Jon, Freyr och Goliat på vift

Jag och min bästis Jon beslutade oss för att ta en promenad ner till den lokala poolen en varm lördagförmiddag. Vi tog då den här bilden.

Den togs för att vi skulle minnas något vi pratat om vid just det tillfället. Jon frågade mig några dagar senare om jag minns varför vi tog den, jag hade redan glömt. Jag frågade då istället honom varför vi tog den, men han vägrade säga. Veckan därpå frågade jag igen, då hade även han glömt bort. En jättetabbe tyckte vi båda. Varför sa han det inte bara den där första gången? Då hade kanske båda haft lyckan att ha vetskapen om varför den här bilden faktiskt togs. 

Åren gick och vi blev allt äldre och äldre. Till slut kom han på det. Han fick en uppenbarelse från ovan och Gud gav tillbaka det Jon glömt för så länge sen. 

Vi hade pratat om barndomen när vi satt vid poolen och märkliga saker man samlade på och hade för sig. Jon kom då på att man hade brevpapper. Vi båda skrattade när han kom på det och knäppte den här bilden. Kan tänkas obetydligt för många, men minnet är det enda vi har kvar i slutändan när vi ligger på dödsbädden. Det är dessa små detaljer man kan glädjas åt så mycket. En fantastisk tanke. 

Jon är väldigt duktig på det där med små detaljer i barndomen. Vi stod och luktade på en deodorant en gång. Vi kände båda igen doften men han var den enda som kunde relatera till något. Han kom ganska snabbt på att det luktade precis som den där hårfärgsprayen man alltid fick efter man klippt sig hos frisören när man var liten. Man var coolast i klassen för en dag när man vart och klippt sig och kom till skolan med fixad Tintin-lugg i regnbågens alla färger. 

När han nämnde brevpapperet kom jag ganska snabbt att tänka på mitt allra första livs stora kärlek. Den flicka som också fick ta del av mitt livs allra första tung-kyss. Jag var åtta år gammal och brukade stjäla brevpapper från mina systrar och skriva kärleksbrev till henne. Hon i sin tur visade breven för sina föräldrar som genast satte upp dem på kylskåpet. Det blev skitpinsamt när man sen var på familjemiddag hos hennes familj och alla skulle läsa och retas med mig. Men jag fortsatte att skriva, jag var ju tvungen att hålla gnistan vid liv eftersom vi skulle gifta oss och skaffa barn när vi blev femton. 

Genom brev bestämde vi oss för att dansa tryckare på kommande skoldisco. Jag hade tvingat mamma att ta mig till frisören för att få till den snyggaste, mest färgglada Tintin-luggen någonsin så att min tjej skulle bli imponerad. Jag fick igenom mina önskemål men när det började närma sig discodans började allt strula. 

Samma dag som discot ägde rum umgicks jag med ett Jehovas vittne. Han fick inte gå på discot för sin mamma som skulle komma och hämta honom. Runt halv sex skulle han bli hämtad så att jag skulle hinna stå och vänta i kön till discot från cirka kvart i sex. Hon blev dock försenad. Tiden rann iväg och klockan hann bli sju innan jag kom iväg. Väl där hälsade mina vänner mig välkomna och frågade om vi inte skulle gå till kiosken och handla monsterdricka så att jag skulle få en blå tunga som matchade mitt hår. 

Efter ungefär tio minuter kom två tjejer fram till mig lite snabbt och sa hej. Jag sa hej tillbaka och log för att visa att jag var glad. De log inte direkt tillbaka utan sa följande ord till mig: "Hon vill göra slut.". Sen gick de sin väg. 

Jag fattade ingenting, varför ville hon göra slut? Leendet som tidigare gjort mig till en söt och färgglad liten skolpojke var nu historia. Tårarna började rinna och jag sprang ner till kapprummet och gömde mig. Någons mamma, som var vakt på discot, kom ner till mig och frågade varför jag satt där helt ensam och grät. Jag ville inte berätta för henne. Jag fick en kram och till slut och berättade hur det låg till. Hon sa då att det skulle ordna sig och att jag säkert någon gång hittar en fantastisk mor till mina barn. Hon hjälpte dessutom till att ringa min mamma som kom och hämtade mig från discot när jag vistats där i bara tjugo minuter. 

Dagarna gick och jag funderade på vad som kunde gått så snett. Vad är det jag saknar? Är det mitt fel eller drog hon till med den klassiska repliken att det faktiskt inte var mitt fel utan hennes? Det var så många frågor utan svar som fyllde upp platsen i mitt huvud. En dag var jag bara tvungen att få reda på vad anledningen egentligen jag. 

Jag snodde ett brevpapper från en av mina systrar och skrev ihop en liten rad. Sen lämnade jag det till en av tjejerna i klassen som fick vidarebefodra brevet till flickan i mina drömmar. Några dagar därpå fick jag svar och det visade sig att hon träffat en annan. Jag fick också reda på vem det var. Jag var i chock och rev sönder brevet jag precis blivit tilldelad. Det var Jehovas vittnet som hade snott min tjej!

Kort efter detta triangeldrama flyttade vittnet från stan och lämnade kvinna och tidigare skolgång bakom sig. Jag hade kommit över henne och satsade på nytt kött. Allt var frid och fröjd tills jag en dag fick ett papper ner i brevlådan. På papperat stod en lista, listan som avslöjade namnen på personerna som skulle bild gymnasieklass tillsammans med mig. Jag blev fruktansvärt förvånad när jag läste ett av namnen på listan. Det var Jehovas vittnet! Vi skulle återförenas efter denna långa tid och dessutom tillbringa vår tid tillsammans i ett klassrum under tre års tid. 

Vi blev efter ett kort tag väldigt goda vänner igen. Att han stulit min tjej efter att han orsakat att jag kom för sent till discot var sedan länge glömt. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans, fram till den dagen vi diskuterade gamla minnen under en lektion. 

Snabbt kom bilderna tillbaka till mitt huvud. All förberedelse hos frisören, den eviga väntan på hans mamma, tjejerna i klassen som kommit och meddelat beskedet, min blåa tunga, mamman som tröstade och det snabba avskedet av den terminens höjdpunkt. Han hade ju faktiskt gjort det här mot mig. Jag var tvungen att hämnas. Var bara tvungen att komma på hur. 

Han var en väldigt slarvig kille, glömde både böcker och nycklar i klassrummen efter nästan varje lektion. En dag glömde han även sin mobiltelefon när han skulle ta en liten bensträckare. Det var då jag slog till med hjälp av övriga i klassen. 

Under rastens gång hade vittnet fått nys om att något hade hänt med hans mobiltelefon. Direkt när vi satt oss kollade han igenom sina skickade sms och vi kollade med hög förväntan på kommande ansiktsuttryck. Han sa ingenting, var i chock. Vi började småfnissa, han var fortfarande tyst. Vi tyckte att detta var helt fantastiskt, det tyckte inte han. 

Han hade precis tagit del av följande text:

Till: Mamma

'Jag lämnar den här sekten nu. Är trött på skiten. Din jävla Jehovas-jävel'

I denna stund tappade han allt hopp om framtiden. I hans huvud hade han nu förlorat kontakten med både föräldrar, syskon och före detta vänner. Till råga på allt (och för att jag tänkte att det här var ju inte nog) så fick han ett sms tillbaka där det stod:

Från: Mamma

'Du kommer inte hem idag efter skolan'

Han hade glömt sätta telefonen på ljudlös så vi kollade på honom där han satt och läste sitt sms. Ett, om möjligt, ännu hopplösare ansiktsuttryck formade nu hans ansikte och vi skrattade som aldrig förr, vilket han givetvis inte gjort. Det skulle nog krävas ett väldigt bra skämt för att han i detta skede skulle skratta. Men han visste ju inte vad vi visste. 

Efter några minuter kände vi att det var nog med tokerierna, vi valde att berätta hela sanningen. Det var som så att vi döpt om en i klassen till 'Mamma' i telefonen. Detta hade han i all hast inte kollade upp. En lättnades pust strömmade ur hans mun och han fick i detta ögonblick tillbaka kontakten med sina föräldrar, syskon och bästa vänner. 

Där fick han så han teg för en stund, den jävla kvinnotjuven.

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som hunnit med att bajsa på sig två gånger sen sin tjugoförsta födelsedag

Freyr

Jag och Jon kom hem en dag och mötte vår kinesiska husvärd i hallen. Hon berättade då för oss att hon arbetade på ett eventföretag och de höll på med en liten konsert nu, dit det skulle komma ganska stora artister. Vi tänkte för oss själva att det kan väl inte vara jättehäftigt, men tackade ändå ja till en eventuell gratis-biljett som hon inte kunde garantera att hon kunde lösa just då. Därefter flöt samtalet på och jag kom in på hur den där lagen egentligen funkar som säger att man bara får ha ett barn i Kina. Hon berättade då för mig att man faktiskt får ha fler barn, dock måste man betala en engångssumma vid födseln på motsvarande 70.000 svenska kronor. 

Man måste känna lite press som unge om man inte är förstfödd kan jag tänka mig. I just denna stund hade jag tänkt att jag inte är värd det riktigt. 70.000, hur skulle man någonsin kunna värdera sig själv upp till en sådan summa? Om jag hade blivit kidnappad och frihetsberövarna hade krävt en lösensumma på 70.000 kronor eller mer hade jag inte ens vågat ringa hem till mamma för att försöka få de pengarna av henne. Jag tror det hade blivit tvärnej. "Sluta, ungjävel!" hade hon skrikit och slängt på luren. Det hade ändå vart befogat då jag faktiskt, genom hjälp av väldigt, väldigt goda vänner på fest, haft sönder en del ägodelar i hennes hem under årens gång. Pappa skulle nog inte heller vara så glad i att betala. Jag köpte en sån där svindyr logotype en gång som jag skulle ha som bakgrund på min Nokia 3310 från hans hemtelefon. Jag blev kär i bilden när de annonserade för den i en veckotidning och slog en pling till företaget. Jag hade också en tendens att smita hem till honom efter skolan på mellanstadiet, logga in på hans modem när han inte var hemma och porrsurfa. Högst pinsamt när man blir påkommen med sånt i tolv års ålder.

Hur som helst, en dag kom vår husvärd fram med två papperslappar och sa: "Grabbar, titta vad jag har hittat!". När hon närmade sig oss såg vi att det var två biljetter till den där konserten hon pratat om några veckor tidigare. Det var ju inte vilken konsert som helst, såg vi då, det var Supafest. En konsert vi sett affischer om över hela staden. Det var en hip hop-festival. Nelly skulle dit. Han tog med sig Timbaland, Bow wow, Busta Rhymes och till och med självaste Snoop Dog som huvudaktör. 

Jag gillar inte hip hop-musik, men både jag och Jon tackade och tog emot biljetterna med ett vänligt leende. När det sen var dags att ta sig till den gamla olympiad-arenan och kika in hur det gick till på en hip hop-festival ångrade vi oss inte. Det kom fram en svart man på scen, alla skrek. Han skrek tillbaka och frågade om alla hade en bra stund, alla skrek. Efter det drog han igång sin musik, alla skrek och höjde armarna i vädret och gjorde märkliga tecken. Det var fantastiskt. Sen var det äntligen dags för Snoop Dog. Hans första fråga var: "Are you having a motherfucking good day?", alla skrek. Hans andra fråga var: "Are you smoking some motherfucking weed?", alla skrek och kort därpå kände man en stark doft av röken från publikens knark. 

Den där Snoop Dog hade väldigt stort inflytande på mig. Jag vill vara som honom och har nu börjat jobba väldigt hårt för att bli det. Jag har till exempel skaffat mig lite nya hobbys. Det är följande:

• Smoking the motherfucking weed
• Killing the motherfucking gangstas in da hood
• Sniffing the motherfucking crack in the smack and go to motherfucking attack
• Fucking the motherfucking biatches and tell them to get on their knees and say please
• Hedra gud
  
  

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som igår kväll fick punka på järnhästen

Freyr

Nå, biatches. Två veckor har passerat, folk har kommit och gått men stommen har bestått. Gruppen på 32 ross street består numera av:

• Freyr the babeslayer. En fantastisk människa med ett skriftspråk likt ingen annan människa på denna jord. När det kommer till talet har han dessvärre inget häpnadsväckande att komma med då han lider av något vi kallar grov Jönköpingska. 
  
  
• Jon. Denna unge man har talet med sig tätt följt av ett leende som blivit känt som det bredaste inom detta riktnummer. Vita tänder har han också. Och så pratar han i sömnen.
  
  
• Säljar-nyllet, aka Johan. Han har blivit nämnd förut, har hängt med i svängarna ett tag. Dock har han åkt på business-resa till Tasmanien. Innan det såg man inte hans lurendrejar-ansikte på flera dagar då han spenderar ofattbart många timmar på jobbet. Han har en märklig förmåga att aldrig kunna bli arg. Vi delade en kanna med öl en gång. Precis efter att jag hällt upp min öl stötte jag till den och den trillade ner och hälldes ut rakt över hans axelremsväska där han hade sina allra viktigaste papper för stunden. Det som jag då tyckte var sjukt var att jag var argare än honom på grund av utebliven vätska. Men något ännu sjukare än detta var att, tro det eller ej, han delade resterande innehåll i kannan lika mellan oss båda så att vi skulle kunna ta en sista slurk tillsammans. Jag har aldrig tidigare vart i en liknande situation. Jag hade aldrig gjort samma sak. Sinnessjukt är vad det är. 
  
  
• David. Färskaste strået i stacken. Han är alltid på bra humör men har, till skillnad från sin vapendragare säljar-nyllet, förmågan att ryta till ibland om han tycker att något känns fel. Han gör precis som mig och Jon och alla andra när vi skjuter rådjur att han skriker ut sina frustrationer i form av egenkombinerade versioner av könsord. "Bajs-fitta" är ett vanligt ord som gärna slinker ur hans mun på Göteborska. Därefter hotar han alltid allmänheten med låtsasgeväret han har i sin hand och säger: "Nu ska ni få smaka på vad bössan har att ge. Era blyga jävlar!". Han kollar alltid på oss efteråt med ett snett leende och blinkar till lite lätt för han tror att alla fattat ordvitsen han nyss klämt till med. Men David förstår inte att hans ordvitsarinte sitter på sin rätta plats eftersom han är Örebroare i grund och botten.

