Jon, Freyr och Goliat på vift

Arbetsveckan är avslutad för den här gången. Precis som jag förutspådde genomförde jag den utan större misstag och med ett ständigt smile i mina mungipor. En vecka gick det lite sämre. Jag skulle lägga salladstorkaren på sin plats högt upp på en hylla. Samtidigt stod min chef under hyllan och skulle tvätta av något i handfatet. Jag hade då inte full kontroll och råkade tappa locket i hans huvud. "Sorry man!" sa jag då. Men han svarade inte. Han kollade inte ens på mig för att säga att det var okej. Han var bara helt tyst. Jag tror inte jag var hans konung just i det ögonblicket. 

En morgon fick jag göra min första kaffe. Den japanska kocken sa att jag skulle göra det. Givetvis lyder man. 

Såhär såg jag ut när jag skapade kaffe. Skitsnygg och osäker. I detta ögonblick trodde jag att magi skapades. 

Såhär ser min första kaffe ut. Iskaffe blev det. Fruktansvärt äcklig var den. Det är inte värt att ha kul några minuter för att få detta resultat faktiskt. Kan vart den äckligaste kaffen jag druckit. Jag gjorde den för svag också så jag fick fylla på med mer espresso. Nej, kaffeskapare ska jag inte bli när jag blir stor. Jag ska bli lokförare. Men jag var riktigt snygg när jag höll i kaffet. 

Arbetsdagen flöt på bra efter min första kaffe. Jag plockade och rensade och diskade och livet var guld värt. Sen kom jag hem till min sambo och vi levde rövare som jag berättat om tidigare. Fick dock lite klagomål på att det var för lite bilder. Min sambo sa inte det live utan väljer att prata med mig över internet. Vi pratar inte med varann live efter det. Vi sköter allt genom antingen olika kommentarsfält eller facebook. Jag ska i alla fall uppfylla hans önskemål. Jag är väldigt duktig på att uppfylla önskemål. Sen är jag rätt snygg också. 

Här sitter 66% av bandet Set sail och underhåller oss. Jon berättar för grabbarna att skiftnyckeln är en svensk uppfinning. Ingen bryr sig. 

Minuterna innan berget byggdes satt vi på Josiah och sjöng svenska låtar. Det var väldigt dålig kvalitet på våra sångröster så Josiah tyckte inte om det. Men han vaknade inte i alla fall. Vid ett tillfälle vände han på sig. Det var allt. 

När vi var ute en sväng passade Jon på att visa upp ett partytrick som hans farsa lärt honom. "Farsan var lite bättre, men när jag är vuxen kommer jag ha övat. Då kommer farsan inte ha en chans." sa han och log sitt bredaste leende. 

Jag lyfte upp ett födelsedagsbarn istället. Han är gladare än någon annan på hela jorden just nu. Lowell heter han. Kanadick.

Brandon ville lära sig lite svenska. Jon lärde honom "Vi hukar oss". Jag fattar inte varför. Men Brandon sa det, "Vi hukar oss". Så gjorde vi det, helt enkelt.

Vi gick sen in för att bygga det där berget på Josiah. Såhär såg han ut under cykelhjulet. 

Vägarbeten tar alltid väldigt lång tid i det här landet. Brandon kände att han skulle använda sin list och hjälpa knegarna på traven. Knegarn var inte helt glad över Brandons tankar och skrek väldigt högt.

Såna här löjliga bilder kan man ta om man vill. Finns ingen som helst mening med den. Men har man en sambo som är en bildboksläsare så får man fylla ut med sån här skit. Så, säg nu vad ni tycker om den här bilden. Jävligt rolig bild. Nej men en kille ligger ner så böjer sig en och en sitter på huk. Fruktansvärt roligt att kolla på. Ni kan ju berätta om den här bilden för precis alla ni känner. De kommer vilja se den direkt. Nej, nu ljuger jag. De som inte har möjlighet att se den kommer skita fullständigt i att de inte sett den. Men tacka Jon för att ni sett den här bilden. Kul Jon. 

Igår var det kalas i lyan. Min kära vän och gamla kollega Hanna kom över en sväng. Med sig hade hon ett led vuxna människor. Det är sällsynt med vuxna numera. Sist det var vuxna i vårt hus var när det var taco-kväll med Jons föräldrar i mitten av december. De vuxna som var här igår var också föräldrar. Hannas föräldrar tillsammans med gudföräldrar. Jag gillar föräldrar. Och föräldrar gillar mig. Tror jag i alla fall. Det är ingen förälder som sagt att de inte gillar mig. Då är det ju lika bra att tro att de gillar mig. Eller?

Det var en trevlig tillställning. Vi satt på verandan med lite musik i öronen, chit-chatade ett tag, tog oss några bägare och skrattade. Högt skrattade vi. Föräldrarna kände att de gjort sitt med ungdomarna efter ett tag så de tog sitt pack och lämnade oss mitt i skiten. Två kvinnor till hade anlänt. Malin och Rebecka från Svedala, Hannas vänner. Jag blev för trött som vanligt och kände att jag skulle tänka på refrängen på grund av arbete tidigt på morgonen. Jag känner att jag växt ifrån det där festandet också. Jag har gjort mitt på den fronten. Jag lät barnen fortsätta med sitt omogna beteende och gick upp och la mig. Man måste tänka på morgondagen. 

Innan kvällens slut och till och med innan föräldrarna hade lämnat vårt radhus fick jag till världens bästa bild.

Om jag hade behövt välja en bild som skulle prytt dagens inlägg hade det vart denna. Det här trodde jag aldrig när jag köpte flygbiljetten till det här landet. "När jag vart där ett tag kommer jag med största sannolikhet ta en lagbild tillsammans med fyra vuxna människor i ett radhus i det lite mer trendiga området i Sydney". Så hade jag kunnat tänka, men det gjorde jag inte. Det spelar visserligen ingen som helst roll. Jag har lagbilden, jag har ett radhus och jag bor i det lite mer trendiga området i Sydney. Det är det som spelar roll. 

Ha en trevlig lördag allesammans!

Med vänlig hälsning

Mannen som fick igång tankebanorna igen på grund av en resväska

Freyr