håller man inte på. 

Vi var ju givetvis tvungna att ha en liten tillställning när alla var samlade så vi drog över till lokalpuben. Vi gillar lokalpuben. Man blir alltid bjuden på ett stort leende när man kliver innanför dörrarna där. "Oh hey guys! Do you want a jug?" frågar de (Jug=kanna). "Of course we want a jug!" skriker vi då högt i kör. De läser oss som en öppen bok på det stället. De vet precis vad vi är ute efter när vi anländer. När vi fått vår kanna och våra glas skjuter vi rådjur. 

Här står Anthony och tror han är bra på det här spelet. Nu ser man ju inte ett enda rådjur. Men det kan vi lösa rätt lätt. 

Här ser ni ett tjej-rådjur, en doe. De får man inte skjuta. Jag har väldigt många gånger förklarat för er där hemma att det är rådjuren med horn man ska skjuta, the bucks. Då blir kommentatorn i spelet glad. "Nice shot! Thats a keeper!", "You have to get a bigger truck to get that home, buddy!". Jag gillar honom. Han kallar mig buddy utan att han egentligen måste. Han vill bara vara en trevlig kille. Jag köper det. 

Just den här dagen med jagande var en av mina bättre dagar i livet. Ni vet när man går runt i en spelhall och kollar på alla rekord när toplistan kommer fram och tänker: "Det där kan jag slå, det är ju inte så jättebra ändå". Alla har tänkt det. Sen stoppar man i sina mynt man slitit hårt för och sätter igång och spelar. Allting slutar med att man står där med skägget i brevlådan och kommer inte ens upp till hälften av listettans poäng. Man kommer inte ens med på topp 10-listan. Man gråter en skvätt, drar benen efter sig på ett skamset sätt samtidigt som man kollar ner i marken. I sådana ögonblick är man väldigt liten i världen. "Jag önskar jag vore som han som är bäst, då hade min mamma gillat mig", tänker man då. Som tur är händer ju detta inte mig. 

Där uppe har vi mig, YXA. Det är mitt artistnamn. Inte för att skryta men jag är jävligt bra på att skjuta rådjur. Om ni kollar riktigt noga ser ni mig även på plats nr. 3. Jag är den killen alla vill vara. Den killen alla tänker på när de spelar. Mitt rekord där uppe är det alla suktar efter. "Åh, vem är den där YXA? Jag vill vara precis som den personen." Jag skrattar högt när jag tänker på att de aldrig kommer bli som mig. JAG är listetta. JAG är den personen. JAG är YXA. PANG! PANG! PANG!

Igår fyllde min kära vän och gamla kollega Hanna år. Då blev det pizzakalas. Hon hade skickat ut en brevinbjudan till alla som var bjudna. Det tycker jag var lite sött. Jag och mina sambos fick en gemensam. Vi jobbar inte ensamma nu, utan i grupp. Såhär såg brevet ut. 

Hon har lagt ner mycket energi på det här brevet, det gillar jag. Man känner sig speciell när man tänker på hur lång tid det måste tagit att byta penna hela tiden. Hon blev lite lat där i slutet och skrev 'ett glatt' med samma gröna färg. Hon tog dock igen det lite snyggt genom att byta på varje bokstav på slutruschen. Bra jobbat Hanna!

Här har vi födelsedagsligan. Föräldrarna var på plats igen. Viktor Bohman var med, Peter visade upp sin mustasch och Hanna ville verkligen inte kolla in i kameran. Ett nytt tillskott hade vi i sällskapet också. Killen där tredje från vänster i svart skjorta. Han kom ner nu i dagarna och ska jobba. Stenhårt ska han jobba. Han heter Kristoffer, och är pokerproffs. Han har en kille som betalar honom fast lön för att sitta ca tre timmar om dagen och spela poker. Sen har han provosion på det också. Jag förklarade lugnt och stillsamt för honom att han lever ju drömliv. Där sitter han och lirar poker och jobbar nästan ingenting, han sa nämligen att han har vart lite lat nu så han har bara spelat en timme om dagen. Efter det sa han till oss att han hellre skulle vilja jobba på café eller något. 

Jag fattade ingenting. Han jobbar 3 timmar om dagen och tjänar mer än vad en vanlig knegare gör på ett heltidsjobb. Då ville man ju nästan slå honom i ansiktet. Men det hade blivit väldigt dålig stämning då. Han var ju en riktigt trevlig kille och jag gillar honom. Idag ska han komma över på grillfest hos oss. Hur hade det var om jag hade slått honom då? Hade vi skakat hand eller gått till nästa steg med en riktig grabbkram? Hade vi ens hälsat? Hur hade slaget blivit? Jag har ju aldrig slagit någon i ansiktet i hela mitt liv, skulle jag kunna ta i allt vad jag har eller hade det tagit emot och blivit ett väldigt fjantigt slag? Hade han ens fått ont? 

Nej ni, mina vänner. Jag är väldigt glad över att jag inte slog Kristoffer. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som lämnade en hel hög med disk på jobbet igår och fick dåligt samvete

Freyr

Glömt att tacka Goliat för hans lilla inspel. Vilken stjärna. Han förtjänar en plats i Jönköpings bandys a-lag den killen. Det tycker jag han borde få någon gång när han blir stor. 

Som svar på hans frågor får jag säga att allting lutar åt den positiva sidan. Som jag nämnt tidigare jobbar jag på hårdare än vanligt, detta resulterar i att man får pengar, vilket i sin tur medför ett väldigt bra uteliv. I fredags var det vuxenfest, det vet ni. Lördagen började med jobb. Därefter var man lite trött så man tog sig en powernap i en timme eller två, sen var det fotboll på schemat. Vi kom hem kl halv två. Då ringer en god vän vid namn Viktor Bohman och säger att han ska på undergroundfest i en industrilokal. Jag har aldrig vart på undergroundfest i en industrilokal i Sydney förut så det är klart jag hakar på. När morgon börjar bli förmiddag går jag och lägger mig i några timmar för att se att jag försovit mig till nästa tillställning. Chefens birthday. 