Salomon lämnade oss med tunga steg och tårar i ögonen. Han skulle testa lyckan i ett litet samhälle vid namn Noosa. Något de allra flesta aldrig hört talas om men det sägs vara varmt under större delen av året. Innan han stack hann han avslöja för oss att han aldrig någonsin haft näsblod, detta efter att Jon vaknat upp med blodig näsa en morgon och skyllt på att han sovit dåligt. Efter avslöjandet berättade han också för oss att en mycket vis man en gång sa till honom att första gången man får näsblod så dör man. Jag och Jon kollade på Salomon en stund, sen kollade vi på varann, sen på Salomon igen, jag vände då ännu en gång min blick mot Jon som hade kvar sin blick på Salomon. Jag kunde konstatera att det bredaste leendet började ta fart. När båda mungiporna berört varsin örsnibb kollade han på mig igen och vi brast i ett tio minuters långt gapskratt. Jag vet inte varför Salomon tror på denne vise man. Men han lever i alla fall med tanken av att merparten av världens befolkning faktiskt är död. En intressant men ack så ointelligent tanke. 

Viktor Bohman stannade även han förbi en vecka för att känna på den sanna andan innanför 32 ross streets väggar. Han sov i mitten på en madrass och var nästan aldrig hemma. Han skulle avsluta sin första del av Australien-vistelsen tillsammans med kollegor och var på diverse firanden fyra dagar i rad, de övriga tre jobbade han sent. Jag hann i alla fall avnjuta hans näst sista kväll tillsammans med honom då han efter en filmkväll beslöt sig för att öppna en 120-dollars champagneflaska han fått från jobbet. Han beslöt sig också för att dela den broderligt och inte ta fram några glas så vi fick dricka den direkt ur flaskan. Jag bjöd honom på en kaffe samma morgon som han skulle åka som tack för det. I skrivande stund är han på sin semester på semestern. Vi kan sammanfatta det hela med att han lever drömliv. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som visst börjat lägga på sig lite igen

Freyr

Himlen är blå, shortsen är på, tisdagen har visat att den finns och idag ska man få hoja hem med en öl innanför västen och en bunt sedlar i troskanten. Man är så fantastiskt lycklig varje gång det kommer till löningsdag. De går aldrig obemärkt förbi. För er som inte visste firar jag numera löningsdag en gång i veckan. Varje tisdag sker det, runt halv sex snåret då ekonomiansvarig på restaurangen glider in genom dörrarna. 

Jag har fyllt år. Jag trodde att alla stora födelsedagar var över nu när jag gått över 20-gränsen. Eller inte alla stora, jag har ju kvar de flesta jämna siffror också, men de som firas med bravur och man har tillgång till platser man tidigare inte fått besöka. 21 är en sån ålder i det här landet, nästan. Den firas i alla fall stort. När man säger att man fyller 21 blir det ett större grattis än om man fyllt 20. Ingen vet varför, men så är det i alla fall. Man får göra allt när man är 18 här nere. Av någon märklig anledning har de inte hakat på Sveriges helt fantastiska alkohol-lagar att man får bli drängafull på krogen vid 18 års ålder, men man får inte åka till shopen och köpa hem guldet. Hade vart bättre om precis alla länder i hela världen följde den svenska regeln. Känns ändå som den mest logiska. 

Födelsedagen var hur bra som helst. Jag hade lite planer att genomföra och jag följde nästan allihop. Under dagens gång adderades även några saker till på listan. Jag trodde till exempel aldrig att jag skulle bajsa på mig under min allra första dusch som 21-åring, men det hände. Trevlig överraskning. Lite jobbigt dock när jag insåg att jag måste ju få bort det på något sätt. Kunde inte hämta papper. Toapapper och vätska är ingen bra kombination. Det hade förstört hela toarullen och då hade jag behövt köpa nytt då vi alltid har ont om toapapper. Jag kunde inte direkt skölja bort det med gott resultat heller så vi har en skitdålig dusch utan duschslang som sitter fast i väggen. Man får då försöka puta med stjärten upp mot vattnet men det blir inte bra heller. Den slutliga lösningen var att jag fick använda kranen i badkaret. Lägga mig ner på rygg, upp med benen mot väggen och glida mig till rätt position. När jag låg i rätt position fick jag flytta ringmuskeln lite i sidled för att få till den perfekta rensningen. En procedur som gjorde att hela dagen blev försenad. Jag som bara skulle fisa i takt till en låt. 

När jag var ren och fin åkte vi in till stadsmiljö. Efter ett Mcdonalds-mål var det dags för att få utlösning av sig själv. Vi stod där och väntade på att det skulle knäppa till. Precis innan kortögonblicket kommer det givetvis fram en kines och förstör alltihop. Det gamla vanliga. De är alltid i vägen. Varenda dag och i vartenda steg man tar. Inte ens ett förlåt-leende fick man av killen där i jackan. "Jag ska fan nita honom!" sa Salomon "Man gör inte såhär på Freyrs födelsedag!". Jon hann precis stoppa honom innan han skulle löpa efter kinesen.

Vi plockade sen upp min kära vän och gamla kollega Hanna. Hon visste precis vad jag ville ha på min födelsedag. Kaffi och kaka! Det finns inte mycket som är fel med Kaffi och kaka. Detta var även en mycket välgjord Kaffi. Har ätit bättre kakor i mitt liv, men den var helt klart godkänd. Bra födelsedagsfika, det är min slutsats av det hela.

Vår nyaste sambo slöt senare upp efter en lång promenad i regnet. Han hakade på till mitt nästa planerade ställe. När det finns en dag att fira, så har jag gjort klart för er hur man ska fira denna dag. Det kan vara vad som helst som ska firas på vilken som helst av våra veckodagar. Jag känner på mig att orden redan är tagna ur munnen på mig. OSTBRICKA! Jag skulle göra min egen ostbricka den här gången för att känna på livet som riktig vuxen. 

Här står jag och ska välja ost. Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket ost att välja på. Förut har man ju bara köpt in en bricka så har någon annan valt åt en. Jag körde på blunda och peka-metoden. Funkar i ur och skur. 

När osten var handlad (dyr som satan) och leendet var på topp letade vi runt lite och hittade den här dörren. 

"Vi går in!" sa Johan på göteborgska. Vi övriga följde efter och vi var inte ledsna över att vi gjorde det. Det var en underground-pub med varenda millimeter på väggarna täckta med döda djurhuvuden. Golvet var täckt med hud från diverse nötkreaturer. "Här känner jag mig som en man." sa jag till grabbarna. "Låt oss ta en öl, för helvete!" fortsatte jag. Man var tvungen att prata lite hårdare på det här stället för att passa in. Det var svordomar och könsord i varenda mening. Vi dunkade näven hårt i bordet när någon sa något kul och skrattade högt med öppen mun så att lössnusen rann ner över tänderna. Det samlade man ihop till en spottloska och spottade ut på golvet. Som en riktigt karlakarl. Vi passade på att ta den nya gruppens första gruppbild på detta ställe. 

Vi valde fiskhörnan. Det kändes bäst. Johan valde den platsen. "Ni måste bli lite mer göteborgaktiga. Det här är precis som familjefotot jag och min familj tog i feskekörkan." sa han. 

Efter avslutat besök på denna jägarklubb var det dags att testa dagens jaktlycka på riktigt på lokalpuben. Efter ett stopp hos vår svenska bartendervän Elin och en födelsedags-shot...

...och en snabb födelsedags-shot när vi stötte på vår lokalpubs-bartender tillsammans med sin polare vid banjon...

...var det dags att verkligen fatta tag i bössan. 

Briljerade som vanligt. Salomon hade en väldigt bra start men jag tog tag i livet och vann. Gjorde ett smärre misstag i slutet när jag trodde att bonusbanan med mullvadarna var över. Då hoppar det fram två till och jag missar dem. Detta resulterade i en andraplats på listan, bakom mitt tidigare rekord. Jag var ändå rätt nöjd. Jag tog en till klunk av ölen. Det förtjänade jag. 

Hela gänget samlades sen för gemensam vandring ner mot Brazilian barbeque. Restaurangen jag talat om tidigare där en man kommer ut med ett svärd med kött och frågar om man vill ha. Han frågar alltid och man vill alltid ha. Jag slog ätrekord den här dagen. Min kära vän och gamla kollega Hanna gjorde nog också det. På vårt gamla jobb i Svedala hade hon alltid störst matlåda med sig av alla och åt upp allt. Alla var imponerade av henne. Men denna dag svävade besvikelsens moln över henne. Hon var fullständigt slutkörd efter måltiden. Vi andra trodde hon skulle ta två efterrätter, men det gjorde hon inte. "Du har gett paltkoma ett ansikte." sa Jon till henne. 

Hon ser nästan lite blå ut i ansiktet. Som om hon drunknat och legat i vattnet bredvid bryggan i två veckor. Nej det var en obehaglig syn. Önskar inte ens min värsta fiende att se Hanna efter en kött-buffé. "Sluta ta kort på min kompis. Fuck you!" sa sophie. 

Här är gruppen som samlades vid det rektangulära bordet. Johans flickvän var med tidigare under middagen men var dessvärre tvungen att kasta in handduken. "Jag har viktigare saker för mig." sa hon och klappade mig på axeln. 

Så för att dra en sammanfattning. En lyckad födelsedag får man genom gott sällskap, kaffi, kaka, öl, döda djur, tv-spel, paltkoma, ost och bajs. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som har en check värd tio minuters ryggkli

Freyr

Avbrott igen. Inte för att jag inte velat, inte heller för att jag inte haft tid. Det har jag i mängder. Fritid 19 timmar om dygnet. Avbrottet beror på att vi haft så jävla tråkigt. Fruktansvärt tråkigt har vi haft det. Finns absolut ingenting att berätta, men jag gör det ändå. 

De hade modeller på jobbet igår igen, mest manliga sådana. Allting blir så mycket tråkigare med manliga modeller. De hade för mycket kläder på sig, brylcreeme i håret och de får ingenting att stå i slutändan. En av dem kom fram till mig vid ett tillfälle och frågade på ett bitchigt sätt om jag hade en tändare. Jag råkade faktiskt ha en i fickan och lät honom låna den. Jag återgick sen till att rensa min potatis och efter att han tagit sin röka återgick han till att puta med läpparna. En halvtimme senare behövde jag tändaren för att tända på saker och frågade vart han hade lagt den. Han kollade förvånat på mig och kollade igenom sina fickor, letade vidare lite till men hittade ingenting. Han bad om ursäkt och sa att han skulle hitta den medan jag fick låna tändare av en kollega. "Dumhuvud" tänkte jag, men sa självklart ingenting. 

Jag fick aldrig tillbaka min tändare. Jag stod där och diskade glasen han och hans mun-putande vänner druckit ur under förmiddagen och tömde papperskorgen de fyllt. Han gick utanför dörren med ett leende på läpparna och sa hejdå till alla. Jag kollade inte ens åt hans håll. Jag stod kvar där, smutsig och ful, med snoppen mellan bena. "Dumhuvud" tänkte jag en gång till, och konstaterade att mobbningen nu har vänt. Jag kan garantera att han var ful och tjock när han var liten. De andra pojkarna i skolan retade honom. Sen vände allt. Han fick utseendet med sig till slut och blev modell. Nu är det han som kan retas och inte bry sig om han gör saker som sårar folk. 

Jag kom kort efter det på att jag har gått och blivit mobboffer. Växte upp i mitt lilla samhälle och var lite av en ledare. Kapten i fotbolls-laget och retade folk. Kanske inte så att de begick självmord men någon gång har man ju gjort någon ledsen. Man har utnyttjat sin position och tetats och brottat ner svagare människor. Allt detta kommer tillbaka nu. Jag lade på mig några kilo, umgicks med bröderna Jonasson under en längre tid som konstaterade detta ofta och väl. Sen har det bara gått utför. Nu får jag allt ont tillbaka, kastat rätt i ansiktet på mig. Modellen vaknade säkert med ett leende på läpparna idag, med en ny tändare i fickan och allt. Och här ligger jag, utan tändare och inget hopp om varken framtid eller kärlek. Skit också. 

Vi har fått en ny sambo! Han har tagit över Peters säng i hörnet. Peter som valde att lämna oss för att hitta lyckan på granngatan tillsammans med sin flicka. Vår nye man heter Salomon. Han har färdats över de sju haven för att komma iväg från Stockholms stress och traska runt i ett land där folk tar en morgonsup innan jobbet vid åtta-snåret. Ursprungligen kommer han från Huskvarna. Där har han fått en lycklig uppväxt tillsammans med mamma, pappa och broder John. Broder John som även han vart förbi på 32 Ross street över en helg. 

Vi har introducerat rådjurs-skytte för Salomon. Det gick förvånansvärt bra första gången. Jag vann ju självklart, det går inte att slå mig om jag inte har för hög promille-halt. Han har accepterat detta. Han kom sist. Men han var rätt glad ändå, detta på grund av att vi lyfte honom till skyarna med lite beröm. Han lyckades slå Peter. Peter har kört spelet en gång mer än Salomon men fick stryk. Svordomar jag aldrig hört förut flödade då ur Peters mun. "Så går det när man flyttar ut från 32 Ross street." förklarade då Jon för honom. 

Det har vart en fågel inne på restaurangen där jag jobbar två gånger den här veckan. Samma fågel båda gångerna. Första gången flög han bara in lite snabbt för att snabbt ta sig ut. Detta under tiden jag stod och skapade en iskaffe jag skulle njuta av den förmiddagen. Resultatet blev ett konst-stycke. 

Försökte mig på ett modell-nylle där jag står och poserar. Blev inte riktigt samma fina resultat som när jag poserade med min modell-flickvän med kolossala silikontuttar, men ändå helt okej. 

När fågeln var inne för andra gången traskade den lugnt och sansat in hela vägen till köket. Där fick jag syn på den och sa det till Ryan, min långhåriga rock-kollega som också är kock. "Oh fuck!" sa han då. Han började sen på ett väldigt löjligt sätt mota bort fågeln mot ytterdörren, lyckades på första försöket få den att flyga iväg. Fantastisk kille. Jag önskar ibland att jag kunde kontrollera ett fjäderfä på det viset. Han firade allting genom att göra sig en kaffe. "Åh! Gör en till mig också!" skrek jag då. Det gjorde han. 

Jättefint gjorde han den med ett litet hjärta. "Det här kan jag slå!" tänkte jag lite för mig själv. Jag har ändå gått och blivit jobbets kaffemakare. Frågar runt vilka som vill få kaffe, sen gör jag kaffe till dem. Väldigt uppskattat eftersom det ändå tar lite tid att göra kaffe. De kör ju inte på vanligt bryggkaffe i det här landet. Allting ska vara så jävla krångligt. Men detta gör att man har tillåtelse att stå i en halvtimme och göra kaffe till sina kollegor. Jag frågade vad de ville ha för bild i sin kopp. Ett önskemål jag fick var julgran. 

Helt okej julgran ändå, tycker jag. Jag frågade sen nästa person vad han ville ha. "Gör två kulor och en somrig kuk." sa han. Väldigt omoget, men man måste ändå uppfylla önskemål. 

