Jon, Freyr och Goliat på vift

När man sitter där och myser lite kommer grabbarna in med spetten. 

"Do you want a piece of chicken?" frågar de. "Yes, please." svarar man då. "Do you want a piece of lamb?" kommer de ut och frågar sen. "Yes, please." svarar man då, lite mer bestämt den här gången. "Do you want a piece of mustard beef? Do you want a piece of pork?  Do you want a piece of chili beef? Do you want a piece of garlic beef? Do you want a piece of chorizo? Do you want a piece of pork ribs?" "Yes, please. Yes, please. YES, PLEASE! YES! GIVE ME! MORE MORE MORE!!!" 

Vi var i himmelriket den här kvällen. En och en halv timme fick man sitta där och frossa. De öste mat på en och behandlade oss som restauranggäster. Fantastiskt! Det var allra bäst för Jon. Jag glömde kameran en gång när jag skulle på kalas. Jag fick honom då att promenera till festen med kameran genom att muta med den här måltiden. Jag vet inte varför jag blev lite ledsen när jag skulle stå där och betala. Jag visste redan när jag mutade att han skulle tacka ja. Det var ju bara att svälja det, som en man. En vuxen man. Inte för att skryta men jag är gjord av pengar nu för tiden. 

Därefter stötte vi på Peters klassvänner från Lund igen. De var skitarga på varann. De kommer inte alls bra överrens verkar det som. Jag har inte sett dem le åt varann en enda gång. Inte ens när de stöter på oss på en av jordens bättre restauranger kan de bjuda på ett leende. Inte ens när man ska svalka ner sin strupe med det gyllenfärgade guldet kan de fnissa. Nej, jag vet inte. Måste vara väldigt taskig stämning i deras kollektiv. 

Kolla vad arga de är, Cecilia och Karin. Det här får man dras med ständigt när man är i deras närvaro. Jon ville sätta en av dem på plats igår för att allt skulle vända. Han drog undan stolen när Cecilia skulle sätta sig ner så hon föll pladask på rumpan och låg där som en ensam stackare. Alla pekade på henne och skrattade. Jon trodde verkligen att detta skulle få henne på bättre humör och stod där och log sitt bredaste leende, rummet sken upp och alla log tillbaka. Givetvis inte lika brett, men ändå väldigt glatt. 

Cecilia blev inte på bättre humör, tårarna började rinna och hon låg till slut i en blöt pöl där på golvet och grät som ett litet barn. Alla fortsatte skratta, speciellt Karin. Soffan hon satt i är fortfarande blöt efter hennes glädjetårar. "Du kommer inte hem ikväll Cecilia", sa hon. 

Hur som helst. Jag och Jon har i alla fall börjat prata med varann efter ett långt uppehåll av konversationer med munnen. Vi kände ändå under tiden att vi måste konversera på något sätt, Jon började då skriva lappar med sina budskap. 

Jag har en tendes att lämna mina kalsonger i en liten prydlig hög på badrumsgolvet när jag ska duscha. Sen plockar jag aldrig upp dem igen. Fem par kalsonger låg här på golvet, Jon hade då tröttnat. Det är klart han skriver en lapp till mig. 

"Den här högen ska vara borta i eftermiddag! När jag kommer hem från jobbet. Har tröttnat på att trampa i den varje morgon. Men! Jag tänker inte bara ge kritik. Du har ett väldigt vackert ansikte. MVH Simon."

När man får en sån komplimang av en väldigt fin kille med väldigt fint leende kan man inte göra annat än att lyda. 

Högen var borta, jag var glad, Jon var glad. Peter var gladast av alla. Det såg man på honom. Han är alltid glad. När man hälsar på honom på morgnarna ligger han där med sin prydliga mustasch och sitt trötta ansikte och ger en tummen upp. Fantastisk kille, den där Peter. 

Jon väckte mig en morgon genom att ge mig en kyss på munnen. "Ska vi inte fira det här med att vi börjat prata med varan genom att ta en stadig, härlig och god frukost hos Marcus?" frågade han mig. "Love you so much man! Klart jag vill!" svarade jag då och flög upp ur sängen. Så satt vi där, och åt och hade the time of our lives. Vi hade så mycket att prata om. Saker som hänt och roliga skämt vi hade lagt på minnet. Man har inte riktigt tid att skriva ner allt på lappar till varann, inte ens skicka sms med allt man vill säga. Det hade tagit för mycket tid. Vi har beslutat oss för att aldrig mer ha ett såhär långt uppehåll i pratväg. Jag hojade därefter iväg mot jobbet och kunde inte sluta tänka på honom, vi hade ju en väldigt fin stund där under vår frukost tillsammans. 

Söndag idag, ångestladdat..... NOT! Nu ska vi gå och ta oss en stadig frukost på något av de 400 caféerna i stan. Som vanligt har Gud lagt fram moln till mig på min enda lediga dag på veckan. Hudfärgen håller på att försvinna. Kul, väldigt kul. Helvete. 

Ha en angenäm söndag!

Med vänlig hälsning

Mannen man tycker är en helt okej kille i små doser

Freyr