De kör mycket på söndagsfester här vilket jag tycker är en ypperlig idé. Dumpa ångesten från lördagen blandat med ångesten om att helgen är över, ta en bägare istället. Detta var min första riktiga söndagsfest. Det var också första gången jag såg någon röka gräs offentligt inne på en restaurang. Även första gången jag var på fest med så mycket barn inblandat, och en hund. Barnen blev lite påverkade av den passiva inhaleringen och sprang runt och slog på osynliga bollar som hängde i luften. Runt omkring satt alla andra och bara fnissade. Jag vet inte om jag blev påverkad men jag misstänker det med tanke på att kvällen slutade tillsammans med den här filuren. 

Ja, vad ska man säga? Vi hade en väldigt trevlig konveration, jag och Woolie. 

Woolie tillhör de här grabbarna, Age till vänster och Al till höger, de två är tillsammans med varann. Bor i radhus, har en hund och en bil. Age är en annan chef till mig, och kock. Han styr och ställer i köket. Lenna, födelsedagsbarnet, kör servitrisdelen blandat med fix och trix på den ekonomiska sidan. Och så har vi Selena, hon är huvudansvarig för baren och alla smådelar som finns i restaurangen. Det är sjukt mycket smådelar nämligen. Jag tror det finns över 500 unika artiklar i form av inredning och dekoration där inne. Om så önskas kan ni få en visning. 

Där i mitten har vi Selena. Brandon var på plats också, han hade mitt jobb förut. Till höger har vi Oliver, bartender. Fin kille faktiskt, flyttar dock till Melbourne nästa vecka för studier i fyra år. Innan det ska han ha skogsfest. 

Måste visa upp Lauren också. Det är hon som står och håller ett barn i en låda. Lauren skulle jag kunna säga att jag har bäst jobbrelation med. Vi ser varandra ca fem minuter i veckan, på lördagseftermiddagar. Inom dessa fem minuter ger hon mig alltid pengar. Ungefär 500 dollar, vilket motsvarar ca 40 000 miljarder svenska kronor. Sen går jag hem, gladare än någonsin, har fickan full med sedlar och går hem till mina sambos. 

Det här är i mina ögon dagens bästa gäst. Det är en tysk 70-tals dj i silvrig, tight body. Finns det egentligen någon anledning till att han inte skulle vara dagens bästa gäst? Peter Bäcker, mina vänner. Lägg det namnet på minnet. 

Följande punkter gör honom till dagens bästa gäst för mig:

• Dräkten. Självklart alternativ, den talar för sig själv.
• Frisyren. Ståtlig.
• Dansmovesen. Han dansade loss till varenda låt. Vid vissa tillfällen var det inte en käft framför honom och dansade, men han körde på. Dräkten blev dyngsur av svett och jag man såg minsta lilla rörelse av hur hans mage rörde sig. Fantastiskt.
• Sp-spelaren från 70-talet. Han har den rätta stilen. Min morfar hade en sp-spelare. Det är den enda sp-spelaren jag var i kontakt med i hela mitt liv. Känns som att de aldrig slog igenom riktigt. Vet inte, jag var inte ens född då. Jag växte upp med en freestyle där jag lyssnade på mora träsk-band som min mamma köpt till mig.
• Mikrofonen till spelaren. Det var en liten, liten mikrofon som han hade tejpat på en liten muff på med svart gaffa-tejp. Han skrek högt i den mellan låtarna och körde på halvdana ordvitsar som alla blev glada av. Detta för oss snabbt vidare till:
• Accenten. Han var ju tysk. Tysk engelska är ingen bra engelska. Men i rätt sammanhang medför den den där klicken med grädde på skopan med mos.
• Skägget. Den man som tar steget att gå från idé till färdig produkt gällande hockeyklubbs-skägg är en man jag vill skaka hand med.
• Promotionskylten. Den där rosa böjda wellpapp-biten är hans reklam. Skriver med silverpenna, matchande dräkten. Suveränt tycker jag personligen.
• Den långa antennen som tillhör sp-spelaren. Många skulle säkert tycka att denna var en onödig accessoar med tanke på att den inte fyller någon större funktion. Jag tycker inte det. Det är en del av stilen. Hängandes på den har han en liten gosse-koala och en liten gosse-känguru. Sött.

"Vi hukar oss", sa Brandon. 

Jag började min arbetsvecka med veckans längsta jobbpass som vanligt. Skötte mig rätt bra trots födelsedagskalas. Det var väldigt mycket kärlek i luften på restaurangen igår. Man kunde ta på kärleken och dess tillhörande aromer. Jag kände det. Dessert-kocken hade lagat speciella chokladkakor för den här dagen. Jag fick inte smaka men jag hörde att de var goda. Men det var fint idag. Jag kände mig kär. Sen åkte jag hem. 

Mina sambos låg och sov, och där satt jag, i strumpor utan skor. Alla hjärtans dag. Ja... 

Ha en trevlig vecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som pissar i motvind

Freyr

Arbetsveckan är avslutad för den här gången. Precis som jag förutspådde genomförde jag den utan större misstag och med ett ständigt smile i mina mungipor. En vecka gick det lite sämre. Jag skulle lägga salladstorkaren på sin plats högt upp på en hylla. Samtidigt stod min chef under hyllan och skulle tvätta av något i handfatet. Jag hade då inte full kontroll och råkade tappa locket i hans huvud. "Sorry man!" sa jag då. Men han svarade inte. Han kollade inte ens på mig för att säga att det var okej. Han var bara helt tyst. Jag tror inte jag var hans konung just i det ögonblicket. 

En morgon fick jag göra min första kaffe. Den japanska kocken sa att jag skulle göra det. Givetvis lyder man. 

Såhär såg jag ut när jag skapade kaffe. Skitsnygg och osäker. I detta ögonblick trodde jag att magi skapades. 

