Jon, Freyr och Goliat på vift

Hejsan allesammans! 

Man skulle kunna säga att den här dagen har vart rätt bra. Riktigt bra faktiskt. Gårdagen också för den delen. Lite tröttare stämning igår, men det var ändå trevlig tillställningar. Det har vart sommarens två varmaste dagar hittills, åtminstonde 35 grader och klarblå himmel. Vi stack ner till den lokala poolen för att ta oss ett dopp och sola våra svenska ryggar. Jag är helt illröd över hela kroppen nu. Har en vit linje efter mitt halsband och ryggen ömsar. Jon fick en rödlätt ton men klarade sig ganska bra. Oscar hade jobbat till sent så han orkade inte hänga med när det var som varmast. Klarade sig utan några som helst problem. Anthony valde att smörja in sig med kokosolja. Jag tyckte han var lite lätt dum i huvudet för det gör man bara inte om man är rädd om sig själv. Märkte sen att han förmodligen har någon form av nordafrikanskt ursprung för han brände sig inte det minsta. Han är totalt kolsvart numera. Om man ändå hade pigment... Som Anthony. Anthony hade också mest energi av alla och drog några snabba krål-längder. Enligt egen utsago simmade han lika snabbt som Therese Alshammar. Ingen annan trodde honom. Han grät då en skvätt och gick hem före oss andra. 

På tal om Therese Alshammar så har vi stött på samma problem som henne. Ni minns den där gången i OS i Peking 2008 då hon laddade inför semifinalen och hennes baddräkt sprack. Såhär besviken var hon då på Speedo. 

En bild säger mer än tusen ord. Ungefär lika många ord snurrar här i Therese Alshammars huvud. Hon säger i en intervju att hon inte ville böja sig framåt som resten av flickorna. Det kan jag förstå. När man har så många kameror runt sig som under de Olympiska Spelen vill man ju inte gärna skylta med daimkrysset. Hon sprang snabbt och bytte, sprang tillbaka till sin startpelare, hoppade i och slutade på plats nummer sex i loppet. Sorgligt. Noll OS-final för vår svenska stjärna det året. 

Hur som helst. Våra problem är följande:

Min jeansskjorta av äldre modell blev av med hela sin torso. Drog på mig den en dag och blev minst sagt förvånad. Kom sen på att om jag köper den där linneskjortan jag visat tidigare så skulle jag nog kunna lösa problemet hyfsat i alla fall. Ska fundera på den saken ett par dagar. Måste be om att få återkomma om detta. 

Oscar blev idag av med översta knappen på sina jeansshorts. Tråkigt läge. Vet inte om detta beror på halvdan lågpriskvalité eller för att han dricker fjorton öl fyra dagar i veckan. De trillade inte ner i alla fall, även att knappen lossnat. Tyder helt klart på alternativ nr. 2. 

Längst ner på mina enda par långbyxor. Dessa byxor fick jag av Goliat som stal dem från sin brorsa Fille. Hålen blir värre och värre varje gång man kliver i dem. Sen om man inte riktigt tänker på att vika upp dem lite då och då så hamnar den lösa delan under skon vilket resulterar i att det även då blir värre. 

Jon blev också av med knappen på sina shorts. Han skulle böja sig lite framåt så var den historia. Han säger att han ska reklamera shortsen när han kommer hem. "Såhär ska det fan inte gå till!" skrek han. "Nej det är avskyvärt... Du äter ju ändå bara fem varma mål per dag. Det bör vilka knappar som helst klara av." svarade jag då. Lösningen blev nyckelring. Inte Jons idé. Freyrs idé. Så ni vet. 

Vi fortsätter ändå att använda våra kläder. Man lever ju inte direkt Therese Alshammars liv som kan springa iväg trettio meter för att hämta ett nytt exakt likadant plagg. Vi andra får ju gå med våra smutsiga eller trasiga kläder utan att ens ha möjligheten att handla upp oss. Men vad gör väl det? 

