Jon, Freyr och Goliat på vift

Igår var jag orolig när jag gick till jobbet, och nervös. Jag lämnade min arbetsplats fruktansvärt stökig dagen innan och sprang därifrån en halvtimme efter jag egentligen borde slutat för att jag skulle ta avsked från en väldigt god vän som jag umgåtts med en hel del här nere. Anledningen till detta var att mina gode kock-chef inte var nöjd med hur jag hade stressplockat mintbladen. Här går man igenom 2 monsterklasar med mintkvistar och plockar bort alla 600 bladen så får man gå igenom allt en gång till för att det slarvats lite. "Folk gillar inte när det är lite stjälkar inblandat." sa han. "Skit också." sa jag. Jag fick med en dyster min i mitt ansikte gå igenom alltihop en gång till och sprang bort med de sex lådorna till honom igen och sa att nu var det allt bättre. Sen sprang jag, tog en taxi, sprang igen och bytte t-shirt. Allt detta för att få den där varma hejdå-kramen och kunna ge honom något som ska levereras till utvald person. 

Hur som helst, idag kollade de snett på mig, sa ett snabbt hej för att fortsätta med sitt. "Förlåt, förlåt, förlåt!" skrek jag. Men icke. De ville inte. Jag började då jobba väldigt snabbt, så snabbt att jag blev klar med allting i väldigt god tid, samtidigt som jag tog bort varenda stjälk. Då blev de glada igen. De hälsade glatt. Och jag hälsade tillbaka. "Hi! how is it going?". "Oh, you said that one really good!" sa de då. Jag är ju, som tidigare nämnt, jobbets barn. Jag övar mycket på hur jag ska uttala allt rätt för att folk ska kunna blanda ihop mig med en lokalbo. Så nu när jag pratar så svarar inte mina kollegor, de bedömer bara hur jag säger det. Nu för tiden tror de alltså bara att jag inte vill föra en helt vanlig konversation. De tror att jag, varje gång jag pratar, vill bli betygsatt mellan 1-10 på hur bra jag sa det. Det är väl på något sätt helt okej så man vet hur man ligger till i det engelska språket. Men jag skulle helst också vilja ha svar på frågorna jag ställer. Nu betygsätter de mig bara så går de vidare och sköter sitt. Jag känner mig ensam i världen. En betygsatt, ensam pojkspoling. Det är jag. 

Litet inspel:

När jag sitter här och funderar och trycker på tangenterna vaknar jag till av en duns precis bredvid sängen. Jag kollar åt vänster där jag har väggen och ser ingenting. "Det måste ju vart något." hör jag mig själv säga. Så kollar jag lite närmre, ner mot springan, mellan väggen och sängen. Då får jag syn på det här helvetet. 

Den sitter där på väggen och kliar sig, och jag kan höra det. Det låter som när man drar hårt med handen över en sån där klassisk tvättbräda. Obehagligt, minst sagt. Nu springer den runt här inne. Det känns som att befinna sig mitt i en skräckfilm när man sitter här. Jag sitter nämligen upp i sängen nu. Skräddare sitter jag. Det är väldigt varmt men jag tog på mig en hoodtröja för jag vill inte att den ska hoppa och lägga sig i mitt hår, då hade jag börjat gråta. Fy fan, jag trivs inte med livet just nu.

Jag retade ofta en väldigt vacker kvinna förut för att hon var ohyggligt rädd för spindlar. Hon var sådär jobbigt rädd så när hon ser en spindel skakar hon till, drar armarna sådär fjantigt och barnsligt mot bröstet och skriker. Hon kunde inte ens kolla på en spindel utan att bli sådär. Jag blev så irriterad på henne så jag ville putta ner henne på golvet och ge henne några bitch-slaps i ansiktet så hon skulle skärpa till sig. Jag gjorde aldrig det, och hon skärpte aldrig till sig. Men nu vet jag hur hon hade det. Och jag lider med henne. Jag hatar spindlar över allt annat på jorden just nu, speciellt de som är ca 12 cm i diameter. Om man nu säger så om spindlar men de är ju i princip runda, på något sätt. Eller säger man benbredd? Likt vingbredd på en fågel. Vilka ben mäter man mellan då? Nej jag vet inte, stor är den i alla fall. Och jag hatar den. 

Jaja. Grillkvällen igår med pokerproffset Christoffer (fick för övrigt reda på att han stavas med ch), min kära vän och gamla kollega Hanna och Sophie var bra. Christoffer skämdes lite efter att jag skrivit ner mina tankar om hans inställning till sitt jobb. Och det tycker jag är bra. Jag behövde inte slå honom, jag behövde bara offentliggöra hans tankar. Han rättade till det han sagt och sa att ett litet jobb vid sidan av kanske skulle vara kul, typ café eller butik eller vad som helst, bara för att få träffa lite folk och få lite kollegor. Jag köper det argumentet. Det gör jag verkligen. Bra jobbat Christoffer!

Fortsätter med inspelet:

Tänkte precis avsluta för dagen men fick syn på den där spindeln igen. Kunde slappna av lite den här gången för han var precis över Peters säng där han låg och sov sött. 

Jag väckte Peter lugnt och försiktigt och bad honom inte röra sig och kolla upp i taket. Hans ögon blev stora som tallrikar och han började möblera om. Flyttade sängen en bit från väggen och ställde sig mitt i rummet. Jon vaknade också till och skrek sitt vanliga tjejskrik. Oscar vaknade efter det och hans första reaktion var inte att jag skulle slå ihjäl den. Han säger istället: "Åh fy fan! Har du tagit kort på den?". Märkligt. Jag tog i alla fall tag i en stålhättesko och slog ihjäl spindeln. Nu ligger han där, i en liten hög. Jag älskar sättet de kryper ihop på när de dör. 

Det kan du ha! Ditt jävla as!

Fem arbetstimmar återstår, sen är det trevlig helg.

Med vänlig hälsning

Mannen som måste ta sig i kragen

Freyr