Såhär ser min första kaffe ut. Iskaffe blev det. Fruktansvärt äcklig var den. Det är inte värt att ha kul några minuter för att få detta resultat faktiskt. Kan vart den äckligaste kaffen jag druckit. Jag gjorde den för svag också så jag fick fylla på med mer espresso. Nej, kaffeskapare ska jag inte bli när jag blir stor. Jag ska bli lokförare. Men jag var riktigt snygg när jag höll i kaffet. 

Arbetsdagen flöt på bra efter min första kaffe. Jag plockade och rensade och diskade och livet var guld värt. Sen kom jag hem till min sambo och vi levde rövare som jag berättat om tidigare. Fick dock lite klagomål på att det var för lite bilder. Min sambo sa inte det live utan väljer att prata med mig över internet. Vi pratar inte med varann live efter det. Vi sköter allt genom antingen olika kommentarsfält eller facebook. Jag ska i alla fall uppfylla hans önskemål. Jag är väldigt duktig på att uppfylla önskemål. Sen är jag rätt snygg också. 

Här sitter 66% av bandet Set sail och underhåller oss. Jon berättar för grabbarna att skiftnyckeln är en svensk uppfinning. Ingen bryr sig. 

Minuterna innan berget byggdes satt vi på Josiah och sjöng svenska låtar. Det var väldigt dålig kvalitet på våra sångröster så Josiah tyckte inte om det. Men han vaknade inte i alla fall. Vid ett tillfälle vände han på sig. Det var allt. 

När vi var ute en sväng passade Jon på att visa upp ett partytrick som hans farsa lärt honom. "Farsan var lite bättre, men när jag är vuxen kommer jag ha övat. Då kommer farsan inte ha en chans." sa han och log sitt bredaste leende. 

Jag lyfte upp ett födelsedagsbarn istället. Han är gladare än någon annan på hela jorden just nu. Lowell heter han. Kanadick.

Brandon ville lära sig lite svenska. Jon lärde honom "Vi hukar oss". Jag fattar inte varför. Men Brandon sa det, "Vi hukar oss". Så gjorde vi det, helt enkelt.

Vi gick sen in för att bygga det där berget på Josiah. Såhär såg han ut under cykelhjulet. 

Vägarbeten tar alltid väldigt lång tid i det här landet. Brandon kände att han skulle använda sin list och hjälpa knegarna på traven. Knegarn var inte helt glad över Brandons tankar och skrek väldigt högt.

Såna här löjliga bilder kan man ta om man vill. Finns ingen som helst mening med den. Men har man en sambo som är en bildboksläsare så får man fylla ut med sån här skit. Så, säg nu vad ni tycker om den här bilden. Jävligt rolig bild. Nej men en kille ligger ner så böjer sig en och en sitter på huk. Fruktansvärt roligt att kolla på. Ni kan ju berätta om den här bilden för precis alla ni känner. De kommer vilja se den direkt. Nej, nu ljuger jag. De som inte har möjlighet att se den kommer skita fullständigt i att de inte sett den. Men tacka Jon för att ni sett den här bilden. Kul Jon. 

Igår var det kalas i lyan. Min kära vän och gamla kollega Hanna kom över en sväng. Med sig hade hon ett led vuxna människor. Det är sällsynt med vuxna numera. Sist det var vuxna i vårt hus var när det var taco-kväll med Jons föräldrar i mitten av december. De vuxna som var här igår var också föräldrar. Hannas föräldrar tillsammans med gudföräldrar. Jag gillar föräldrar. Och föräldrar gillar mig. Tror jag i alla fall. Det är ingen förälder som sagt att de inte gillar mig. Då är det ju lika bra att tro att de gillar mig. Eller?

Det var en trevlig tillställning. Vi satt på verandan med lite musik i öronen, chit-chatade ett tag, tog oss några bägare och skrattade. Högt skrattade vi. Föräldrarna kände att de gjort sitt med ungdomarna efter ett tag så de tog sitt pack och lämnade oss mitt i skiten. Två kvinnor till hade anlänt. Malin och Rebecka från Svedala, Hannas vänner. Jag blev för trött som vanligt och kände att jag skulle tänka på refrängen på grund av arbete tidigt på morgonen. Jag känner att jag växt ifrån det där festandet också. Jag har gjort mitt på den fronten. Jag lät barnen fortsätta med sitt omogna beteende och gick upp och la mig. Man måste tänka på morgondagen. 

Innan kvällens slut och till och med innan föräldrarna hade lämnat vårt radhus fick jag till världens bästa bild.

Om jag hade behövt välja en bild som skulle prytt dagens inlägg hade det vart denna. Det här trodde jag aldrig när jag köpte flygbiljetten till det här landet. "När jag vart där ett tag kommer jag med största sannolikhet ta en lagbild tillsammans med fyra vuxna människor i ett radhus i det lite mer trendiga området i Sydney". Så hade jag kunnat tänka, men det gjorde jag inte. Det spelar visserligen ingen som helst roll. Jag har lagbilden, jag har ett radhus och jag bor i det lite mer trendiga området i Sydney. Det är det som spelar roll. 

Ha en trevlig lördag allesammans!

Med vänlig hälsning

Mannen som fick igång tankebanorna igen på grund av en resväska

Freyr

Livet hä hemma i kalla Sverige är kallt, mycket kallt. Nu är det 8 minus ute och det snöar på oss. idag har det kommit 5-10 cm. Idag kom Victor hem från sthlm också. det var kul, men han e trött nu, mycket trött.

Ni kanske undrar hur det ser ut här hemma. det ska ni få reda på, det snöar, blåser och är kallt...

Livet här hemma är underbart, vi lever drömliv. ni pratar om hur varmt o skönt ni har det. men vi lever som gudar. I morgon ska vi på fest och ha det trevligt. vad ska ni göra pojkar? har ni eran ekonomi under kontroll? och hur går det med utelivet?

En liten gruppbild som ni kan njuta lite av!!

jaja nu får ni ta hand om er för nu ska jag hem, Victor sover som ett barn.