Där har vi den. De två kulorna nästan i mitten på koppen. Sen går den somriga kuken längsmed högerkanten på ett väldigt livfullt sätt. Jag var stolt över mig själv denna dag. Det är så härligt när man kan göra folk glada på könets bekostnad. 

Jag ljög i första stycket såklart. Trött på kvällarna och ännu tröttare på morgnarna. Ont i huvudet och törstig på morgnarna också. En lätt känsla av illamående. Detta är orsaken till inga skriverier. För helskotta.

Måste avsluta med två viktiga saker. 

Nr 1.

Sorgligt men sant blev det tråkigaste skit-inlägget någonsin inlägg nummer 100 (alltså detta). Jubileum. Det ordet ska man egentligen skriva i versaler och avsluta med ett utropstecken på slutet. Men jag gör inte det idag. Skriv gärna en kommentar och beröm min kaffekonst så jag vet vem som egentligen är här och härjar. Hade vart kul. En man vid namn Kim Bolund kunde göra det. Har ingen aning om vem Kim Bolund är. Han kan ha en aning om vem jag är, med tanke på att han klickade sig in och skrev en liten kommentar. Men jag är inte helt säker på det. Jag vill veta vem Kim Bolund är. Han la ner cirka en minut på att skriva en kommentar för att visa att han levde. Jag gillar det. Kim Bolund är en mästare. 

Nr 2.

På söndag är det min födelsedag.

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som en gång trodde att kondomer skulle bli den största utgiften på semestern

Freyr

Löningsdagen har gjort sitt, skit-tisdagen har gjort sitt, Hasse har gjort sitt, Oscar har gjort sitt, Peter har gjort sitt och HV har gjort sitt.

Som nämnt tidigare var jag och Jon tvungna att genomlida tre väldigt sorgliga farväl inom loppet av två dagar. Hasse tog farväl för direkt resa hem till stockholms tingsrätt där han ska sätta snattare och mördare i finkan. Vi dansade lite för honom och sjöng som en liten heder. Vi gjorde det bästa av situationen. Gav honom en kram och sa farväl. Sen dansade vi lite till. "Ni är sagolika." var det sista han sa innan han klev utanför dörren på 3/32 Ross st för sista gången. Dessa ord kan inte lämna min skalle nu. "Sagolika...?" tänker jag. Vad fan menade han med det? Finns ju ingen människa på hela jorden som använder det mot en annan människa i dagens samhälle. Sagolika. Ingen aning om man ska tolka det på ett bra eller dåligt sätt. Det är ju antingen eller i sagor. Skitsnäll eller ett riktigt rövhål beteendemässigt. Ska fråga honom någon gång så man får klarhet i det hela. 

Här har vi Hasse, juristen. Sjunger med i våra låtar och har inte börjat tänka på vilken jobbig flygresa han har framför sig.

Sen har vi Peter. Han har inte lämnat landet men han har lämnat ett stort tomrum efter sig på 3/32 Ross st. Han valde dock en ny lya väldigt nära, på granngatan faktiskt, vilket jag gillar. Det jag gillar allra mest är att han valde att flytta in hos ägarna till Brazilian barbeque, restaurangen där man frossar i sig nio olika sorters kött inom loppet av 90 minuter. Bor tillsammans med killen som kommer ut med spettet. Han är ju ingen idiot när det gäller val av bostad. Det ska han ha cred för. 

Hur som haver, han är inte längre bland oss. Hans flickvän kommer ner nu i veckan och ska bo tillsammans med honom. Det är Sippan som får den stora äran att beundra hans vackra mustasch till en tumme upp på morgnarna. Det är i Sippan han nu ska snacka vett med sina socionomtankar. Han hade ju ändå fått lite ordning på mig. En morgon skulle vi till Pizza Hut och äta buffé. Peter hade panik för han hittade ingen bostad och tiden var knapp. Jag höll på med honom i säkert en halvtimme och märkte inte ens att han var arg på riktigt. Till slut rann bägarn över för honom. Då kom han bort till mig, brottade ner mig och slog mig cirka femton gånger med knuten näve på låret. Det gjorde fruktansvärt ont. Efter det fattade jag att han var arg på riktigt. Jag sa inte mer då. Jag gick och åt med svansen mellan bena och han spände ut bröstet lite extra och började leta bostad.

Senare på dagen var han dock gladare än någon annan. Det är klart han hittar bostad och kommer och besöker vännerna när de ligger och bränner sig vid lokala poolen. 

Oscar stack till Bali i måndags kväll. Vi hade våra sista sekunder tillsammans under mitt långa arbetspass när grabbarna kom förbi på några avskedsöl. Han bjöd mig på en snus också. Det tycker han att jag förtjänade, tror jag i alla fall. Eller så var det för att jag frågade så snällt. Jag fick inte se hans sista kliv ut från 3/32 Ross st, men jag vet att det var ett sorgens steg. Han grät mer än han gjorde när han skulle till jobbet och vi övriga tre hade planer på att kolla igenom hela andra säsongen av Solsidan. Det var inget simpelt "Fan!" som kom ur hans mun den här gången. Om jag hade skrivit ner det hade jag skrivit det på samma sätt som serietidningsskrivare skriver sina svordomar, med blixtar och dödskallar. Orden som vällde ur hans mun var ord Jon aldrig hört förut, berättade han för mig. Det var på argsint finska. 

Nu ska han i alla fall iväg och testa lyckan i sin ensamhet några veckor. Denna vilsna själ ska stå på egna ben och ta egna beslut. Jag är, helt ärligt, lite kluven till hur det kommer gå. Han skulle sätta igång våran knaggliga varmvattenberedare en gång. Jag beskrev till honom exakt hur han skulle gå tillväga. Han gick ner, gjorde ett försök, och gick upp. "Den är igång nu!" sa han stolt. "Jag gjorde det!". "Vad duktig du är Oscar." sa vi till honom då. Jag kände ändå en viss oro. "Har han verkligen klarat det?" sa jag för mig själv samtidigt som jag vände mig om och gjorde en så kallad "funderar-min". 

Jag gick ner till verandan för att se om det jag fruktat stämde. Med sorg i ögat insåg jag att beredaren fortfarande var avstängd... Han hade inte lyckats. Jag hade gett honom detta simpla uppdrag för att han skulle ha något att vara stolt över när han kom hem till sina föräldrar. Jag såg det framför mig, när han möter sina föräldrar efter denna långa tid. "Mamma! Pappa! Jag har något att berätta!" skulle han ropa. Sen skulle han berätta om dagen han alldeles själv satte igång en av husets viktigaste maskiner. Han kommer berätta den, men det kommer inte finnas något djup i berättelsen. Vi andra vet, vi vet så väl, att beredaren inte hoppade igång den där dagen. Men jag sa ingenting, jag lät honom tro att han var vuxen.

Jag anade ju förstås aldrig att på grund av hela grejen med beredaren började han kolla på egna resor. "Jag är stor nu, jag behöver inte er. Ni tror att ni är så jävla mycket bättre än mig och att ni behöver ta hand om mig hela tiden. Nej nu sticker jag!" sa han innan han tryckte på musknappen för att bekräfta sin beställning för flygfärden. Och nu har alltså dagarna gått och Oscar är iväg. På Bali. Det är med tårar längs mina kinder jag fortsätter skriva. Han brukade vara här vid denna tidpunkt. På vardagarna när Jon och Peter gått till jobbet. Jag satt och väntade tills Oscar skulle vakna och satte sen på någon discodunk-låt för att göra honom glad. Men nu är jag ensam kvar på översta våningen, och det är bara Jon som gått till jobbet. Det har vart en sorgens stund i 3/32 Ross st.

Oscar lämnade i af ett meddelande till mig. Och en liten present. 

Han visste att jag behövde en skjorta, så han lämnade kvar den. Det tackar vi för! 

Love u 2 man!

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som cyklar förbi 400 tjejer i skolunifrom varje dag

Freyr

Helgens bravader överstökat, ett hejdå är sagt, två hejdå ska framföras, måndagen är tillbaka, vädret har vänt och man är fruktansvärt trött. 

Fredagen bjöd på rugby. Premiär i serien mellan Sydney Roosters och South Sydney Rabbitohs. Vi blev väldigt snabbt Roosters fans då det var de som hade hemmaplan. Kom in i arenan som var nästan fullsats och fylld av ljud. På planen var det uppvisningsmatch med några små barn, på läktarna hade alla sportfarsor redan blivit fulla och folk gick med sina små brickor med procenthaltigt. Vi kom snabbt in i den rätta känslan och vek ihop en bit tunn wellpapp som skulle hjälpa till att skapa oväsen. Den blev som en kinesisk solfjäder. När det hände något bra för Roosters eller när det blev för varmt på stadion skulle man använda den. Antingen klappa med den eller fläkta med den. 

Matchen var bra, fick vi höra i efterhand. Ingen av oss hade någonsin sett en rugby-match förut så vi hade ju förstås ingen aning om de var bra eller dåliga på sitt jobb. Vi följde bara strömmen. Skrek när de andra skrek och ställde oss upp när det såg spännande ut. Vi hade den stora lyckan att få se en kille bryta en passning nära eget mål(?), springa över hela planen utan att någon hann ikapp honom, vinka till publiken lite snyggt när han var nära att lyckas och sen kasta sig likt Anja Pärsson och göra en try (som touchdown i amerikansk fotboll). Det var coolt. Vi ställde oss dock inte upp, det var Rabbitohs som hade den stora äran att få utföra detta. Men vi var glada ändå. Roosters höll ändå sin stadiga ledning. 

Man blev väldigt förvånad över rugbyspelarnas fysiska förmåga. Det där är vad jag hade kunnat bli, om jag skött min träning och kanske ställt undan ölen lite då och då. Stora som hus, utan att överdriva. Snabba var de också. När de hade tagit emot en lång passning efter avspark eller liknande passade de alltid den största killen i sitt lag. Han hade då den stora äran att försöka springa med bollen så långt han kunde utan att bli nedbrottad. Två meter och 120 kilo muskler satte fart, sprang allt vad han hade och sen BOOM! Fyra grabbar står i vägen för honom och det tar fullständigt stopp. Som att springa in i en bergvägg. Sen brottades det lite för att få ner honom på marken. Man trodde varje gång att killen dött men det tog två sekunder så hade han rest sig upp och passat bollen vidare. Sjukt, riktigt jävla sjukt. 

Underhållningen man blev bjuden på under matchen och i pauserna var också bra. En kille sprang in på planen, det var kul. Han hade bortalagets matchtröja på sig och tog en lite löprunda över hela plan. Han avslutade och precis som Anja Pärsson. Då kom vakterna ikapp och fullständigt körde över grabben. Det måste gjort jätteont för honom. Efter det satte de upp en bild på stora skärmen som visade att om man springer in på planen får man 5,500 dollar i böter. 5,500 dollar motsvarar ungefär 40,000 miljarder svenska kronor. Jag vet inte om han tyckte det var värt det. 

En annan fantastisk underhållning var dragkampen i paus. De tog några supportrar från vardera lag som skulle kampas om att få merparten av repet på sin planhalva. Jag trodde, på riktigt, att jag skulle få se en person sprängas under denna dragkamp. Det var helt sjukt. 

Sen möttes lagen i en stafett. Också sjukt kul. De sprang och de sprang och matchen vände några gånger. Till slut kom vi till slutspurten. Det ena laget hade en 10-årig pojk som skulle springa och det andra laget en 50-årig man. 50-åringen tappade fart framåt slutet, han kanske var tillräckligt tränad förut men inte nu längre. Det var jättejämnt, lille pojken började komma ikapp. Sen hände det. Det som fick hela arenan att ställa sig upp och börja skratta högre än jag någonsin hört en idrottsarena skratta. 50-åringen ramlade. Och som han ramlade. Han har aldrig sprungit så snabbt i hela sitt liv och tappade fotfästet. Han forsökte hålla sig uppe men lyckades inte. Han försökte en gång till men lyckades inte. Sen föll han, likt Anja Pärsson, rakt på magen. Han ställde sig sen upp, gick till sitt lag. Man såg på honom ända från läktarplats att han skämdes och sa förlåt till sina lagkompisar. Han fick inte ens en klapp på ryggen för att han kämpat bra och riskerat lårbenshalsen. Det var bland det roligaste jag sett. Tjock var han också. 

Därefter blev det väldigt trött stämning i gruppen och vi lugnade ner oss med några stänkare efter att ha vart uppe i varv i 80 minuter. Vi kände att denna stund verkligen krävde ett par öl. Hittade en liten trång bar vi aldrig sett förut. Där fick man bra service. Vi fick slå oss ner och de kom ut och frågade vad vi ville ha. Vi kände oss väl behandlade på detta ställe där vi satt på rad på en balkong och spanade in kvinnofolk som gick förbi.

Rugby och nyfikna ögon är bra avslutningar på en arbetsvecka. 

Ha en trevlig vecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som tänker på saker men aldrig kommer fram till något

Freyr

Helgen är över, måndagens helvetespass är över och här sitter man. Har precis inlett tisdagen och ser att det är klarblå himmel och strålande sol. Vad passar då bättre än att skriva dagbok med en morgoncigg och en kopp pulverkaffe ute på altanen? Enligt min utsago passar precis ingenting bättre än att börja sin tisdag på detta vis. Jag har hittat det ultimata sättet. Det är nästan så jag börjar gilla tisdagar nu. Det hjälper lite att de bytt min löningsdag så jag traskar hem med en bunt sedlar på tisdagar istället för lördagar numera.

Helgen var väldigt bra. Kom hem på fredagen och möttes av mina kära sambos. Oscar skulle iväg och jobba och jag, Jon och Peter bestämde oss för att ta det lilla lugna. Äta gott och köra igenom en hel säsong Solsidan, eftersom Peter inte kollat. Oscar Blev väldigt ledsen. Gick ner i trappan i sina knegarkläder, kollade upp mot oss och sa: "Fan.....". Sen gick han. Nerför andra trappan hörde vi hur han började snyfta och torka tårarna och försöka dölja ett barnagråt. Han smällde sen igen dörren och sprang hela vägen till jobbet. Tyckte lite synd om honom, men kom ganska snabbt på att han jobbar en dag i veckan numera så det ska han kunna klara av. 

Äta gott blev det inte. Vi stack ner till restaurang-gatan där vi bor och letade och letade. Till slut gick vi in på ett ställe där det stod en servitris i dörren och frågade hur det var med oss. "Good." sa vi, och bestämde oss för att traska in och sätta oss. Vi satte oss på deras uteservering, en balkong på baksidan där vi trodde att vi skulle få en fin matstund. Tji fick vi. Först kom de in och frågade om vi skulle ha något att dricka. "Diet coke" sa Peter då och jag skulle ha samma. "Do you have large size?" frågade han sen. "Yeah, of course we have large size." sa hon och gick. Hon kom sen tillbaka för att leverera våra drickor. Det var Coca cola zero i burk. "Large size in my ass, det är ju för fan en burk!" skrek Peter högt och bestämt. Jag kan hålla med honom. Hur var den lilla storleken då? Är denna restaurang den ända i hela världen som lyckas få tag på små flygplansburkar som de kan servera gästerna? Nej, redan här hade de tappat vårt förtroende.