Smutsiga ikväll gick vi en sväng till Opera bar. Jons bror Sebbe ska åka hem till Svedala om två dagar och hade en liten avslutningsceremoni där för att träffa sina Australien-funna vänner en sista gång. Med tårar rinnande längs kinderna traskade han runt där och kramade alla. Det var en sorglig syn tyckte jag. Fram till att jag kom att tänka på allt ont han gjort. Han har vart som en finne i röven på en cykelsemester ända sen jag satte min fot i det här landet. Tillsammans med brodern Jon valde han ut mig till offer för diverse kränkningar. Ensamma är de helt okej, men tillsammans... Fy! Jag skrattade högt inombords när jag kom på att nu är det inte långt kvar tills man får vara sig själv utan att man får en känga i ansiktet. Känns otroligt bra. För bra för att vara sant. Enastående. Underbart. Sagolikt. 

I morgon har vi en ny dag, vilket medför nya möjligheter. Man kanske skulle ta tag i morgongymnastiken och leverera några längder i poolen. Jag är riktigt dålig på att simma men funderar på att bli bättre. En dag kanske man kan säga att man är lika snabb som Therese Alshammar och verkligen mena det. När man tänker på det får man fjärilar i magen. Om man ändå vore som Therese Alshammar. Om man ändå fick stå bredvid Therese Alshammar en kort stund. Då hade livet vart bra. Oj, vad bra det skulle vara. Helt fantastiskt. 

Oj, vad livet är bra. Livet är helt fantastiskt. 

Ha en god måndag! Försök ha en bra tisdag!

Med vänlig hälsning

Therese Alshammars nya pojkvän

Freyr

Jag hittade den här bilden som jag tog med en vass mobilkamera på kvällskvisten i Stockholm i somras. Istället för mittlinje hade de massa ordspråk ingjutet i vägen. Jag fastnade för ett specifikt och var inte sen med att föra handen ner i fickan och ta fram yuppin. 

Granska den, njut av den, känn dess starka innebörd. 

Jag kom på att det stämmer ju in alldeles utmärkt på mig nu. Jag lever precis som en Gud. Borde stå det i gatan i stället. "Freyr bor i Sydney och lever precis som en Gud". Jag har ju det härliga sommarvädret när gator och torg i hemstaden är täckta med snö. Med största sannolikhet syns inte ens den här texten nu. Jag äter billig eller gratis mat. Är bakfull några gånger i veckan och går till jobbet varje morgon, trots att det är lite för långt. Kan slå vad om att Gud drack vin åtminstonde två gånger i veckan, samt att han inte hade någon bil. Såvitt jag vet var det inte ens han som uppfann hjulet. 

Precis som Gud så jobbar jag ju numera sex dagar i veckan. På söndagen blir det inte mycket gjort. Då kollar jag på min pengabunt och ler, jag ler stort till och med. Känner en viss törst tillsammans med sprängande huvudvärk och illamående. Det var detta Gud kände också. Han hade ju egentligen inte uppfunnit veckan än. Det är en ren slump egentligen att söndagar är vilodagen. Anledning är att Gud ville ha lite för roligt och öppnade den där extra flaskan tillsammans med Eva och Adam på lördagkvällen. Han ville helt enkelt inte göra någonting på söndagen. Han var klar. "Låt gå för det här! Jag har skapat Jorden på sex dagar, sluta tjata.". 

Maria, Guds fru och Jesus mor, var egentligen inte glad på Gud denna dag. Det var inte på denna dag som Jesus skapades. Det var långt efter. Även om Maria hade släppt till hade det inte funkat för Gud hade vinballe. Så är det lite för mig också. Fast tvärtom. Jag har ingen vinballe men tjejerna släpper inte till. Känns så orättvist på något sätt. Varför ska Gud få allt det bra? Han jobbar ju inte ens längre. Han jobbade de där sex dagarna, skrev en bestseller och sen dess har han inte synts till. En annan måste ju upp varje måndag och leverera de där sex dagarna för att få skymta pengabunten på lördagen. Vad gör han nu för tiden? Kanske jobbar på en ny bok? Hur ska han kunna toppa den han skrivit tidigare? Vad ska den heta? Bibeln 2? Allt det där som hände när vetenskapsmännen kom? 

Ja du, Gud. Du får fan börja leverera nu. Dina storhetsdagar är över. 