Ha det bra,

MVH Goliat

Det har vart saker omkring oss, livet har ändrats, händelserikt, sömnigt. Detta har medfört inga nyheter nedskrivet. Nu har man slutat tidigare än vanligt. Jag hade en gång i tiden stora ansvarsplaner för den här dagen. Jag skulle komma hem, duscha, slänga i en maskin tvätt, dricka ett eller två glas vin, skriva lite och slutligen börja med städningen. Istället blev det så att jag kom hem, somnade, Jon ringde och frågade om jag var hungrig, jag sa ja, han la på, jag somnade om, jag vaknade och sen åt jag. I skrivande stund sitter jag och skriver lite. Man känner att man kanske borde ta tag i livet någon gång, ta lite ansvar. Göra de där grejerna som man planerar och inte vara en trött, fet medelålders man i sinnet som sitter i soffan och ber frugan hämta en öl på ett otrevligt och respektlöst sätt. Sen tänker man: "Äsch!". Jag kommer inte städa idag. Jon kommer inte heller städa idag. Peter kommer inte heller städa idag. Vi skiter i att städa idag, vi hatar att städa.

Veckan har hittills vart strålande. Arbetslivet rullar på och jag har fått ändrade förutsättningar. Den började som vanligt i måndags. Jag körde mitt dubbelskift från 12-23. I tisdags började jag jobba kl 12 som vanligt. Slutade kl 17 som vanligt. Den sista halvtimmen var ett rent helvete för diskmaskinen gick sönder. Om man är diskpojke och diskmaskinen går sönder tänker man först: "Wohoo!". Sen ser man att de andra på jobbet kör på som vanligt. Detta resulterar givetvis i disk. Kunderna strömmar in, tallrikarna kommer. Då vänder alla vackra och fina känslor man har i kroppen. Det gör en väldigt jobbig vändning. Man måste diska precis allting för hand. Jag hade dock turen med mig och drog likt alla andra kvällar förutom måndagar in avbytaren som fick stå där hela kvällen och skrapa. Jag tyckte synd om henne. Hon har ju aldrig gjort mig något. Hon kommer vanligtvis till jobbet där jag brukar hamna på efterkälken så får hon städa upp efter mig. Varmhjärtad som man är hjälper man ju såklart till ibland. Några gånger har jag överraskat henne genom att få klart precis allting och torkat rent hela ytan efter mig. Så jag behöver inte hjälpa henne med rensningen varje gång. 

Jag och Jon har haft hela huset för oss själva några dagar. Peter har gått in och dominerat på jobbfronten och har drömjobb. Grabben pluggar till socionom i Lund och gör sin praktik här nere. Han jobbar på ett socialcenter i ett område i Sydney där det finns riktigt mycket knarkare, hemlösa och prostituerade. Han kom nyss hem från att ha vart på safari med tre mentalsjuka knarkare. Oscar, Anthony och Anthonys två vänner, Alexander och Fredrik. Tog sitt pick och pack till guldkusten för ett tag. De lever livet i Surfers Paradise. Då blev det helt plötsligt jag och Jon mot världen. Vi har lekt rövare och känt en otrolig frihet. 

Såhär får man göra när man har ett hus helt för sig. Svänga loss med paketet mitt framför trappan. Vanligtvis kan det ju hända att vem som helst kommer upp där. Nu kom det inte upp någon där, och vi visste att ingen skulle komma upp där. Drömliv. 

Vi stack sen över till Brandons lya (killen med dreadlocks) och hälsade på. Vi sjöng en grattislåt till hans sambo. Sen stötte vi på en kille med night vision goggles. Jag skulle ta kort på honom när Jon var bakom. Han ville inte det utan började hota mig med näven. Sen rotade han snabbt i sin väska och skulle plocka upp en pistol. Jag har aldrig vart så rädd i hela mitt liv som jag var i denna stund. Jag lever i alla fall. Och som jag lever! När vi hämtat oss från denna mycket obehagliga känsla gick vi in och lade lite saker på en annan vän som låg och sov i soffan. 

Följande saker ligger på Josiah: 

• Filt
• Stol
• Surfbräda
• Bibel
• Rådjur
• Kastrull
• Cykel
• Tavelram
• Sopborste
• Cyklop med tillhörande snorkel
• Tavla
• Cykelslang
• Kylklampar
• 2 st skateboards
• Mankini
• Spjut
• Cykeldäck
• Pizzakartong
• Randig handväska
• Låtsashundben
  
  

Vi åt sen en bit mat och gick hem till oss. Brandon hakade på och sov över i Oscars säng. Han var söt när han låg där, så Jon la lite saker på honom. 

Följande saker ligger på Brandon:

• Stol
  
  

Idag blev det ändrade planer på jobbet. Mina bossar vill konkurrera med alla närliggande caféer och anställde en kille som bara ska göra kaffe. Från 7 till 11 står han där och levererar. Jag fick den stora äran att backa upp honom. Då får man dra morgonskift, jobba i 5-6 timmar, sen är man fri som en fucking fågel. Det härliga är att det är inga kockar på plats då. De har kommit på att de ska sköta sin egen disk när jag inte är där och min avbytare inte hunnit komma. Jag har då endast mina färska kryddor och plocka. Det gör att man kan slöjobba för att fördröja tiden. Man går och svänger med lite i 50-talsrocken, ber kaffekillen göra en kaffe, stoppar upp en prilla, stannar upp, suger på prillan lite, dansar vidare, plockar ett blad eller två, slår näven i bordet, skriker högt på kärringen att hon ska städa, kommer på att det inte finns någon kärring på plats och skäms för kaffekillen kollar konstigt på en, svänger med lite till i 50-talsrocken. Det är så man lever drömliv mina vänner. 