I samma veva som burkarna kom de in med glasen vi skulle dricka ur. Alla tre fick olika glas. Ingen jättegrej i sig, men det känns fel. På restaurang en fredagkväll vill man ha likadana glas som personen på andra sidan bordet. Vi ska inte ha mix. Man känner sig lite som en objuden gäst på en drängafest i Ronneby. Där kan man ha olika glas, när alla är redlösa av sitt alkoholintag så de inte ens kan prata med varann. Då tänker man inte på vilket glas man har. Men sitter man och betalat 140 svenska kronor för en måltid i Sydney, då SKA alla ha likadana glas. Besticken var också av olika sort, för er vetskap. 

När vi lugnat ner oss kom hon in med maten. Två tallrikar, min och Peters. Jon fick inte sin. Hon gick sen tillbaka in i köket. Vi trodde ju då, som man gör, att hon inte kunnat ta alla tre i ett svep utan gick in för att hämta Jons mat. Vi väntade och vi väntade, men ingen mat kom. Jag och Peter satt och åt och Jon satt där och kollade på. Precis när han skulle gå och säga att han inte ville ha pizzan, eftersom jag och Peter hade två tuggor kvar av vår mat, så kom hon ut. "Sorry, sorry." sa hon. Jon sa ingenting. Han tog tag i tallriken och slängde nästan ner den på bordet. Han lät inte ens kvinnan lägga ner den åt honom. "Jag markerar!" sa han och log ett argsint leende. 

Han började sen tugga på maten, och jag har aldrig sett någon tycka en pizza är så äcklig. Det var saltklumpar lite här och där och degen var inte tillräckligt tillagad och allt var fel. Efter tre bitar upptäckte han att en köttbit var hårig. Han slutade då äta. Frågade servitrisen vad fan det var frågan om, struntade i att äta upp och tog med oss andra ut. Jag har aldrig sett honom så arg. Man skojar inte med mat när det gäller min vän Jon. Det blir väldigt lätt dålig stämning i hela gruppen då. Jag kände mig också arg. Jag vill ju inte betala när Jon känner såhär. Peter blev också arg. "De ska fan inte få se mig i mustasch när de behandlar Jon såhär!" skrek han. 

Vi gick efter detta hem, alla satte sig vid varsin dator. Det blev inget Solsidan. Alla somnade. Jag hatar den där restaurangen, ska kasta sten på dem på väg till jobbet idag. Och påväg hem från jobbet kommer jag vara skitsnygg och ha sedlar i munnen. 100-dollarssedlar. Det är bara jag och Oscar i gruppen som hållt i en sån sedel. Jag var snyggare än Oscar när jag höll i den. Jävlar vad snygg jag var när jag höll i min sedel, med munnen. 

I lördags var det storfest. Vi bjöd in alla vi kände till 32 Ross st. Vi hade sen bestämt oss för att gå till Oscars jobb. Alla i gruppen fullföljde bestämmelserna utan jag. Mina vänner var nämligen hyggliga nog att lämna hälften av gästerna här, sen stack de. Jag kunde ju inte sticka. Någon var tvungen att se till så att resten av gästerna mådde bra. Det var min uppgift. Något jag faktiskt skötte galant. Drog en buggshow med min kära vän och gamla kollega Hanna. Fick skit för den här bilden i efterhand av Jon. Han tycker det är fel att ha birkenstock på fest. Han säger att det bara är mellanstadielärare som får ha birkenstock, när de jobbar. Den sortens lärare som alltid kommer tillbaka efter rasterna och luktar kaffe och cigg i munnen. De får ha birkenstock, när de jobbar, enligt Jon. 

Personligen tycker jag att alla borde ha birkenstock, alltid. Jag är en av dem som vuxit upp i min ensamhet och alltid kännt suget av att ha bälte på fötterna. Jag vet att jag har många anhängare i de tankarna. Har sett hundratals människor i mitt liv som bara suktat efter att en dag få ha bälte på fötterna. De flesta av dem gjorde ju matte C på gymnasiet och sökte sen in till lärarhögskolan. Jag gjorde inte det. Jag vill få birkenstock ut på gatorna. Birkenstock är "The next big thing".

Söndagen var en trött söndag. Jag, Jon och Oscar åt buffé på Pizza hut, fnissade åt allt som sades, kletade glass i varandras ansikten och stack över till min kära vän och gamla kollega Hanna. Egentligen var det inte för att träffa henne. Vi tänkte ha en riktig grabbstund och ta med Viktor Bohman på en kaffestund. Det blev inget med den kaffestunden. Fler hade tänkt samma tanke som oss så vi möttes av några av deltagarna från kvällen innan hemma hos Hanna. Hennes kvinnliga vänner Emma och Sara. Lite senare på dagen kom också en fransk gummiklädd riddare på besök. Kvinnorna och fransmannen stack och köpte fajitas. Jag, Jon, Oscar och Viktor kollade på film. Kvinnorna kom sen hem och lagade maten. Vi fortsatte kolla på film. Sen tog filmen slut. Då sa kvinnorna: "Älsklingar, maten är klar!". Det blev våran grabbstund. Kändes väldigt manligt. Och vi var väldigt trötta. 

Valde ändå att åka till casinot för att se Liverpool möta Manchester United på deras stora biograf. Viktor hade laddat med United tröjan och stod och skrek. Jag har alltid stått så nära en så arg supporter. 3-1 slutade matchen till Liverpools favör. Det gick inte få kontakt med Viktor. Jag köpte en öl till honom, då blev han glad. Morgonen därpå vaknar man av Peters tumme upp. Jag har aldrig sett honom bära den tummen så stolt som han gjorde denna morgon. "Det kan han ha, den där förbannade Viktor. Det kan han ha." sa han lugnt, och somnade om. 

Ha en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som kollar på sport på grund av tillhörande drycker

Freyr

Vi har fått ett nytt tillskott i kollektivet, Hasse Eriksson. Den gamla back-klippan som var Hovslätts IK innebandys ansikte utåt under åren 99-03. Jag minns det som om det var igår, när han sprang på planen likt en ståtlig man med sin svarta gamla unihoc-klubba utan böj. Den klubban var till och med gammal när Hasse spelade med den, och då var innebandyn knappt uppfunnen. 

Där har vi bladet, det svarta. Alla som spelat innebandy har haft minst åtta personer i sitt lag som haft en klubba med det här bladet. Hasse är en av de åtta, och han är mäkta stolt över det. En annan av de åtta var Mange Pettersson. Han hade klubban med det röda bladet av den här typen. Han var back-kollega med Hasse. Höjde alltid klubban till skyarna innan han lossade iväg ett stenhårt slagskott från halva plan. Det blev aldrig mål, han träffade alltid madrasserna som hängde på väggen bakom kassen tre meter upp i luften. 

Hur som helst. Hasse har vuxit ifrån det där nu. Han är en vuxen man, precis som Peter. Dock lite äldre då han är Peters storebror. Båda bröderna Eriksson är vuxna och mogna män. Hasse har vuxit ifrån Unihoc-klubban och jobbar numera på Stockholms tingsrätt som jurist. Peter är ingen player längre, han är socionom och hjälper knarkare och prostituerade på Kings Cross (Sydneys mest hortäta område) in på rätt spår igen. När han blir stor ska han bli kurator. Då måste man vara mogen. Jag har aldrig sett en kurator som är player. De har torra och slitna frisyrer, kortklippt lugg och glasögon. Så kommer Peter se ut när han blir stor. Hasse vet vi redan hur han ser ut som stor.

Där har vi honom till höger. Med på bilden är också Oscar och Peter. De var så glada när de var samlade igen efter alla år. Jag råkade skriva fel när ja berättade om Peter för några veckor sen. Oscar bodde vägg i vägg med Peter och Hasse. De hade likadana Peugeot-bilar. Det var bara fälgarna som skiljde bilarna åt. Alltid lika kul att gå förbi där i unga år och man fick se bilarna stå där bredvid varann. Då pekade man finger åt bilarna. Inte för att man ville utan för att man var tvungen. Om man är grannar köper man inte likadana bilar. Det är en norm. Då måste man peka finger åt bilarna. Jag brukade också viska för mig själv samtidigt som jag gjorde en hård Bruce Willis-min. "Fuck you!" viskade jag. "Fuck this look a like!". 

Vi var tvungna att visa Hasse stadens bästa restaurang första dagen, och som han frossade. Brazilian barbeque. Det var lika dyrt som sist men denna gång behövde jag bara betala för en person. Hasse var gladare än någonsin. Lite ledsen dock över att han drack alkohol även denna dag. Han har vart på Nya Zeeland och härjat. Där har det blivit mycket av den varan berättade han för oss. Men han var glad ändå. Glad och salongsberusad där han satt och tuggade på sina köttbitar. 

Vi har också visat Hasse vårt favoritcafé. Det över gatan där Marcus jobbar (mannen som är lik Henrik Dorsin). Hasse gillar det stället. "Det är billigt och de har bra mackor" säger han alltid när han har betalat och är på väg därifrån. Så sträcker han lite på sig och fnissar till mot oss andra. 

Igår efter jobbet kände jag ett otroligt sug att skjuta rådjur. Tog med mig Jon på en runda och vi fick stå i kö för maskinen. Det var barn på lokalpuben igår. Vi var arga på dem och visade att vi verkligen ville spela. De lämnade då innan de var klara och stod istället och kollade på oss när vi sköt. Sen pratade de med oss också. Vi visade också tydligt att vi inte ville ha med barnen att göra. Inte för att barnen var jobbiga eller något utan för att de var bättre än oss på engelska. Känns så konstigt att prata med barn på engelska. Barn ska inte kunna engelska. Det finns ju inget sätt för föräldrarna att smyga med vad det blir för efterrätt om barnen kan engelska. Först kör föräldrar på att de ska stava till glass. Pappa gjorde alltid det. "Hörrödu Gudrun! Ska vi ta lite G L A S S till efterrätt?" frågade han min mamma. Jag och mina systrar fattade direkt. Den enda som inte fattade var mamma. "Vad menar du?" frågade hon. Vi barn fick förklara för henne. Då sken hon upp som en sol. "Jag är en isländsk gottegris" sa hon. 

När barnen börjar förstå vad som menas när föräldrar stavar till ord går föräldrar alltid på engelskan. Det funkade för mamma. Hon pratar indisk engelska på grund av ett tidigare förhållande från ungdomen. Det sitter inte helt fel på en isländsk invandrare i Sverige. Hon frågade pappa på engelska om vi skulle ha lite efterrätt. Han började alltid skratta. Vi barn fattade ingenting såklart. Vi kunde inte engelska, vi var ju barn. Sen helt plötsligt gick pappa till frysen och hämtade Big packen. Då blev det jubel. Jävlar vad glada vi blev. 

Jag och Jon gick efter rådjursjakten och stötte på vår svenska bartenderkompis Elin. Hon var glad som vanligt och svor åt sina kollegor på svenska. Det gör hon alltid när vi kommer dit och de fattar såklart ingenting. Fattar inte varför hon gör det, jag ser inte vad som är spännande. Hon vet ju redan innan hon säger det att de inte kommer förstå. Grabben hon jobbade med igår var väldigt förkyld och gick runt och snorade i flera timmar. Jag var vid ett tillfälle sugen på att gå fram till honom och köra eskimå-stilen. När man tar munnen över näsan och suger till. När det levereras stänger man munnen och spottar ut personens snor. Jag kom på att det var inte den vanliga Freyr som kom på det förslaget så jag lät bli. 

I morse vaknade jag upp och såg att Hasse tagit över Peters plats där i mitten. Alltid lika härligt när någon sover över i mitten. Där ska han ligga i en dryg vecka nu. Han var stolt över sig själv idag när han vaknade. Han hade nämligen haft en vit dag. Hans första vita dag på cirka fjorton dagar. De hade ätit sushi igår också. "Fantastisk dag igår. Rå fisk och alkoholabstinens!" sa han, och somnade om. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som ska börja få riktig helg

Freyr

Hösten närmar sig med stormsteg. Det är inte bara söndagarna som är molniga nu. Det är inte tröjväder, hade jag haft på mig min tröja hade jag blivit på tok för varm, men man svettas inte ihjäl när man går med shorts och t-shirt. Och det är fantastiskt skönt på sitt sätt. Låt oss kalla det svensk sommar. Vi har nu lämnat sommarn för att ta klivet in i den svenska sommarn. Man kan gå runt i shorts och t-shirt och har tur om man får skymta solen tre-fyra dagar inom de närmsta två veckorna. Så kan man säga. Höst är ju lite att ta i, höst innebär regn och rusk. 

En av våra kinesiska husvärdar har kommit tillbaka från Kina igen. Killen som bor här har också kommit tillbaka. Honom ser vi dock aldrig. Man skymtar honom lite då och då i trappan och säger: "Hej.". Han säger då: "Hej.". Sen säger man: "How are you today?". "Good." säger han då. Sen springer han upp för trappan, in på sitt rum och låser dörren. Husvärdarna säger att han aldrig ens använt köket. Han sitter där på sitt rum, använder sin egna toalett och lever livet. Fantastiskt härlig kille. Det är killar som han man ser som huvudaktör i en skolmassaker. Han har också, likt nästintill alla kineser, valt sitt eget namn när han kom hit från Kina. Han valde Ronny. 

Vi var tvungna att städa också innan de kom hem kände vi. Vi tog en eftermiddag till att lösa detta helvetesskap. Det var då vi firade med Brazilian barbeque. Jag var arg när vi städade, riktigt arg. Jag hatar att städa och blir alltid arg. Jag brukade alltid städa slarvigt med flit när jag bodde med min förra sambo. Detta för att hon skulle tröttna på att alltid behöva göra om och till slut ta över hela städningen själv. Så skulle jag sköta de andra aktiviteterna, typ handla och sådär. Dock funkade inte detta riktigt för jag hade aldrig några pengar så jag hade ingenting att kompensera med. Det slutade då istället i slagsmål. Ett slagsmål jag väldigt ofta förlorade då jag är en sån som gärna hoppar över de där extra armhävningarna under ett träningspass. Nej, jag hade det inte lätt. Hade med största sannolikhet kunnat lösa problemet väldigt lätt genom att böja mig ner lite under dammsugningen. Det är lätt att vara efterklok. 

