Jon, Freyr och Goliat på vift

Anthony och Oscar är nu tillbaka från guldkusten. De har haft en trevlig vistelse sa de. Sett lite av omvärlden och vad den har att erbjuda. Surfers paradise och Bayron bay. De har surfat och grejer, Oscar har under hela resan berättat om någon ingift släkting till honom som skulle döda honom om han inte surfade. Jag tycker det är lite väl hårt. Oscar får väl surfa om han vill, man måste ju inte hota grabben till döden. Fan för Oscars ingifta släkting, så håller man inte på. 

Vi var ju givetvis tvungna att ha en liten tillställning när alla var samlade så vi drog över till lokalpuben. Vi gillar lokalpuben. Man blir alltid bjuden på ett stort leende när man kliver innanför dörrarna där. "Oh hey guys! Do you want a jug?" frågar de (Jug=kanna). "Of course we want a jug!" skriker vi då högt i kör. De läser oss som en öppen bok på det stället. De vet precis vad vi är ute efter när vi anländer. När vi fått vår kanna och våra glas skjuter vi rådjur. 

Här står Anthony och tror han är bra på det här spelet. Nu ser man ju inte ett enda rådjur. Men det kan vi lösa rätt lätt. 

Här ser ni ett tjej-rådjur, en doe. De får man inte skjuta. Jag har väldigt många gånger förklarat för er där hemma att det är rådjuren med horn man ska skjuta, the bucks. Då blir kommentatorn i spelet glad. "Nice shot! Thats a keeper!", "You have to get a bigger truck to get that home, buddy!". Jag gillar honom. Han kallar mig buddy utan att han egentligen måste. Han vill bara vara en trevlig kille. Jag köper det. 

Just den här dagen med jagande var en av mina bättre dagar i livet. Ni vet när man går runt i en spelhall och kollar på alla rekord när toplistan kommer fram och tänker: "Det där kan jag slå, det är ju inte så jättebra ändå". Alla har tänkt det. Sen stoppar man i sina mynt man slitit hårt för och sätter igång och spelar. Allting slutar med att man står där med skägget i brevlådan och kommer inte ens upp till hälften av listettans poäng. Man kommer inte ens med på topp 10-listan. Man gråter en skvätt, drar benen efter sig på ett skamset sätt samtidigt som man kollar ner i marken. I sådana ögonblick är man väldigt liten i världen. "Jag önskar jag vore som han som är bäst, då hade min mamma gillat mig", tänker man då. Som tur är händer ju detta inte mig. 

Där uppe har vi mig, YXA. Det är mitt artistnamn. Inte för att skryta men jag är jävligt bra på att skjuta rådjur. Om ni kollar riktigt noga ser ni mig även på plats nr. 3. Jag är den killen alla vill vara. Den killen alla tänker på när de spelar. Mitt rekord där uppe är det alla suktar efter. "Åh, vem är den där YXA? Jag vill vara precis som den personen." Jag skrattar högt när jag tänker på att de aldrig kommer bli som mig. JAG är listetta. JAG är den personen. JAG är YXA. PANG! PANG! PANG!

Igår fyllde min kära vän och gamla kollega Hanna år. Då blev det pizzakalas. Hon hade skickat ut en brevinbjudan till alla som var bjudna. Det tycker jag var lite sött. Jag och mina sambos fick en gemensam. Vi jobbar inte ensamma nu, utan i grupp. Såhär såg brevet ut. 

Hon har lagt ner mycket energi på det här brevet, det gillar jag. Man känner sig speciell när man tänker på hur lång tid det måste tagit att byta penna hela tiden. Hon blev lite lat där i slutet och skrev 'ett glatt' med samma gröna färg. Hon tog dock igen det lite snyggt genom att byta på varje bokstav på slutruschen. Bra jobbat Hanna!

Här har vi födelsedagsligan. Föräldrarna var på plats igen. Viktor Bohman var med, Peter visade upp sin mustasch och Hanna ville verkligen inte kolla in i kameran. Ett nytt tillskott hade vi i sällskapet också. Killen där tredje från vänster i svart skjorta. Han kom ner nu i dagarna och ska jobba. Stenhårt ska han jobba. Han heter Kristoffer, och är pokerproffs. Han har en kille som betalar honom fast lön för att sitta ca tre timmar om dagen och spela poker. Sen har han provosion på det också. Jag förklarade lugnt och stillsamt för honom att han lever ju drömliv. Där sitter han och lirar poker och jobbar nästan ingenting, han sa nämligen att han har vart lite lat nu så han har bara spelat en timme om dagen. Efter det sa han till oss att han hellre skulle vilja jobba på café eller något. 

Jag fattade ingenting. Han jobbar 3 timmar om dagen och tjänar mer än vad en vanlig knegare gör på ett heltidsjobb. Då ville man ju nästan slå honom i ansiktet. Men det hade blivit väldigt dålig stämning då. Han var ju en riktigt trevlig kille och jag gillar honom. Idag ska han komma över på grillfest hos oss. Hur hade det var om jag hade slått honom då? Hade vi skakat hand eller gått till nästa steg med en riktig grabbkram? Hade vi ens hälsat? Hur hade slaget blivit? Jag har ju aldrig slagit någon i ansiktet i hela mitt liv, skulle jag kunna ta i allt vad jag har eller hade det tagit emot och blivit ett väldigt fjantigt slag? Hade han ens fått ont? 

Nej ni, mina vänner. Jag är väldigt glad över att jag inte slog Kristoffer. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som lämnade en hel hög med disk på jobbet igår och fick dåligt samvete

Freyr