Ha en trevlig söndag! Jag har halsfluss, kunde dessvärre inte hänga med grabbarna och bli bakfull idag. Men de hade i alla fall en riktigt bra kväll berättade de. Kul. 

Med vänlig hälsning

Er desperate och sorgsne kärleksvän

Freyr

Igår vaknade jag upp och mådde som en prins. Anledningen till detta är att vi firade nationaldagen i förrgår. De firar faktiskt sin nationaldag här nere mer än att bara göra det till en röd dag. Här är det en röd dag plus aktiviteter över hela staden. Alla går runt med australientröjor och hattar och härjar. Rätt kul att se. Fick dock inte se jättemycket av det, jag skulle visa vår nye gäst stadens alla hörn. Han anlände svettig och utslagen på morgonkvisten i onsdags. 

Här har vi Peter Eriksson. Grabben väljer en grå t-shirt när han ska flyga i 27 timmar. Orutinerat måste jag säga. Skäms Peter! 

Peter är en gammal innebandyvän till mig. Skjuter stenhårt i alla lägen men är ändå ganska bra på att passa. Dessvärre stack han till Lund för 2,5 år sen. Jag har saknat hans nylle. På senare dagar han har även skaffat sig en riktigt präktig mustasch. Man minns nästan Peter mer som skateboardkillen på Grästorp. Han var den som kunde göra flest trick. Ibland stötte man på honom i Nya röda ringen på grästorp där han och hans polare hade satt upp några plywoodskivor mot bänkarna och lekte att det var stora ramper. Jag var ju inte jättebra på brädan men stod där och förundrades över vad de äldre grabbarna åstadkom med den lilla plankan med hjul. 

Peter var också den jag minns som hånglade offentligt i ung ålder. Man stod där, osäker och ynklig, på balkongen på Hovet och kollade på a-laget när de lirade. Peter sket ju fullständigt i matchen. Han bjöd brudarna på läskeblask för sin höga veckopeng och fick napp varenda gång. Han var en player när han var liten. Numera har han stadigt. Man stöter inte på honom på den stora kullen på Grästorp eller sittandes på en gunga på skolgården längre. Ny kvinna varje gång man såg honom. Den tiden är över. Han var dock blotta 13 år gammal då men det kan ju inte hänt allt för mycket sen dess. Nu är han 23. Han är en härlig kille Peter. Vi fick också se två gamla grannar återförenas på ett väldigt fint sätt. Oscar och Peter bodde nämligen bara två hur ifrån varann förut. 

Här ser vi både Oscars trötta morgonnylle klockan halv åtta på morgonen och Peters ståtliga mustasch. Oscar skrek när Peter kom in. "Tjena Petta! Fan vad kul att se dig!". "Detsamma." Sa Peter lugnt då. Oscar somnade snabbt om och de andra grabbarna vaknade inte ens så jag tog med honom på en stadsvandring. 

Vi gick en lång omväg för att avsluta promenixen på Operahuset. Vi gick inte ändå fram utan stannade vid ett litet café och tog en kycklingmacka. Sen stannade vi till en gång till, jag tyckte att det var viktigast att Peter skulle få se Operabaren. Det stället är nämligen bra mycket mer exotiskt än själva huset. Där slog vi oss ner över en förmiddagsöl och skålade glatt. "Tack för att du är så fin Freyr!" sa Peter. "Varsågod" sa jag då glatt. 

När vi druckit upp mötte vi upp Anthony och Sebbe på en takbar. Den takbaren där man går upp i en smal trappa, genom en Thairestaurang, upp en trappa till för att slutligen komma till stället. Vi körde på lite till och stack sen och handlade. Min kollega Daniel hade nämligen ett poolparty där vi skulle infinna oss. Peter handlade den gyllene drycken, Jag handlade korv och potatissallad och Anthony åkte hem för han skulle jobba. Sebbe handlade ingenting men var glad ändå. 

Här står vi utanför Daniels port och väntar på honom. Hanna hakade på också. "Åh! Poolparty! Får jag vara med? Snälla!" sa hon när hon ringde. "Okej." sa jag då. 