Hur som helst. När städningen var genomförd och maten uppäten kom vi hem igen. Jag kom då på en brilliant idé och sa såhär till Oscar: "Du, jag fick nyss en brilliant idé!". Varpå han svarar: "Jaså.". "Vi skulle kunna möblera om lite härnere så att det blir en helt perfekt yta. Man skulle kunna sitta och kolla på varann i en soffgrupp istället för att behöva sitta på rad när man vill utnyttja de mjuka möblerna." fortsatta jag sen. "Fi fan Freyr!" sa han då med sin finska accent, "hade int kunna säga de bättre tjälv!"

Vi började kånka och stod och dividerade om hur vi skulle ställa våra två fåtöljer och vår enda soffa för att det skulle bli ultimat. Vi var också tvungna att tänka på att saccosäcken skulle kunna klämmas in i ett hörn, om vi någon gång skulle få väldigt många gäster. Efter en livlig diskution med många olika resonemang hit och dit fick vi äntligen till det. 

Mina damer och herrar, vi har numera en soffgrupp!

Här avnjuter vi de första minuterna i vår nya soffgrupp. Vi fann ett litet bord som prydligt fyller ut platsen där i mitten. Om man kollar riktigt noga ser man att bordet pryds av två glas vin som fick vara med och fira. Fantastiskt. 

Detta är den officiella invigningen. Jon hade vart och köpt bubbel till tillställningen och Peter tog fram en klase med vindruvor. Senare överlevererar Karin och plockar fram pop corn ur sin lilla påse. Ni ser tydligt att soffgruppen snabbt blev väldigt populär, saccosäcken var tvungen att användas redan vid invigningsceremonin. En gång fick vi till och med hämta stolar från köket för att alla skulle få känna denna varma känsla man får i kroppen av soffgruppens närvaro. 

Under helgen som var kände jag att jag ville komma upp i de övriga grabbarnas nivå. Peter har en ståtlig mustasch, och Jon hade en helt okej mustasch ett tag. Jag bestämde mig för att raka mustasch. Jag har ett, enligt mig själv, hyfsat helskägg. Man ser att det finns där och det börjar växa ihop på tidigare glesa platser. Under en helskäggsperiod ser det ut som att jag ändå ska ha en helt okej mustasch. Lite för rödaktig, men ändå en helt okej mustasch. Tji fick jag. Satan i gatan vad det såg ut. Fel i alla lägen. Hade någon kommit fram till mig och pratat med en sån mustasch hade jag inte kunnat lyssna på vad personen hade att säga. Jag hade inte kunnat sluta kolla på mustaschen. Exakt det där hände mig. 

Jag kom till jobbet med min nya mustasch. "Look at my new mustasch!" skrek jag när jag klev innanför dörren. "Ouh, look at that." sa de då. Det var en nämen-känsla. Nämen, ett fruktat ord som aldrig får användas till andra än små barn och djur. Samma betoning som man säger nämen i, använde de när de pratade med mig om min mustasch. Det var precis som om jag var ett år gammal och precis suttit upp för första gången. "Nämen titta, han sitter upp. Kolla på honom älskling. Han kan snart springa." som småbarnsföräldrar säger. Ni anar inte hur mycket jag skämdes i min mustasch. 

Efter jobbet skulle jag kliva på järnhästen och trampa hem. Då kom det fram en dam till mig. "Wait, you have some strawberry-jam on your upper lip. Let me take care of it." sa hon med nämen-betoning på rösten. Hon slickade sig sen om tummen och drog den över min läpp. Min mamma gjorde också alltid så när jag var liten. Jag hatade det. Hur fan kan hon tro att jag vill ha hennes saliv kletat över hela ansiktet? Hon gjorde det lite för länge också. Sista gången hon gjorde det var jag nog tolv år gammal. Då ska jag inte ha mammas slick-tumme i ansiktet för att dra bort resterna från frukostens o'boy. Då ska jag ha kepsen bakåt och byxorna nedanför rumpan. Svära ska jag göra också med min röst som håller på att utvecklas. 

Mustaschen åkte bort redan samma dag. Jag gjorde ett försök i alla fall. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som satte på sin svenska telefon som vart avstängd i två månader och fått inte mindre än ett sms... från operatören

Freyr

När man sitter där och myser lite kommer grabbarna in med spetten. 

"Do you want a piece of chicken?" frågar de. "Yes, please." svarar man då. "Do you want a piece of lamb?" kommer de ut och frågar sen. "Yes, please." svarar man då, lite mer bestämt den här gången. "Do you want a piece of mustard beef? Do you want a piece of pork?  Do you want a piece of chili beef? Do you want a piece of garlic beef? Do you want a piece of chorizo? Do you want a piece of pork ribs?" "Yes, please. Yes, please. YES, PLEASE! YES! GIVE ME! MORE MORE MORE!!!" 

Vi var i himmelriket den här kvällen. En och en halv timme fick man sitta där och frossa. De öste mat på en och behandlade oss som restauranggäster. Fantastiskt! Det var allra bäst för Jon. Jag glömde kameran en gång när jag skulle på kalas. Jag fick honom då att promenera till festen med kameran genom att muta med den här måltiden. Jag vet inte varför jag blev lite ledsen när jag skulle stå där och betala. Jag visste redan när jag mutade att han skulle tacka ja. Det var ju bara att svälja det, som en man. En vuxen man. Inte för att skryta men jag är gjord av pengar nu för tiden. 

Därefter stötte vi på Peters klassvänner från Lund igen. De var skitarga på varann. De kommer inte alls bra överrens verkar det som. Jag har inte sett dem le åt varann en enda gång. Inte ens när de stöter på oss på en av jordens bättre restauranger kan de bjuda på ett leende. Inte ens när man ska svalka ner sin strupe med det gyllenfärgade guldet kan de fnissa. Nej, jag vet inte. Måste vara väldigt taskig stämning i deras kollektiv. 

Kolla vad arga de är, Cecilia och Karin. Det här får man dras med ständigt när man är i deras närvaro. Jon ville sätta en av dem på plats igår för att allt skulle vända. Han drog undan stolen när Cecilia skulle sätta sig ner så hon föll pladask på rumpan och låg där som en ensam stackare. Alla pekade på henne och skrattade. Jon trodde verkligen att detta skulle få henne på bättre humör och stod där och log sitt bredaste leende, rummet sken upp och alla log tillbaka. Givetvis inte lika brett, men ändå väldigt glatt. 

Cecilia blev inte på bättre humör, tårarna började rinna och hon låg till slut i en blöt pöl där på golvet och grät som ett litet barn. Alla fortsatte skratta, speciellt Karin. Soffan hon satt i är fortfarande blöt efter hennes glädjetårar. "Du kommer inte hem ikväll Cecilia", sa hon. 

Hur som helst. Jag och Jon har i alla fall börjat prata med varann efter ett långt uppehåll av konversationer med munnen. Vi kände ändå under tiden att vi måste konversera på något sätt, Jon började då skriva lappar med sina budskap. 

Jag har en tendes att lämna mina kalsonger i en liten prydlig hög på badrumsgolvet när jag ska duscha. Sen plockar jag aldrig upp dem igen. Fem par kalsonger låg här på golvet, Jon hade då tröttnat. Det är klart han skriver en lapp till mig. 

"Den här högen ska vara borta i eftermiddag! När jag kommer hem från jobbet. Har tröttnat på att trampa i den varje morgon. Men! Jag tänker inte bara ge kritik. Du har ett väldigt vackert ansikte. MVH Simon."

När man får en sån komplimang av en väldigt fin kille med väldigt fint leende kan man inte göra annat än att lyda. 

Högen var borta, jag var glad, Jon var glad. Peter var gladast av alla. Det såg man på honom. Han är alltid glad. När man hälsar på honom på morgnarna ligger han där med sin prydliga mustasch och sitt trötta ansikte och ger en tummen upp. Fantastisk kille, den där Peter. 

Jon väckte mig en morgon genom att ge mig en kyss på munnen. "Ska vi inte fira det här med att vi börjat prata med varan genom att ta en stadig, härlig och god frukost hos Marcus?" frågade han mig. "Love you so much man! Klart jag vill!" svarade jag då och flög upp ur sängen. Så satt vi där, och åt och hade the time of our lives. Vi hade så mycket att prata om. Saker som hänt och roliga skämt vi hade lagt på minnet. Man har inte riktigt tid att skriva ner allt på lappar till varann, inte ens skicka sms med allt man vill säga. Det hade tagit för mycket tid. Vi har beslutat oss för att aldrig mer ha ett såhär långt uppehåll i pratväg. Jag hojade därefter iväg mot jobbet och kunde inte sluta tänka på honom, vi hade ju en väldigt fin stund där under vår frukost tillsammans. 

Söndag idag, ångestladdat..... NOT! Nu ska vi gå och ta oss en stadig frukost på något av de 400 caféerna i stan. Som vanligt har Gud lagt fram moln till mig på min enda lediga dag på veckan. Hudfärgen håller på att försvinna. Kul, väldigt kul. Helvete. 

Ha en angenäm söndag!

Med vänlig hälsning

Mannen man tycker är en helt okej kille i små doser

Freyr

Tisdagen blev bra, riktigt bra. Skulle nog kunna säga att det är åtminstonde den näst bästa tisdagen i mitt liv. Detta för att hålla mig på en bra nivå. Kan inte rada upp någon bättre. Men man vill inte säga för mycket. 

På jobbet skötte jag mig utomordentligt, bättre än måndagen. Hiroshi, den japanska kocken, lagade till en liten macka som vi njöt av tillsammans. Han la en äggröra på den som var, utan att ens vara orolig för att säga för mycket, den godaste äggröra jag ätit i hela mitt liv. Vi hade en fin stund han och jag. Tog en liten zip av kaffet och njöt av vår stund. Sen var det dags för plockning och rensning igen. 

Efter passet ser jag Brandon (killen med dreadlocks) kliva in genom dörren. "Hi! Howaya!" säger han högt så alla hör. "Oh that´s how Freyr says it." sa någon i baren. "Yeah, i know." svarar Brandon då. Det har nämligen visat säg att jag har sagt det där fel hela tiden. Jag trodde att det var den enda frasen ja sa korrekt utan anmärkning. Men så sa de till mig på jobbet att de trodde att jag sa så för att jag visste att det var fel och lät roligt. "Fuck no!" svarade jag då. Skämdes gjorde jag. Jag trodde verkligen att det var helt korrekt. Så nu hälsar alla på mig på det viset och ler. Jag försöker hålla inne tårarna och säger att det är bra med mig eller vad som helst. Men det är väl skönt att man ka sprida lite glädje i alla fall, antar jag. 

Ostbricka blev det sen. Det här var den bästa bilden jag fick ut av ostbrickan. Kolla där långt ner till vänster i bild. Det är guld i påsform! Lite surt bara att jag lyckades knäppa den här bilden precis när Hanna och Christoffer avslutat ett bråk och suckar ut åt varsitt håll. För övrigt hade vi det trevligt. Och ostbrickan levererade som aldrig förr. Det finns lite salami och skinkbitar på den också. Lägger man det i munnen tillsammans med en liten ostbit får man en fantastisk smakupplevelse. Kan man få orgasm med munnen får jag det när jag äter den där ostbrickan. 

Alltid lika kul att se det här nyllet. Han har vart i Nya Zeeland och härjat så det var ett tag sen jag såg honom. Men nu är han tillbaka. Och då sluter man upp, som vänner gör. Vi stack hem till honom och Peter kunde inte hålla fingrarna i styr. Ser han ett par glasögon, tar han på sig dem. 

Här har vi honom med mustaschen. En dag vill jag också ha en mustasch. Det hade vart riktigt coolt. Hade jag rakat till en mustasch hade den blivit liten och mesig. Som en fransk porr-mustasch fast röd. Hade vart pinsamt att visa sig på gator och torg. Folk hade trott att jag var billig och smutsig. "Är du aktör i porrfilmer? Är du hora eller?". Så hade de sagt till mig. Nej, det vill jag inte vara med om. Peter blir inte utsatt för såna saker. Folk aktar sig för Peter när han går på gatan, ber om ursäkt om de går i vägen. De håller till och med upp dörren för Peter när han är på väg in i en byggnad. 

Brandon tog sen med oss till en pub vi inte vart på. Shakespeare hotel. Skön inredning och lite speciellt upplägg. Vi fick sitta inne i ett litet rum för det var den enda stället där det fanns lediga platser för alla fem. Vi fick sitta på rad. Och mittemot oss hade den här ligan. Det var ett stort bord så först kändes det lite konstigt. Det var en jaha-känsla. Satt man vanligt och rakt fram så kollade man ju rätt in i en främlings ögon och nickade till. En sån där nick man bara gör för att visa att man vill inte vara ovän, men man vill heller inte starta en konversation. Så var det i alla fall för oss som satt längst ifrån. Bordet var väldigt stort så det hade blivit en skrik-konversation om jag hade börjat snacka. De som satt lite närmre, Peter och Jon, hade en liten konversation med dem. Jag och Brandon fick gå och beställa mat till alla och Oscar satt i mitten. Ingemansland. Han fick hänga med och hämta maten, i alla fall. 

Brandon köpte en pizza. Väldigt god stenugnsbakad pizza med avocadosås och någon annan röra på. Vi andra fick smaka och vi njöt. När Oscar skulle smaka sin bit hände det här.

Han slet av sin lilla bit och hela fyllningen gled av. Bilden är för att visa. Såhär var det inte i verkligheten. I verkligheten var det som så att Oscar märkte inte ens att fyllningen gled av. Han var helt inne i sin egen värld och började äta på pizzan. Han märkte fortfarande inget. Han satt där och tuggade på sin naturella pizza-slice. Jag och Brandon utbrast givetvis i ett skratt tillsammans och kollade på honom och pekade menande. Brandon frågade om han inte märkt något konstigt med sin pizza och pekade sen på hela fyllningen. "That's not me!" sa Oscar då beskyddande. Han trodde ju det var en annan pizzaslice som låg där och inte hans. Han hade ju sin i handen. När han förstått vad som hänt sa han sen att pizzan var dålig och radade upp massa dåliga bortförklaringar. Vi fortsatte skratta. 

Kvällen fortsatte med att vi tog oss några bägare, sen åkte vi hem. Den här dagen var bra, från början till slut. En liten, liten svacka när det blev lite småstressigt på jobbet. Jag gillar inte stress. Men dagen får ett väldigt bra betyg av mig. 

Hör och häpna, onsdagen blev nästan ännu bättre. Jon hade ledigt så vi stack över till Marcus och Olivier på caféet rätt över gatan och tog oss en liten frukost. Marcus pratar på oförståelig irländska så man får stå och nicka lite när han drar igång. Men det är kul, han har energi. Tidigt på morgonen har han energi. Enligt honom själv jobbar han från halv sex på morgonen till halv tolv på kvällen varje dag. Då blir man imponerad av att han har energi. Har dock lärt mig att ta historier från nytt folk med en nypa salt, men jag ska haka på honom någon gång bara för att se hur en dag i hans liv ser ut. Jag kommer vara fullständigt slutkörd efter ett sånt pass. Jag tror inte jag klarar av det, varken fysiskt eller psykiskt.