När jag var klar med allt detta idag fanns det inget att göra. Då kom postmannen in med två lådor. Leverans din chef sa han till mig. Det var två nya barstolar. Jag visste hela tiden att min chef inte skulle bygga ihop de där två. Det var min uppgift. Jag kände det på vibbarna i rummet och på hur de kollade på mig. Jag skakade av ilska och fick IKEA-känslan. Man blir förbannad så fort man går in på IKEA och ska handla en ny möbel. När man sen kommer hem brakar helvetet loss. IKEA är grunden till allt ont i världen. 75% av världens alla skilsmässor beror på IKEA. Slår vad om att Saddam Hussein bara hade IKEA-möbler. Det är därför han var så arg jämt. En gång köpte jag en säng tillsammans med en väldigt vacker kvinna. Sen skulle den byggas ihop. Hon började pilla och sen skulle jag lägga mig i. Jag är inte känd för att vara den händiga och manliga i hushållet. Hon skruvade och hade sig, sen började vi bråka. Därefter tröttnade jag och kollade på när hon jobbade och satte ihop den samtidigt som jag tog mig en kall burköl. Det var en bra stund. Just då. Sen märkte jag att hon inte ville prata med mig på fyra dagar och jag fick sova på soffan. Jag hatar IKEA. 

Mycket text. Ber om ursäkt för det.

Med vänlig hälsning

Mannen med svansen mellan bena

Freyr

Nya året är firat med dunder och brak. Den lediga dagen blev, trots knaggligt väder, ännu en dag som var värd att vakna upp till. Vi kom iväg lite för sent. Bestämde en tid. Den första föll på grund av mig, jag känner ett visst tvång numera att trycka på tangenterna för publikens skull. Den andra bestämda tiden hölls inte heller, detta på grund av Peter. Han var tvungen att visa sitt ansikte för kärleken där hemma. Jag tror att även Jon var upptagen med något men han höll sig i skymundan och levde på andras misstag. Fulspel kallas det, men man kan ju inte riktigt bli arg på en sån kille. Han är så fin. 

Dagens första aktivitet var museum. Vi har pratat ett tag om att gå dit och nu var det äntligen dags. De har en hajutställning där för tillfället och det lät ju lite coolt. På vägen dit var vi glada. Så glada att vi kände att det här kräver ju en serie med utlösning av sig själv. Detta fantastiskt fenomen. På Boston tea party (program på kanal 5 med radarparet Filip och Fredrik), när det var en sexexpert med i programmet, så kom det på tal att det finns människor av det manliga könet som kan få utlösning av sig själv. Utan att röra pålen. Bara genom att titta på den, alternativt på pornografiskt material. Fredrik Wikingsson tyckte det var århundradets partytrick. Så vi var ju tvungna att testa det. Här har vi resultatet. 

Glada pågar. Peter visar stolt upp sin mustasch, Jon försöker visa upp sin mustasch och jag väljer att göra något väldigt konstigt med min hand samtidigt som jag nästan ramlar ner från räcket.

"Jag gillar utlösning av sig själv bäst när man sitter på huk, man får ut mer av det." sa Jon. Givetvis ställer vi andra upp på hans önskemål och levererar ett bra resultat i Sydneys mest nerpissade tunnel.

"Utlösning av sig själv vid en palm vet ju varenda jävel att det är det bästa." sa Peter med pondus i rösten.

Jag och Peter valde det mer traditionella alternativet medan Jon ville uppleva en utlösning av sig själv i buskarna. 

Utlösning av sig själv med havsutsikt vid Darling harbour ger ett väldigt bra resultat. Här kan man gotta sig länge.

"Åh, jag måste ta ett litet brake. Utlösning av sig själv i värmen tar på krafterna. Låt oss kyla ner våra kroppar och snoppar med lite glass." sa jag. Grabbarna var inte sena med att haka på. 

Inne på museet hade de ac. Då började vi med utlösningen igen. I det här lilla utrymmet hände det absolut ingenting. Det var lite havsljud och olika saker de hittat som en gång tillhört den Australiska armén. Det är inte heller större än vad bilden visar. Fruktansvärt tråkigt utrymme. Vi gick i alla fall in där och levererade en utlösning av sig själv. 

Att hänga i barnrummet är lite tabu när man är över 20. Men de hade konstrueret stället till en liten låtsasstrand. Det förtjänade en utlösning av sig själv. Här ligger vi, på playan. 

Här har vi märkt hur tråkigt det är på museum. Fick ändå till en sista utlösning av sig själv. Hajutställning var inget att ha. Inte ens en riktig haj, bara massa prototyper. Skalenligt var det inte heller. Stod en liten text om hur stora de kan bli bara. Men det vill man ju inte se. Man vill se hur stora de ÄR. Visa mig det, så ser ni mig på ett museum igen.

Vi åt sen alldeles för dyr kebab. Peter såg min tallrik och kände att han också skulle ta en. Han såg hur mycket jag hade på min men valde ändå att köpa till extragrejer. Grabben är orutinerad och börjar med extragrejerna. Detta restulterar i att han bara orkar äta upp halva huvudrätten. Han må vara äldre än mig men han har så mycket mer att lära om livet. 

Vädret blev kallt för första gången på väldigt länge och vi började frysa lite. Vi väntade in det Kinesiska nyårsfirandet i form av en parad. Svensk i sinnet som man är sitter man där och väntar och väntar utan att egentligen veta vad man väntar på eller hur länge man ska vänta. Peter frågade en utlänning och fick reda på att vi skulle behöva sitta där i två timmar på våra bra platser och vänta. Vi gick då. Frös gjorde vi. Jag köpte mig en tröja. En lila tröja. Vet inte riktigt vad som hänt med mig men under vistelsen har jag köpt mig en rosa t-shirt och en lila tröja. Fan också. 

Efter detta åkte vi hem snabbt, tog på oss lite mer kläder och åkte tillbaka in till stadskärnan för att skåda paraden. De hade stängt av huvudgatan i Sydney och där skulle de åka förbi med sina drakar och demoner. Det var mycket kaniner inblandat också. Som jag nämnt tidigare är det ju kaninens år i år. Det var spännande. En del kaniner var konstruerade riktigt fult men de traskade vidare. Drakar var det väldigt mycket också. Kineser gillar drakar. Jag har börjat gilla Kineser. Kineser är roliga människor. 

Här kommer kaninen åkandes på ett flak. Alla är framme med sin kamera. Det var ett stort ögonblick. 

Det visade sig att alla djuren skulle glida förbi. Här har vi ormen. Se så slug han är. Och ful, riktigt ful orm. 