Jon tog i alla fall sällskap med mig halvvägs till jobbet. Jobbet var suveränt, alla var på bra humör och det var ännu mindre att göra än i tisdags. Man kände att alla var på bra humör. Och jag gillar när det händer, bra humör heter bra humör av en anledning. Man får bra humör bara av att kolla på någon vars ansikte pryds av bra humör. Vi lyssnade på creedene också. Då blir man väldigt lätt på ännu bättre humör. Jag älskar livet. 

Jon mötte upp mig när jag slutat, vi hade ett uppdrag att slutföra. Stack hem till Brandon, som inte var hemma. Då haffade vi istället hans huskamrat Chase. Trevlig prick i sina bästa år. Honom tog vi med till ett cykelställe där man får plocka delar gratis och bygga ihop en hoj. Jag och Jon insåg ganska snabbt att det här är inget för oss, vi lägger några slantar istället. Men Chase ville inte ge sig. Han hade kommit in i det. Så han stod där och jobbade och jobbade. Jag och Jon skämdes. Vi kunde ju inte hålla kvar honom där för våran skull. Vad hade vi gjort för att förtjäna detta? Jon gjorde i alla fall sitt och pumpade upp framdäcket, jag stod och fixade en slang lite halvdant. Vi fattade verkligen inte vad vi gjorde där. Men oj vilket resultat det blev. Vi har nu en gemensam hoj! Mest min, men vi har en gemensam hoj!

Kolla på den, se den, njut av den! Apollo. Min nya bästa kompis. Jag älskar att cykla. Man kommer på det varje gång man dammar av den gamla järnhästen. "Det här är ju kul!" tänker man, som ett litet barn på julafton. Så cyklar man runt och gör lite tricks. Jag tog med den ut på en liten runda redan nu i morse. Jag njöt, fy fan vad jag njöt!

Här sitter vi och tar en liten rast i parken tillsammans med fåglarna. 

Det gick förbi tre glada kvinnor och jag kunde inte låta bli att le åt dem och säga: "Ey girls! Look at my new bike! What do you think about it?". "It's pretty good. But the one who sits on it is so much better. Such a fucking great looking guy! Can i borrow your camera and take a couple of pictures of you and your new bike?" frågade hon då. Klart hon får. 

Det här var precis vad jag behövde, en cykel. Pratade med en god gammal vän över internet igår kväll. Han sa att jag skulle borde cykla ner för trappor. Jag svarade att jag nog inte vågar det, det var ju ett tag sen man satt på en cykel. Men idag när jag var ute och cyklade såg jag en trappa. Och jag kunde inte låta bli. Jag gjorde det! 

Jag älskar min nya cykel.

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som har cyklat runt vättern

Freyr

Första och hårdaste arbetspasset för veckan är avklarat med galans. Kom till jobbet och möttes av en stor hög med färska kryddor och sallad. Två lådor med potatis som skulle skrubbar och en monsterskål med rödlök som skulle hackas. "Det här kommer bli tufft" tänkte jag. Gick dock över förväntan. Med lite hjälp från vänliga kollegor skapade vi gemensamt en trygg och säker arbetsmiljö och vi blev klara i tid. Lugn kväll, inte så mycke gäster resulterar sedan i en väldigt glad Freyr. När man inte är den som tjänar pengarna på gästerna utan på att man står där på sin plats spelar det inte så stor roll. Man har tid över till annat. Som att gå på toa till exempel. Då sitter man ner och kissar och slappnar av. Man behöver inte tänka på att sikta rätt utan man lägger ner toppen så den touchar vattnet och släpper loss. Skaka av behöver man inte heller göra, den sista lilla skitdroppen som gärna sätter sig i kalsongerna med jämna mellanrum har redan lossnat när man ställt sig upp. Underbart. Nej, gårdagen var rätt bra, det kan vi dra som slutsats.

Jag hade en fin morgonstund för mig själv också. Stal två rostade mackor av Oscar, det vet han inte om. Han har levt på mitt hårvax under tre veckors tid så det kan han ha. Jag har märkt att det tagit slut väldigt fort så jag vet att han använder det. Jag har inte sagt något, utan jag tar hans mackor istället. Jag tycker det är en bra deal, win-win situation. 

Jag tog också en liten bit av den här chokladen. "Hur fan kan du äta choklad med salt i? Det skär sig ju." Vet jag att ni tänker nu. Så tänkte jag också en gång. Var i kontakt med en väldigt vacker kvinna en gång som jag inledde en relation med som varade i sju år. Hon kom en gång hem med en sån här chokladkaka. Då sa jag exakt så till henne. "Nej men den är god." sa hon då. Jag skadade då på huvudet och satte mig i soffan och kollade på tv eller något liknande. Förbannad blev jag. Muttrade lite för mig själv och kollade snett på henne hela kvällen. Nu, något år senare, när jag står och rensar potatis kliver min chef Lenna in på jobbet och lyser upp vardagen som vanligt. Hon hade köpt med sig en sån här chokladkaka. "What is that?" (Vad är det?) frågade alla. "Oh that is so good. I'm fucking addicted to that chocolate." (Åh den är så god. Jag är knullande beroende av den chokladen) svarade hon då. De övriga kollegorna tänkte också precis som jag och alla andra. Att det skär sig, det där kan ju inte vara gott. Men jag kände något i den stunden. Jag kände att den kanske hade något att tillföra mitt liv. Kanske hade jag behandlat den vackra kvinnan felaktigt i det ögonblicket hon kom hem med den dyra lilla designlådan med märkestilltugg. Jag var tvungen att testa! 

Sagt och gjort, när jag var och handlade häromsistens hamnade en burk med pulverkaffe i korgen. Sen sprang jag snabbt över till chokladhyllan, och där stod den i all sin prakt. Så ståtlig den var. Den skrek åt mig. Köp mig, ät mig, gör vad du vill med mig, jag är din för evigt! Jag lyssnade på dess ord och lade ner honom försiktigt i korgen. Gick till kassan och hivade fram plånboken. Jag kom ut och var lite rädd för det var ca 35 grader ute. Choklad trivs inte i värme har jag hört. Men jag gick snabbt, väldigt snabbt. Väl hemma la jag in min nya kompis i kylen där den fick svalka ner sig över natten. Jag vaknade tidigt nästa morgon för att skynda mig ner de två våningarna och se den ligga där. Kokade snabbt upp lite vatten, i med två teskedar, slukade det snabbt och resolut och valde att avsluta med chokladbiten som jag hade förberett. Jag stoppade in den i munnen och började tugga försiktigt. Vilken dröm! "Fy fan i helvete" tänkte jag. En bit räckte för att man skulle tänka så. Den fyllde min mun med en smak jag ville ha i munnen för evigt. Dock kunde jag inte det. Kom på att jag inte hade borstat tänderna på länge. Man var ju tvungen att testa den nya tandborsten man köpt för 7 svenska kronor i ett litet stånd på köpcentret. 

En skittandborste faktiskt. Men man blir någorlunda ren. Har använt den tre gånger nu och har redan börjat blöde i tandköttet. Funderar starkt på att ladda batterierna till eltandborsten igen men då måste jag ner och hämta den en våning, dra ur laddaren till datorn och stoppa i den till tandborsten. Då blöder jag hellre 10 gånger av 10. Jag stack i alla fall och jobbade efter detta och genomförde passet utan anmärkning som sagt. 

Idag, tisdag, vaknade jag upp och var arg. Riktigt arg var jag. Jag hatar tisdagar. Det som väckte mig var att Peter inte vaknade av sitt alarm. Sen började det regna på våra takfönster. Kallt var det också. Mitt i allt detta börjar Peter gulliputtinulla och prata tyst med sin kärlek. Jag gillar kärlek och dess innebörd, men fan inte på en tisdag när det är kallt och regnar! Jag låg där och tänkte lite på livets alla funderingar, ställde mig upp, gick ner och avfyrade en morgonpiss, gick upp igen, tänkte lite till. Sen kom jag på. Det här kommer ju bli en av mina bättre dagar i livet! Jag har ju massa bra grejer att göra idag. 

Följande saker kommer göra denna tisdag till en av mina bättre dagar i livet (tre av dem är redan avklarade i skrivande stund):

• Äta frukost på caféet rätt över gatan. Jag satt och väntade på bussen igår (måndag) och så stack en fransman ut huvudet och kollade på mig. "Mannen, det ser ut som en spökstad här ute, vart är allt folk? Varför skrämmer du iväg mina kunder?" sa han. Jag bad om ursäkt för mitt dåliga beteende när jag suttit helt tyst och väntat på bussen så ser jag ett till huvud sticka ut. Det var ett rödhårigt irländsk huvud. "Nej nu måste du komma in och äta frukost!" sa han till mig. Stora som hus var de båda två och jag klev in för att se hur de hade det. Det såg väldigt trevligt ut och grabbarna var fyllda med energi där på förmiddagen. Jag förklarade lugnt och stillsamt för dem att jag hann inte äta idag på grund av jobb men jag återkommer i morgon. Självklart återkommer jag. Kameran åkte med på ett hörn också. Här har ni dem.

Olivier till vänster och Marcus till höger. Fantastiska grabbar. Har funderat lite på vem Marcus är lik och såg det precis nu. Henrik Dorsin (Ove Sundberg i solsidan)? Är jag helt ute och cyklar?

Jag slog mig ner med min kaffe och min lilla låda med någon märklig gröt i. Blåbär och minimala jordgubbar låg det där i också. Gott i alla fall. Jag blev mätt. Marcus hivade fram morgonblaskan också. Jag kom efter lite bläddrande på att jag har ju ingen aning om vad man ska läsa om i det här landet. Så jag la ihop den i en prydlig hög och koncentrerade mig på maten. 

Åter till listan. 

• Sätta in mina svarta pengar på banken. Kanske inte kul aktivitet direkt. Men det känns bra på något sätt. Man har arbetat hårt för de där pengarna och då känns det kul att kunna komma in med en ståtlig hög med sedlar och låta bättre folk än en själv ta hand om dem åt en. Jag kom dit innan det öppnade, det var en konstig känsla. Man är hundra procent säker på att man bara kan kliva in genom skjutdörrarna, men så öppnas de inte när man börjar närma sig. Det var blotta sex minuter jag behövde vänta så jag stack och köpte mig ett äpple. När jag sen kom tillbaka väntade jag en minut och gick in med folk som också var det för tidigt. De hade stått och väntat ett tag. När man hamnar i de här situationerna vet man inte riktigt hur man ska bete sig. Finns det någon oskriven regel om vem som ska hamna först i kön där inne? Det måste ju vara så att kösystemet gäller från att dörrarna öppnas? Eller? Jag visade i alla fall upp min gentlemannasida och lät de andra gå före. Och jag log när jag gjorde det. Jag hade ju en bra dag. Jag visade det tydligt. När det var min tur gick jag fram till indiern som skulle hjälpa mig och han frågade hur det var med mig. Jag sa inte: "It's good." utan jag sa: "I'm having the best day of my life. How about you?" Han svarade inte. Han kollade ner i sin dator och frågade hur han kunde hjälpa mig. Han hjälpte mig och jag vandrade vidare.
• Duscha var nästa ting på listan. Jag var lite trött i benen när jag kom hem igårkväll så jag orkade faktiskt inte duscha. Jag somnade med en obehaglig odör. Men jag sov gott. Detta skulle ju medföra att duschen idag skulle bli suverän. Tji fick jag. Ingen i kollektivet hade tänkt på att slå igång varmvattenberedaren som stängs av med lite jämna mellanrum så det blev en svinkall dusch. Manligheten förminskade sig till en 19 på en 27-gradig skala. Men det gjorde inget. Jag går runt i samhället och lyfter mitt kylskåp och putar lite extra med skrevet även om det fryser till lite bakom gylfen. Jag har ju en bra dag!
• Jobbet väntar. Jobb är ju en halvdan aktivitet. Det måste finnas en bra anledning till varför jobbigt innehåller ordet jobb. Dock tror jag att det kommer bli en relativt bra dag. Få kunder=inte mycket mat sålt=väldigt mycket mat kvar=väldigt lite mat att förbereda idag. Jag tror att det kommer bli så. Det känns så. Verkligen.
• Ostbricka. Idag kommer Hanna och alla hon bor med förbi mitt jobb för första gången i deras liv och ska ta sig en bägare och avnjuta vår fantastiska ostbricka. Oscar och Peter har nästan bestämt sig för att komma. Jon vet inte om det än men jag ska avslöja det för honom under dagen. Han är ju en väldigt fin kille ändå.
• Efter-maten-snus. Hannas två mammor och två pappor var ju på besök. De har åkt hem nu. En av hennes pappor kom på att han nog inte kommer använda sin läpp som han trodde från början utan kommer lämna några presenter i kylskåpet. Det kommer tillbringa stor glädje till en av de bättre dagarna i mitt liv.
• Möta upp Brandon (killen med dreadlocks). Han är en sån som levererar. Skön människa. Jag vet inte vad vi ska göra men jag har inte sett honom på ett tag. Ska bli kul att se hans nylle igen. Middag sa han. Jag hoppas att han lagar, för jag är väldigt dålig på det. Det kommer bli bra. Helt klart. 
  
  

Ha en bra tisdag!

Med vänlig hälsning

Mannen som hellre blir rik på erfarenheter än pengar

Freyr

Måndag morgon är här och visar hur mycket den kan skada ens sinne. Helgliv med dess innehåll tär på ens kropp. Vi stötte på lite nytt bekantskap i form av Peters klasskompisar från Sverige. De har också valt att göra sin praktik här nere och jobbar på lite olika ställen runtom i stan. Vi åkte hem till dem på partaj och Jon valde givetvis att förstöra festen innan vi ens kommit innanför dörren. 

"Grabben tappar ölen i marken! Such a waste!" skrek folket som gick förbi. Han har en tendens att tappa saker. När vi hade köpt våra nya Nokia 1616 i mitten på oktober gick det tre dagar innan han fick en spricka i displayen. Han tappade då sin andra telefon på den nya telefonen. Plus i kanten är väl att det är ett igenkänningstecken då alla har exakt samma telefon men personligen anser jag ändå att det är lite slöseri på väldigt fin design. Han ska också alltid sitta och snurra kameran i det där bandet man får till. Jag kan be honom sluta fyra gånger men han fortsätter ändå snurra runt den. Han borde inte hålla på sådär, speciellt inte med kameran, med tanke på att han redan fått den att falla i backen med viss hjälp från Oscar. Det var på julafton, ingen bra julklapp, linsskyddet gick sönder. 