Grisen. Inte konstigt att man blir ledsen när man blir retad när man ser ut såhär och väljer att njuta till fullo av ett blåsjobb i offentlig miljö. Där sjönk grisen i mina ögon. 

Här tar alla farväl av tigern. Det har vart ett bra år med många viktiga beslut, fick jag förklarat för mig. Men nu har du gjort ditt! Tiger-as! Han tar nu rast i tolv år för att börja tänka på nästa utmaning. I Kina har de en hygglig semesterersättning. 

Det var rätt mycket folk för att skåda hur kineserna firar nyår. Alla var glada. Speciellt de två längst fram. De är glada över att de lever och att de får ha så många vänner en kort stund. 

Ha en trevlig arbetsvecka! Det här kommer bli en bra arbetsvecka, energin har talat till mig. Jag känner den.

Med vänlig hälsning

Mannen som känner lite mer hopp idag än igår

Freyr

Nu har det vart hur varmt som helst hela veckan. Mättes upp till 42 grader igår. Australienarna hatar det, alla man stöter på säger bara att det har vart avskyvärt varmt. Som svensk får man inte vara arg över att det är för varmt. Inte som islänning som levt i sverige hela sitt liv heller. Man får bara inte. Först går alla och klagar över att det är för kallt under 8 månader. Allt är skit, livet är dystert, det finns inget att leva för, alla vill dö under dessa kalla helvetesmånader. Sen kommer sommarn. Under två veckor är det över 25 grader. Man börjar svettas, solen skiner, man blir lite röd om kinderna, man blir trött, man vill bara dö, man vill ha luft. Hopplöst. Det blir aldrig bra väder i sverige. 

Jag har frågat lite folk jag stött på vilken årstid de gillar mest. Av en fick jag hösten till svar. Hösten?! Helt sinnessjukt. Grått, regnigt, tråkigt och kallt. Så tänker jag när jag tänker hösten. Men han gillar hösten. Jag har inte fått sommarn till svar från en enda. De gillar inte känslan av att gå runt och svettas och inte kunna göra något åt det. Jag gillar det ändå. Jag älskar sommarn. Man njuter varenda sekund man lever och inte behöver dra på sig någonting när man går utanför dörren. Kan ju inte sticka under stolen med att det är ju lite halvdant om man är ute och traskar kl 12 på natten och det är så varmt att man inte kan sluta svettas och blir glad över att kliva på bussen där de har ac på högsta nivå. Men det är mänskligt. Men klaga, det får man inte göra som svensk. Förbjudet. Klaga skulle jag godkänna för mig själv just nu dock. När det vart såhär varmt så har mina goda vänner vart på stranden varje dag och levt livet och bränt sig. Jag har fått stå mitt mellan fläktarna på jobbet och svettats. Idag, efter sex dagars arbete i rad såg jag fram emot att få min hud sönderbränd för första gången på en vecka. Kollar sen upp genom takfönstret och ser att det är molnigt! Himlen är helt täckt. Och jag är så sjukt förbannad. 

Jobbveckan har annars vart bra. Jag har lyckats få rollen som jobbets barn på denna arbetsplatsen också. Hade den rollen på jobbet hemma i svedala också. Man kom till jobbet och fick ett litet nyp i kinden av de äldsta damerna. Satte mig på min plats och alla log åt mig, som man gör mot barn när man ser dem. "Hej gubben! Tjicki tjicki tjicki" sa de och kittlade mig i magen. Jag däremot retades bara. Petade på folk som pratade i telefon och hade dansshower i mitten när jag hittade en hatt en morgon. Målade bilder till kollegorna som jag hängde upp vid deras skrivbord. Här sjunger jag med i låtarna ibland. Bara när det blir falsett. Då kollar de konstigt på mig. Jag är rätt dålig på engelska så jag pratar inte så mycket. Då är det ju rätt märkligt att man helt plötsligt bara skriker till och sen blir helt tyst igen. Jag har kommit in i ett stadie där jag vill lära mig de här lokala uttrycken. Har börjat rätt bra med att säga "howaya?" när jag stöter på folk. How are you, betyder ju det, som jag gått igenom tidigare. Det svåraste är att prata utan att få in den svenska dialekten. Jag övar och övar men det går inte. En tjej på jobbet tycker jag blir lite jobbig. Hon sa såhär en morgon: "Freyr, I think you are gonna make me hate my day today." Jag blev då tyst ett tag. Sen log jag åt henne och skrek: "Cara, howaya?". Precis som ett barn skulle göra. Jag älskar mig själv. 

Jag kikade runt lite på www idag och hittade den här bilden. Från halloweenfirandet på vårt gamla hostel i slutet på oktober. Dagen efter denna bild publicerades halverades läsarantalet på denna sida. Jag fattade ingenting. Jag grät ut över Goliats axel och han tröstade mig med sin ljuva röst. Han gav mig motivation. Precis som den här killen. 

Det här är Niclas Fröidh. En gammal kollega från sweden. Jobbar på huvudkontoret och är en trogen läsare här. Hans farsa fick bara en 4a i idrott på sin tid. Skyller allt det på simhopp. Jag tror att Niclas farsa var rätt dålig på idrott. Att man inte är hundraprocentig på simhopp ska verkligen inte kunna sänka ett betyg. Hur viktigt är simhopp? Vilken idrottslärare betygsätter ens simhopp? Nej du, pappa Fröidh. skärp dig! Du är inte bra på idrott. Hur som helst, Niclas må dra fjantversionen med brallorna men han såg helt klart bättre ut i en mankini halloween 2010. Den som såg snäppet bättre ut är den här killen.

Koffe Zinn. Gammal skolkamrat och nu bara en kamrat. Han gick från taskiga chipstuttar till en thai-boxar kropp på fyra år. Jag är stolt över honom. Han vann priset för 2010 i mankini. Jag kommer inte upp i thai-boxarkroppen riktigt. Men jag har helt klart gjort en förbättring. Skaffat mig en hudfärg och levt under väldigt snåla förhållanden. Det resulterar i att man blir lite bättre. Det går inte hem hos brudarna, men det är helt klart bättre. 