Vi gick i alla fall in till våra kamrater och levererade vårt bästa humör. Efter en hård dag på jobbet kände jag mig lite sliten och trött och ville sova. Peter och Jon godkände inte detta utan tog med mig på en svängom i hallen. De lyfte upp mig, likt den stora killen som inte pratar i Ronja Rövardotter lyfter upp Mattis fru, på sina axlarna och började svänga loss. De lekte att det var en taxi vi åkte i och de sa att de körde jättefort och svängde skarpt. Jag kontrade med att leka att jag blev åksjuk och sprang snabbt hem för att lägga mig i min säng. Övriga sällskapet fortsatte kvällen utan mig. Jag låter dem ha det, låt ungarna leka. Jag hade ett arbetspass att tänka på och ni vet hur man kan bli när man är ute sent på stadens gator och rullar hatt. Jag sov som en prins och vaknade upp lite för tidigt för att Oscar kom hem efter sitt jobbpass och körde sitt vanliga race. Han pratar riktigt högt och lägger sig bredvid en i sängen och pratar om hur jobbpasset har vart. Den här dagen hade han tappat ett helt diskställ fyllt med glas i golvet, krossat en vodkaflaska när han skulle styla för sin kollega, lekt bartender när hans egentliga uppgifter är att se till så att allt är kliniskt rent och slutligen struntat i städningen för att han lät skaftets tankar styra honom. De hade blivit lite arga på honom berättade han när han hade sovit på saken. Men det var glömt över en bägare dagen därpå. Han är ju en så fin kille. Vem kan bli arg på det nyllet? 

Kolla på honom där till höger. Ett ansikte man bra måste älska. Där genom hålet ser vi Jon också. De önskar varann god natt varje kväll innan de ska sova. Man hör alltid Oscar viska väldigt högt: "JON! JON!". "Ja, vad är det?" säger Jon då. "Jag ville bara säga god natt, sov sött." säger Oscar efter det, med sin ljuva röst. Jag ser inte Oscars ansiktsuttryck när han säger det, men Jons kan jag skymta i månskenet som strilar genom takfönstrena. Han ler sitt bredaste leende och blir glansig i ögonen, som en vacker lady i sin vita skrud. 

Lördagens jobbpass var hårt, psykiskt hårt. Jag fick lämna grabbarna när de busade och brottades med varann på golvet. Jag ville ju vara där, och ha kul med mina sjysta kompisar. Men det fick jag inte, jag skulle arbeta som en riktigt man. Det flöt på ganska bra och när skiftet var över firade jag min helg såsom alla borde fira sina helger, varje helg. Med ostbricka och en nyöppnad pilsner.

Vet inte riktigt varför jag gör en ät-pose för den här bilden. Jag borde inte ha tagit upp gaffeln för den ska man ju inte ens använda under en sån här tillställning. Nu är den där i alla fall i min hand och ni kan se hur jag har det. Helt jävla suveränt! 

Jag gick hem till grabbarna igen och de välkomnade mig med varsin stor, svettig, hård grabbkram. Vi stack då över till våra nyfunna vänner även den här kvällen efter att jag vilat lite middag och var lite piggare. Sen kände vi på vad det kvava vädret hade att erbjuda. Det var nämligen fruktansvärt kvavt, så att man knappt kunde andas utan att få lungorna fyllda med vätska kändes det som. Efter lite discodans vill man ju gärna ta en nypa frisk luft för att vakna till liv igen. Då går man ut och svettas mer ute än vad man gjorde inne. Så hela kroppen blir hal och blank. En av de nyfunna vännerna vid namn Karin stod och viftade med dagens morgonblaska på oss så att vi kunde börja leva igen. Jag tycker det var en bra insats av henne. Efter en stund insåg vi dock att tidningen gått sönder så hon kunde inte vifta mer. Då bad vi henne gå sin väg. 

Igår var det ännu en av våra trötta dagar. Vi ville verkligen hitta på något men ingen ville resa sig. Bestämde oss för att ta det lite lugnt och hitta på något en annan gång istället. "Fallskärm kanske?" frågade jag snällt. "Menar du fallkarp?" frågade Oscar då. Han kallar det fallkarp. Han sa att hans pappa alltid sa fallkarp när han var liten för att det heter så i Finland. Vi skrattade länge på honom och pekade. Efter att jag och Jon vart iväg och ätit en romantisk middag och handlat gottesaker i butiken kom vi hem och kollade på Oscar. Så fortsatte vi skratta och peka på honom. Fallkarp. Vilket jävla namn på en så fin aktivitet. 

Poker kom på tal. Vi kom på att det är ju rätt kul, sen kom vi också på att vi har ju numera en kompis som är pokerproffs. Vi ringde honom och frågade om han inte ville hänga med på ett hörn och ha lite kul med oss. "Jovisst!" sa han "Varför har jag inte träffat er tidigare för? Ni är ju skitsjysta grabbar!". Han hakade på, vi missade den första turneringen, vi var där på fel söndag. Gick vidare till nästa turnering, checkade in, satte oss, hälsade på våra motspelare och sen var gamet igång. Christoffer går in väldigt hårt tidigt i matchen och väljer att slå ut både mig, Jon och Oscar. Fantastiskt snäll kille. Här kollar man upp vad som kan hittas på i staden så gör han sådär. Mycket bra stil... Vi såg i alla fall en kille med bröst, det livade upp stämningen. Han satt där och spelade och pratade som om han vore en i gänget. Jag tänkte att det är ju omöjligt om man är kille och har b-kupa. Bh hade han också, som en tjej. 

Nu laddar vi för nya tag. Hjulet är igång igen gott folk. 

Ha en trevlig arbetsvecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som fick frågan om vad han skulle bli när han blir stor och blev mållös

Freyr

Igår var jag orolig när jag gick till jobbet, och nervös. Jag lämnade min arbetsplats fruktansvärt stökig dagen innan och sprang därifrån en halvtimme efter jag egentligen borde slutat för att jag skulle ta avsked från en väldigt god vän som jag umgåtts med en hel del här nere. Anledningen till detta var att mina gode kock-chef inte var nöjd med hur jag hade stressplockat mintbladen. Här går man igenom 2 monsterklasar med mintkvistar och plockar bort alla 600 bladen så får man gå igenom allt en gång till för att det slarvats lite. "Folk gillar inte när det är lite stjälkar inblandat." sa han. "Skit också." sa jag. Jag fick med en dyster min i mitt ansikte gå igenom alltihop en gång till och sprang bort med de sex lådorna till honom igen och sa att nu var det allt bättre. Sen sprang jag, tog en taxi, sprang igen och bytte t-shirt. Allt detta för att få den där varma hejdå-kramen och kunna ge honom något som ska levereras till utvald person. 

Hur som helst, idag kollade de snett på mig, sa ett snabbt hej för att fortsätta med sitt. "Förlåt, förlåt, förlåt!" skrek jag. Men icke. De ville inte. Jag började då jobba väldigt snabbt, så snabbt att jag blev klar med allting i väldigt god tid, samtidigt som jag tog bort varenda stjälk. Då blev de glada igen. De hälsade glatt. Och jag hälsade tillbaka. "Hi! how is it going?". "Oh, you said that one really good!" sa de då. Jag är ju, som tidigare nämnt, jobbets barn. Jag övar mycket på hur jag ska uttala allt rätt för att folk ska kunna blanda ihop mig med en lokalbo. Så nu när jag pratar så svarar inte mina kollegor, de bedömer bara hur jag säger det. Nu för tiden tror de alltså bara att jag inte vill föra en helt vanlig konversation. De tror att jag, varje gång jag pratar, vill bli betygsatt mellan 1-10 på hur bra jag sa det. Det är väl på något sätt helt okej så man vet hur man ligger till i det engelska språket. Men jag skulle helst också vilja ha svar på frågorna jag ställer. Nu betygsätter de mig bara så går de vidare och sköter sitt. Jag känner mig ensam i världen. En betygsatt, ensam pojkspoling. Det är jag. 

Litet inspel:

När jag sitter här och funderar och trycker på tangenterna vaknar jag till av en duns precis bredvid sängen. Jag kollar åt vänster där jag har väggen och ser ingenting. "Det måste ju vart något." hör jag mig själv säga. Så kollar jag lite närmre, ner mot springan, mellan väggen och sängen. Då får jag syn på det här helvetet. 

Den sitter där på väggen och kliar sig, och jag kan höra det. Det låter som när man drar hårt med handen över en sån där klassisk tvättbräda. Obehagligt, minst sagt. Nu springer den runt här inne. Det känns som att befinna sig mitt i en skräckfilm när man sitter här. Jag sitter nämligen upp i sängen nu. Skräddare sitter jag. Det är väldigt varmt men jag tog på mig en hoodtröja för jag vill inte att den ska hoppa och lägga sig i mitt hår, då hade jag börjat gråta. Fy fan, jag trivs inte med livet just nu.

Jag retade ofta en väldigt vacker kvinna förut för att hon var ohyggligt rädd för spindlar. Hon var sådär jobbigt rädd så när hon ser en spindel skakar hon till, drar armarna sådär fjantigt och barnsligt mot bröstet och skriker. Hon kunde inte ens kolla på en spindel utan att bli sådär. Jag blev så irriterad på henne så jag ville putta ner henne på golvet och ge henne några bitch-slaps i ansiktet så hon skulle skärpa till sig. Jag gjorde aldrig det, och hon skärpte aldrig till sig. Men nu vet jag hur hon hade det. Och jag lider med henne. Jag hatar spindlar över allt annat på jorden just nu, speciellt de som är ca 12 cm i diameter. Om man nu säger så om spindlar men de är ju i princip runda, på något sätt. Eller säger man benbredd? Likt vingbredd på en fågel. Vilka ben mäter man mellan då? Nej jag vet inte, stor är den i alla fall. Och jag hatar den. 

Jaja. Grillkvällen igår med pokerproffset Christoffer (fick för övrigt reda på att han stavas med ch), min kära vän och gamla kollega Hanna och Sophie var bra. Christoffer skämdes lite efter att jag skrivit ner mina tankar om hans inställning till sitt jobb. Och det tycker jag är bra. Jag behövde inte slå honom, jag behövde bara offentliggöra hans tankar. Han rättade till det han sagt och sa att ett litet jobb vid sidan av kanske skulle vara kul, typ café eller butik eller vad som helst, bara för att få träffa lite folk och få lite kollegor. Jag köper det argumentet. Det gör jag verkligen. Bra jobbat Christoffer!

Fortsätter med inspelet:

Tänkte precis avsluta för dagen men fick syn på den där spindeln igen. Kunde slappna av lite den här gången för han var precis över Peters säng där han låg och sov sött. 

Jag väckte Peter lugnt och försiktigt och bad honom inte röra sig och kolla upp i taket. Hans ögon blev stora som tallrikar och han började möblera om. Flyttade sängen en bit från väggen och ställde sig mitt i rummet. Jon vaknade också till och skrek sitt vanliga tjejskrik. Oscar vaknade efter det och hans första reaktion var inte att jag skulle slå ihjäl den. Han säger istället: "Åh fy fan! Har du tagit kort på den?". Märkligt. Jag tog i alla fall tag i en stålhättesko och slog ihjäl spindeln. Nu ligger han där, i en liten hög. Jag älskar sättet de kryper ihop på när de dör. 

Det kan du ha! Ditt jävla as!

Fem arbetstimmar återstår, sen är det trevlig helg.

Med vänlig hälsning

Mannen som måste ta sig i kragen

Freyr

Anthony och Oscar är nu tillbaka från guldkusten. De har haft en trevlig vistelse sa de. Sett lite av omvärlden och vad den har att erbjuda. Surfers paradise och Bayron bay. De har surfat och grejer, Oscar har under hela resan berättat om någon ingift släkting till honom som skulle döda honom om han inte surfade. Jag tycker det är lite väl hårt. Oscar får väl surfa om han vill, man måste ju inte hota grabben till döden. Fan för Oscars ingifta släkting, så håller man inte på. 

Vi var ju givetvis tvungna att ha en liten tillställning när alla var samlade så vi drog över till lokalpuben. Vi gillar lokalpuben. Man blir alltid bjuden på ett stort leende när man kliver innanför dörrarna där. "Oh hey guys! Do you want a jug?" frågar de (Jug=kanna). "Of course we want a jug!" skriker vi då högt i kör. De läser oss som en öppen bok på det stället. De vet precis vad vi är ute efter när vi anländer. När vi fått vår kanna och våra glas skjuter vi rådjur. 

Här står Anthony och tror han är bra på det här spelet. Nu ser man ju inte ett enda rådjur. Men det kan vi lösa rätt lätt. 

Här ser ni ett tjej-rådjur, en doe. De får man inte skjuta. Jag har väldigt många gånger förklarat för er där hemma att det är rådjuren med horn man ska skjuta, the bucks. Då blir kommentatorn i spelet glad. "Nice shot! Thats a keeper!", "You have to get a bigger truck to get that home, buddy!". Jag gillar honom. Han kallar mig buddy utan att han egentligen måste. Han vill bara vara en trevlig kille. Jag köper det. 

Just den här dagen med jagande var en av mina bättre dagar i livet. Ni vet när man går runt i en spelhall och kollar på alla rekord när toplistan kommer fram och tänker: "Det där kan jag slå, det är ju inte så jättebra ändå". Alla har tänkt det. Sen stoppar man i sina mynt man slitit hårt för och sätter igång och spelar. Allting slutar med att man står där med skägget i brevlådan och kommer inte ens upp till hälften av listettans poäng. Man kommer inte ens med på topp 10-listan. Man gråter en skvätt, drar benen efter sig på ett skamset sätt samtidigt som man kollar ner i marken. I sådana ögonblick är man väldigt liten i världen. "Jag önskar jag vore som han som är bäst, då hade min mamma gillat mig", tänker man då. Som tur är händer ju detta inte mig. 

Där uppe har vi mig, YXA. Det är mitt artistnamn. Inte för att skryta men jag är jävligt bra på att skjuta rådjur. Om ni kollar riktigt noga ser ni mig även på plats nr. 3. Jag är den killen alla vill vara. Den killen alla tänker på när de spelar. Mitt rekord där uppe är det alla suktar efter. "Åh, vem är den där YXA? Jag vill vara precis som den personen." Jag skrattar högt när jag tänker på att de aldrig kommer bli som mig. JAG är listetta. JAG är den personen. JAG är YXA. PANG! PANG! PANG!

Igår fyllde min kära vän och gamla kollega Hanna år. Då blev det pizzakalas. Hon hade skickat ut en brevinbjudan till alla som var bjudna. Det tycker jag var lite sött. Jag och mina sambos fick en gemensam. Vi jobbar inte ensamma nu, utan i grupp. Såhär såg brevet ut. 