Nu är man tillbaka i nästan samma goda form som man hade som 16-åring. Inte riktigt samma kondition, långt ifrån samma kondition faktiskt. Men hudfärgen ni ser runt könsorganet prydde tidigare hela min kropp. 

Lycka till med söndagens alla besvär!

Med vänlig hälsning

Mannen som vill vara saknad

Freyr

Än en gång ligger man mer törstig än vanligt i en säng. Vaknade nyss av ingenting och såg att min kära mor, 50, var online. Hon har nyligen upptäckt cybervärlden och trivs väldigt bra med den. Det går dock inte chatta med henne för hon är en pekfingerskrivare. En pekfingerskrivare som inte ser tangenterna. Hon tar då på sig sina glasögon. Då märker hon att hon inte riktigt hittar tangenterna så det tar fortfarande lång tid. Jag ringer då upp henne på Skype. Också väldigt trevligt för hon pratar så härligt. Man blir glad när man pratar med henne. Idag var det lite speciellt för hon fick inte upp sin kamera. Hon tryckte upp min bild istället så att jag såg mig själv. Vet inte hur hon lyckades men jag såg i alla fall hela hennes skärm, och det är ju inget spännande för hon tryckte upp mig på helskärm. Jag sa det då till henne och det tyckte hon var jätteroligt. Hon tog muspekaren och pillade mig i näsan och skrattade. Hon skrattade väldigt högt och irriterande länge. Jag sa åt henne att fixa till det. Hon tog sig då i kragen och skulle göra det men stannad snabbt upp. "Vänta jag måste bara killa lite.". Så förde hon ner muspekaren till min armhåla och kittlade mig. Skrattade högt igen. Jag vet inte om detta beteende berodde på att hon är en vilsen kvinna från Island eller för att hon drack vin där på kvällskvisten. Jag gissar på alternativ nr 2. 

Igår kollade vi på musik. Jag slutade jobbet, kom hem, duschade i kallt vatten för varmvattenberedaren är knas och sen tog vi vårt pick och pack. Peters kollega skulle lira och vi märkte samtidigt att några andra grabbar vi kände skulle lira också. Shooters Party heter bandet. Rockabillymusik. Jag vet inte när jag började gilla rockabilly, vet inte ens om jag gillar rockabilly. Men jag skulle nog kunna säga att jag gillar rockabilly. Tror jag. Sköna grabbar i alla fall med tungan rätt i mun och alltid ett leende på läpparna. När vi kom dit stötte vi också på bartendern på lokalpuben. Han spelar tydligen i band också och de var huvudbandet för kvällen. Det var ju lite spännande. De bjöd upp för fest och alla var glada och lyckliga. Oj, vad glada och lyckliga vi var. Jon var ganska glad, men blev mycket gladare sen när vi skulle gå och äta mexicomat. "Är det sant?!" skrek han ut så alla blev tysta. "Ja, min vän, vi ska äta tex-mex." Jon sprang då ut sitt snabbaste och tryckte undan folk som stod i vägen med våld. När vi kom fram stod han bara där, som ett barn. Log sitt bredast leende och försökte hämta andan. Sen sa han lugnt: "Det finns ingen bättre vän än dig Freyr. Du är den finaste som finns". 

Kineserna har nytt år nu. För två dagar sen var det deras nyårsafton. De har nu gått från tigerns år till kaninens år. Jag hade ett långt samtal i taxin igår med chauffören som var kines och frågade lite om de olika åren. fick följande information:

• Tigerns år. Under detta år föds människor som kommer bli ledare. De är fulla med initiativ och har bra ledaregenskaper.
• Kons år. Folk som är kor är fundersamma. Filosofer. "Du vet hur kor går där i hagen och bara funderar" sa han till mig.
• Ormens år. De är listiga, som ormar ofta kan vara. De dödar sina byten genom att antingen bitas eller strypa dem.
• Hundens år. Hundkineser är pålitliga och ärliga. De är bra på att lyssna och följa order och goda råd. Finns alltid där för dig. De är människans bästa vän.
• Drakens år. Lite likt hunden. Väldigt pålitliga men kan brusa upp. Hett temperament. 9 av 10 som begår mordbränder i Kina är födda under drakens år.
• Råttans år. Arbetarklassen. Sosse-året. Tar inga viktiga beslut. Jobbar på väldigt bra. Och kåta är de också, väldigt duktiga på att föröka sig. Jag frågade chauffören om den där lagen som säger bara ett barn i Kina. Fick dock inget bra svar på det. Men det får man fundera på lite närmre. Vart tar avkomman vägen?
• Oxens år. Starka kineser föds under detta år. Yao Ming är bergis född under detta året. Den där basketspelaren. Den ende kinesen som är längre än 1,60 m. Oxar gillar inte förändringar heller. De vill ha det som det är.
• Hästens år. Det är aktiva människor. De rör på sig mycket och är i bra form. Vill gärna än en gång återkomma till den där tjejen jag såg på flygplatsen på guldkusten. Hon ni vet som åt en nektarin. När hon hade ätit upp den sprang hon snabbt till papperskorgen och sen sprang hon snabbt tillbaka och satte sig. Pusselbitarna börjar falla på plats nu. Det är klart hon var häst.
• Fårets år. Försående kineser. Låter vettigt. Ni vet när man går där i stadsparken. Har precis vart hos lamadjuren, går vidare lite, tittar på ankorna och matar dem med gammalt bröd, för att slutligen hamna hos fåren. Man är lite deppig och pratar ut om sina problem. Man känner att de verkligen lyssnar. Under fårets år föds också opraktiska kineser. Men det är inte lätt att bygga hus med klövar.
• Apans år. Kan låta lite tråkigt att vara en apa. Men kinesiska apmänniskor är de roligaste människorna. Fyllda av humor och roliga idéer. Livfulla och har alltid något för sig. Det är härliga människor, de där aporna.
• Tuppens år. Besserwisseråret. De gör alltid som Zlatan gjorde när han snodde den där straffen från Kim Källström en gång i tiden. "Nej det här är inget för dig, jag gör det mycket bättre". Så säger tupparna. Jobbiga att umgås med.
• Grisens år. De är disciplinerade och osjälviska. De håller uppe dörren för andra människor, även att det innebär att de får vänta lite med sitt eget traskande. Dock är de lite känsliga, man kan inte retas med dem, då blir de ledsna väldigt fort. Men det kan man ju förstå, när det är en gris vi talar om. 
  