Hon har lagt ner mycket energi på det här brevet, det gillar jag. Man känner sig speciell när man tänker på hur lång tid det måste tagit att byta penna hela tiden. Hon blev lite lat där i slutet och skrev 'ett glatt' med samma gröna färg. Hon tog dock igen det lite snyggt genom att byta på varje bokstav på slutruschen. Bra jobbat Hanna!

Här har vi födelsedagsligan. Föräldrarna var på plats igen. Viktor Bohman var med, Peter visade upp sin mustasch och Hanna ville verkligen inte kolla in i kameran. Ett nytt tillskott hade vi i sällskapet också. Killen där tredje från vänster i svart skjorta. Han kom ner nu i dagarna och ska jobba. Stenhårt ska han jobba. Han heter Kristoffer, och är pokerproffs. Han har en kille som betalar honom fast lön för att sitta ca tre timmar om dagen och spela poker. Sen har han provosion på det också. Jag förklarade lugnt och stillsamt för honom att han lever ju drömliv. Där sitter han och lirar poker och jobbar nästan ingenting, han sa nämligen att han har vart lite lat nu så han har bara spelat en timme om dagen. Efter det sa han till oss att han hellre skulle vilja jobba på café eller något. 

Jag fattade ingenting. Han jobbar 3 timmar om dagen och tjänar mer än vad en vanlig knegare gör på ett heltidsjobb. Då ville man ju nästan slå honom i ansiktet. Men det hade blivit väldigt dålig stämning då. Han var ju en riktigt trevlig kille och jag gillar honom. Idag ska han komma över på grillfest hos oss. Hur hade det var om jag hade slått honom då? Hade vi skakat hand eller gått till nästa steg med en riktig grabbkram? Hade vi ens hälsat? Hur hade slaget blivit? Jag har ju aldrig slagit någon i ansiktet i hela mitt liv, skulle jag kunna ta i allt vad jag har eller hade det tagit emot och blivit ett väldigt fjantigt slag? Hade han ens fått ont? 

Nej ni, mina vänner. Jag är väldigt glad över att jag inte slog Kristoffer. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som lämnade en hel hög med disk på jobbet igår och fick dåligt samvete

Freyr

Glömt att tacka Goliat för hans lilla inspel. Vilken stjärna. Han förtjänar en plats i Jönköpings bandys a-lag den killen. Det tycker jag han borde få någon gång när han blir stor. 

Som svar på hans frågor får jag säga att allting lutar åt den positiva sidan. Som jag nämnt tidigare jobbar jag på hårdare än vanligt, detta resulterar i att man får pengar, vilket i sin tur medför ett väldigt bra uteliv. I fredags var det vuxenfest, det vet ni. Lördagen började med jobb. Därefter var man lite trött så man tog sig en powernap i en timme eller två, sen var det fotboll på schemat. Vi kom hem kl halv två. Då ringer en god vän vid namn Viktor Bohman och säger att han ska på undergroundfest i en industrilokal. Jag har aldrig vart på undergroundfest i en industrilokal i Sydney förut så det är klart jag hakar på. När morgon börjar bli förmiddag går jag och lägger mig i några timmar för att se att jag försovit mig till nästa tillställning. Chefens birthday. 

De kör mycket på söndagsfester här vilket jag tycker är en ypperlig idé. Dumpa ångesten från lördagen blandat med ångesten om att helgen är över, ta en bägare istället. Detta var min första riktiga söndagsfest. Det var också första gången jag såg någon röka gräs offentligt inne på en restaurang. Även första gången jag var på fest med så mycket barn inblandat, och en hund. Barnen blev lite påverkade av den passiva inhaleringen och sprang runt och slog på osynliga bollar som hängde i luften. Runt omkring satt alla andra och bara fnissade. Jag vet inte om jag blev påverkad men jag misstänker det med tanke på att kvällen slutade tillsammans med den här filuren. 

Ja, vad ska man säga? Vi hade en väldigt trevlig konveration, jag och Woolie. 

Woolie tillhör de här grabbarna, Age till vänster och Al till höger, de två är tillsammans med varann. Bor i radhus, har en hund och en bil. Age är en annan chef till mig, och kock. Han styr och ställer i köket. Lenna, födelsedagsbarnet, kör servitrisdelen blandat med fix och trix på den ekonomiska sidan. Och så har vi Selena, hon är huvudansvarig för baren och alla smådelar som finns i restaurangen. Det är sjukt mycket smådelar nämligen. Jag tror det finns över 500 unika artiklar i form av inredning och dekoration där inne. Om så önskas kan ni få en visning. 

Där i mitten har vi Selena. Brandon var på plats också, han hade mitt jobb förut. Till höger har vi Oliver, bartender. Fin kille faktiskt, flyttar dock till Melbourne nästa vecka för studier i fyra år. Innan det ska han ha skogsfest. 

Måste visa upp Lauren också. Det är hon som står och håller ett barn i en låda. Lauren skulle jag kunna säga att jag har bäst jobbrelation med. Vi ser varandra ca fem minuter i veckan, på lördagseftermiddagar. Inom dessa fem minuter ger hon mig alltid pengar. Ungefär 500 dollar, vilket motsvarar ca 40 000 miljarder svenska kronor. Sen går jag hem, gladare än någonsin, har fickan full med sedlar och går hem till mina sambos. 

Det här är i mina ögon dagens bästa gäst. Det är en tysk 70-tals dj i silvrig, tight body. Finns det egentligen någon anledning till att han inte skulle vara dagens bästa gäst? Peter Bäcker, mina vänner. Lägg det namnet på minnet. 

Följande punkter gör honom till dagens bästa gäst för mig:

• Dräkten. Självklart alternativ, den talar för sig själv.
• Frisyren. Ståtlig.
• Dansmovesen. Han dansade loss till varenda låt. Vid vissa tillfällen var det inte en käft framför honom och dansade, men han körde på. Dräkten blev dyngsur av svett och jag man såg minsta lilla rörelse av hur hans mage rörde sig. Fantastiskt.
• Sp-spelaren från 70-talet. Han har den rätta stilen. Min morfar hade en sp-spelare. Det är den enda sp-spelaren jag var i kontakt med i hela mitt liv. Känns som att de aldrig slog igenom riktigt. Vet inte, jag var inte ens född då. Jag växte upp med en freestyle där jag lyssnade på mora träsk-band som min mamma köpt till mig.
• Mikrofonen till spelaren. Det var en liten, liten mikrofon som han hade tejpat på en liten muff på med svart gaffa-tejp. Han skrek högt i den mellan låtarna och körde på halvdana ordvitsar som alla blev glada av. Detta för oss snabbt vidare till:
• Accenten. Han var ju tysk. Tysk engelska är ingen bra engelska. Men i rätt sammanhang medför den den där klicken med grädde på skopan med mos.
• Skägget. Den man som tar steget att gå från idé till färdig produkt gällande hockeyklubbs-skägg är en man jag vill skaka hand med.
• Promotionskylten. Den där rosa böjda wellpapp-biten är hans reklam. Skriver med silverpenna, matchande dräkten. Suveränt tycker jag personligen.
• Den långa antennen som tillhör sp-spelaren. Många skulle säkert tycka att denna var en onödig accessoar med tanke på att den inte fyller någon större funktion. Jag tycker inte det. Det är en del av stilen. Hängandes på den har han en liten gosse-koala och en liten gosse-känguru. Sött.

"Vi hukar oss", sa Brandon. 

Jag började min arbetsvecka med veckans längsta jobbpass som vanligt. Skötte mig rätt bra trots födelsedagskalas. Det var väldigt mycket kärlek i luften på restaurangen igår. Man kunde ta på kärleken och dess tillhörande aromer. Jag kände det. Dessert-kocken hade lagat speciella chokladkakor för den här dagen. Jag fick inte smaka men jag hörde att de var goda. Men det var fint idag. Jag kände mig kär. Sen åkte jag hem. 

Mina sambos låg och sov, och där satt jag, i strumpor utan skor. Alla hjärtans dag. Ja... 

Ha en trevlig vecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som pissar i motvind

Freyr

Arbetsveckan är avslutad för den här gången. Precis som jag förutspådde genomförde jag den utan större misstag och med ett ständigt smile i mina mungipor. En vecka gick det lite sämre. Jag skulle lägga salladstorkaren på sin plats högt upp på en hylla. Samtidigt stod min chef under hyllan och skulle tvätta av något i handfatet. Jag hade då inte full kontroll och råkade tappa locket i hans huvud. "Sorry man!" sa jag då. Men han svarade inte. Han kollade inte ens på mig för att säga att det var okej. Han var bara helt tyst. Jag tror inte jag var hans konung just i det ögonblicket. 

En morgon fick jag göra min första kaffe. Den japanska kocken sa att jag skulle göra det. Givetvis lyder man. 

Såhär såg jag ut när jag skapade kaffe. Skitsnygg och osäker. I detta ögonblick trodde jag att magi skapades. 

Såhär ser min första kaffe ut. Iskaffe blev det. Fruktansvärt äcklig var den. Det är inte värt att ha kul några minuter för att få detta resultat faktiskt. Kan vart den äckligaste kaffen jag druckit. Jag gjorde den för svag också så jag fick fylla på med mer espresso. Nej, kaffeskapare ska jag inte bli när jag blir stor. Jag ska bli lokförare. Men jag var riktigt snygg när jag höll i kaffet. 

Arbetsdagen flöt på bra efter min första kaffe. Jag plockade och rensade och diskade och livet var guld värt. Sen kom jag hem till min sambo och vi levde rövare som jag berättat om tidigare. Fick dock lite klagomål på att det var för lite bilder. Min sambo sa inte det live utan väljer att prata med mig över internet. Vi pratar inte med varann live efter det. Vi sköter allt genom antingen olika kommentarsfält eller facebook. Jag ska i alla fall uppfylla hans önskemål. Jag är väldigt duktig på att uppfylla önskemål. Sen är jag rätt snygg också. 

Här sitter 66% av bandet Set sail och underhåller oss. Jon berättar för grabbarna att skiftnyckeln är en svensk uppfinning. Ingen bryr sig. 

Minuterna innan berget byggdes satt vi på Josiah och sjöng svenska låtar. Det var väldigt dålig kvalitet på våra sångröster så Josiah tyckte inte om det. Men han vaknade inte i alla fall. Vid ett tillfälle vände han på sig. Det var allt. 

När vi var ute en sväng passade Jon på att visa upp ett partytrick som hans farsa lärt honom. "Farsan var lite bättre, men när jag är vuxen kommer jag ha övat. Då kommer farsan inte ha en chans." sa han och log sitt bredaste leende. 

Jag lyfte upp ett födelsedagsbarn istället. Han är gladare än någon annan på hela jorden just nu. Lowell heter han. Kanadick.

Brandon ville lära sig lite svenska. Jon lärde honom "Vi hukar oss". Jag fattar inte varför. Men Brandon sa det, "Vi hukar oss". Så gjorde vi det, helt enkelt.

Vi gick sen in för att bygga det där berget på Josiah. Såhär såg han ut under cykelhjulet. 

Vägarbeten tar alltid väldigt lång tid i det här landet. Brandon kände att han skulle använda sin list och hjälpa knegarna på traven. Knegarn var inte helt glad över Brandons tankar och skrek väldigt högt.

Såna här löjliga bilder kan man ta om man vill. Finns ingen som helst mening med den. Men har man en sambo som är en bildboksläsare så får man fylla ut med sån här skit. Så, säg nu vad ni tycker om den här bilden. Jävligt rolig bild. Nej men en kille ligger ner så böjer sig en och en sitter på huk. Fruktansvärt roligt att kolla på. Ni kan ju berätta om den här bilden för precis alla ni känner. De kommer vilja se den direkt. Nej, nu ljuger jag. De som inte har möjlighet att se den kommer skita fullständigt i att de inte sett den. Men tacka Jon för att ni sett den här bilden. Kul Jon. 

Igår var det kalas i lyan. Min kära vän och gamla kollega Hanna kom över en sväng. Med sig hade hon ett led vuxna människor. Det är sällsynt med vuxna numera. Sist det var vuxna i vårt hus var när det var taco-kväll med Jons föräldrar i mitten av december. De vuxna som var här igår var också föräldrar. Hannas föräldrar tillsammans med gudföräldrar. Jag gillar föräldrar. Och föräldrar gillar mig. Tror jag i alla fall. Det är ingen förälder som sagt att de inte gillar mig. Då är det ju lika bra att tro att de gillar mig. Eller?

Det var en trevlig tillställning. Vi satt på verandan med lite musik i öronen, chit-chatade ett tag, tog oss några bägare och skrattade. Högt skrattade vi. Föräldrarna kände att de gjort sitt med ungdomarna efter ett tag så de tog sitt pack och lämnade oss mitt i skiten. Två kvinnor till hade anlänt. Malin och Rebecka från Svedala, Hannas vänner. Jag blev för trött som vanligt och kände att jag skulle tänka på refrängen på grund av arbete tidigt på morgonen. Jag känner att jag växt ifrån det där festandet också. Jag har gjort mitt på den fronten. Jag lät barnen fortsätta med sitt omogna beteende och gick upp och la mig. Man måste tänka på morgondagen. 

Innan kvällens slut och till och med innan föräldrarna hade lämnat vårt radhus fick jag till världens bästa bild.

Om jag hade behövt välja en bild som skulle prytt dagens inlägg hade det vart denna. Det här trodde jag aldrig när jag köpte flygbiljetten till det här landet. "När jag vart där ett tag kommer jag med största sannolikhet ta en lagbild tillsammans med fyra vuxna människor i ett radhus i det lite mer trendiga området i Sydney". Så hade jag kunnat tänka, men det gjorde jag inte. Det spelar visserligen ingen som helst roll. Jag har lagbilden, jag har ett radhus och jag bor i det lite mer trendiga området i Sydney. Det är det som spelar roll. 

Ha en trevlig lördag allesammans!

Med vänlig hälsning

Mannen som fick igång tankebanorna igen på grund av en resväska

Freyr

Livet hä hemma i kalla Sverige är kallt, mycket kallt. Nu är det 8 minus ute och det snöar på oss. idag har det kommit 5-10 cm. Idag kom Victor hem från sthlm också. det var kul, men han e trött nu, mycket trött.

Ni kanske undrar hur det ser ut här hemma. det ska ni få reda på, det snöar, blåser och är kallt...

Livet här hemma är underbart, vi lever drömliv. ni pratar om hur varmt o skönt ni har det. men vi lever som gudar. I morgon ska vi på fest och ha det trevligt. vad ska ni göra pojkar? har ni eran ekonomi under kontroll? och hur går det med utelivet?

En liten gruppbild som ni kan njuta lite av!!

jaja nu får ni ta hand om er för nu ska jag hem, Victor sover som ett barn.

Ha det bra,

MVH Goliat