  

Med vänlig hälsning

Mannen som vill bli älskad

Freyr

Vädret är kaos. Vad händer? Här ska man åka till ett paradis utan dess like med 40 grader varje dag. Man ska sitta i en baden baden stol, ryggstödet nedfällt så långt det går. En naken kvinna ska komma fram och mata en med ost och kex som man sen ska skölja ner med diverse procenthaltiga drycker, gärna Björnebryg eller Slots guld. Sen ska det börja pärlas i pannan. Man ska då knäppa en gång med fingrarna, inte mer. Det ska då komma fram ännu en naken kvinna. Hon ska hålla i ett stort palmblad och fläkta en. Sen ska man bli lite dåsig för det är varmt. Då ska man knäppa en gång till med fingrarna. Ytterliggare en naken kvinna ska komma fram då. Hon ska ställa sig på alla fyra. Henne ska man använda som sidobord för burkölen. Hon ska då ge ifrån sig ett litet litet ljud för att det blir ett visst obehag av den kalla aluminiumburken mot den bara ryggen. Man ska då hyscha mot henne. "Sluta." ska man säga, väldigt vänligt, men hon ska förstå att man menar allvar. Så ska man ha det. Och man ska må bra av det. 

Hur har vi det? 

Jo, vi har det som följande:

Först kommer man ner till en ny kontinent. Det är inte så varmt. Man måste ha vårjackan på sig och det gillar jag inte. Börjar sen bli lite varmare. På kvällarna passar det väldigt bra med en tröja. Kan köpa det ändå men njaaa. När man levt så ett tag börjar luften bli varmare och man känner att strandlivet är nära. Nej då levererar Gud moln. Moln, moln, moln. Man kan gå runt i bara t-shirt. Men det är moln. I detta läge tömmer någon hela plånboken. Då börjar man jobba. Har vart några fina dagar men inte så jättemånga så man har lyckats få en fin liten tan på kroppen. Men när jobbet kommer kan man inte bygga upp den. Då levererar Gud självklart sol. Massor av sol. Så mycket sol att man hade blivit trött på det om man hade haft möjlighet att vara ute i den. Sen kommet det regn. Folk dör och städer flyter iväg. Sen blir det varmt igen. Outhärdligt varmt. De senaste fyra dagarna har det var 40 grader varmt. Då ska det jobbas. Jag har självklart den sämsta platsen mittemellan fläktarna. Dyngsur tröja är ett faktum i detta läge och man får dricka 3 liter isvatten per dag för att kroppen ska kylas och kissa stup i kvarten för att snoppen inte ska sprängas. 

Marken blir nu jättetorr och då blir det skogsbrand i närheten av Sydney. Staden luktar scoutläger och eucalyptus. Spännande doft faktiskt. Så det här var ändå rätt kul att känna. Man såg ju inte själva skogsbranden men man blev ren i halsen när man gick ut en sväng. Bartendern på lokalpuben var det som visade oss detta. Vi gillar honom. Långhårig och härlig. Nu helt plötsligt får man höra om cyklonen. Detta gör ju att man självklart kollar runt på www om man inte hittar något bra hemsida som skriver om eländet. Sen har vi en vän som befinner sig där uppe som bunkrat upp skafferiet och byggt om sitt rum på vandrarhemmet till ett skyddsrum. Hon överlevde katastrofen dessbättre. Cyklonen gick från en klass 5-cyklon till en klass 3 när den kom in över landet. Men alla var rädda och det var kaotisk stämning i butikerna har jag fått berättat för mig. I skrivande stund är det inte riktigt över där uppe men det ser ut som att läget är under kontroll. Det är så härligt när det händer. 

Nog snackat om väder. Sebbe har stuckit hem. Det blev lite sorgligare än jag trodde. Grabben har bott här i två år och nu är han borta. Gone. Away. Goodbye! Kvällen med skogsbrandsdoften på lokalpuben var hans sista. Jag tror ändå han hade rätt kul. Samtidigt kom det ner två nya grabbar. Anthonys kompisar från Aneby. Alexander och Fredrik. Vi har nu startat en firma. Inte bestämt vilket lag vi ska slåss för men vi ska ha möte ikväll och då ska det klubbas. Lagbilden är däremot klar. 

Den här bilden ska pryda vår första dvd med inspelade slagsmål. Det kommer bli fett. 

När vi var klara på lokala sprang en spindel upp på mitt ben. Man trodde ju inte man var så farligt rädd för spindlar förut. Kan vart för att man som boende i Sverige inte riktigt sett på spindlar på samma sätt. I sverige vågar man inte riktigt kela med dem som har en kropp som en grön ärta och man blir lite, lite småskraj. Här väljer de att ha en kropp som en kastanj istället. Obehagligt. Jag hatar det. Sebbe lugnade ner mig i alla fall. Vi gick ut på vår baksida och kissade nonchalant. Han stod som en Italienare som precis missat mål och jag stod med armarna i kors. "No hands motherfuckers!" skrek Sebbe så att grannarna skulle höra. 

Sen märkte han att all packning inte fick plats i väskan och började dela ut kläder. Vi märkte att Sebbe aldrig besökt en idrottsanläggning så vi fick inte riktigt plats i hans kläder. 

T-shirten Jon fick är ändå helt okej. Shortsen jag fick är inte riktigt okej. 

Avslutningsfrukost en tidig morgon fick avsluta Sebbes vistelse i landet som i folkmun kallas Down Under. 

Gonna miss you, my brother from Simon's mother!

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som tjatar lite för mycket och är väldigt jobbig

Freyr