Daniel var glad när vi anlände. Han hade redan vid tvåsnåret hunnit bli salongsberusad vilket jag tycker är lite kul. Han hade också redan hunnit ta sig ett dopp vilket jag också tycker är lite kul. Vi traskade in, bytte om i hans lägenhet och gick sedan ner till poolen. 

Fr. v.: Hanna, Daniel, Chris, Sun, Peter, Sebbe. Jag står bakom kameran.

Sun heter egentligen något annat. Asiaterna gör så när de åker hit, de hittar på ett namn. De tre kineserna vi bor med heter inte det vi kallar dem egentligen. Märkligt beteende.

Här har vi poolen. Där låg man i ett tag. Jag lärde Sun simma, hon kunde inte det innan. Man sa exakt hur hon skulle göra men hon förstod inte riktigt. Envisades med att hålla huvudet under vattnet också vilket jag tyckte var rätt irriterande. Men vad gör man? Jag hade att göra med en tjej från Sydkorea med påhittat namn. Då får man räkna med en del missförstånd. 

Efter att vi badat klart och grillat gick vi in för att ha golvfest. Det kom lite fler personer och golvet blev stället vi befann oss på. Jag vet inte varför, men det blev i alla fall en rätt bra tillställning. Golvfest. Funkar när man har heltäckningsmatta som Daniel. Kanske inte skulle funka i Sverige då heltäckningsmattan dog ut i början på förra decenniet. Men golvfest. Värt att testa. 

Här har vi ligan för firade Australiens nationaldag. Inte en enda Australienare. Men på något sätt känns det enda okej. Vi har ju mötts upp i detta land. Och vi gillar det. Då kan man väl få fira nationaldagen tillsammans utan att skämmas? Eller?

Efter golvfesten åkte vi hem. Peter är gladast av alla nu för han fick den bästa platsen i rummet, i mitten. Alla går över honom när vi ska till våra egna rum. Peter sover dock som en stock. I natt sov han minst tolv timmar utan att vakna. Märkligt. För det är typ 40 grader varmt i vårt rum när solen legat på våra takfönster. 

Här ligger han och sussar sött. Peter. Vilken kille. 

Ha en trevlig helg!

Med vänlig hälsning

Styrelseledamot

Freyr

Nu är det måndag morgon, klockan är morgonkvisten och man har börjat hämta sig från helgens aktiviteter. Det har vart en bra helg, en mycket bra helg som bjöd på det där lilla extra. Allting började med att jag gick till jobbet. Där såg jag att de fyllt igen det där hålet i trottoaren där min chef hade målat lite och skrivit lite. Det gick snabbt. Annars brukar ett asfaltsarbete i den här stan ta flera veckor. Man stöter på vägarbetarna varje dag och då är det alltid en som står och jobbar och ca fyra som står och tittar på, slår aldrig fel. Det är så härligt när det händer. 

Efter jobbet gick man till alkoholerian och handlade en låda med billigt skitvin. Jag bar den sen själv hela vägen hem och stötte på mina vänner på tröskeln. Brandon kom också och visade upp sin lite för långa bröstvårta. Det är inte många som kan få den här skuggan av sin bröstvårta. 

I Staterna är det tydligen vanligt att få den typen av skugga sa Brandon. Jag har väldigt svårt att tro det. Vi var i alla fall hemma hos oss ett tag och diskuterade fram och tillbaka om vart vi skulle gå någonstans. Vi bestämde oss för en snabbvisit på lokalpuben, detta underbara ställe som alltid visar varför man väljer att gå just dit. Idag var det ett rockabilly-band där och lirade. I publiken satt det ungefär 40 vuxna, och vi. När de drog igång en låt började de vuxna dansa bugg. Jag blev lite sugen och bjöd upp vår bordsgranne för en svängom. Jag har aldrig sett en tjej så glad som när jag kom fram till henne. Nicki heter hon. 

Oj vad det svänger! Publiken njöt, jag njöt, Nicki njöt, alla njöt. Vid ett tillfälle lyfte jag upp henne på ryggen och snurrade några varv. Hon blev livrädd. Jag sa till henne att jag hade ju full kontroll hela tiden och har gjort det förut. Jag ljög för henne. 

När dansen var över och jag behövde lite frisk luft så att tröjan skulle torka gick vi ut på bakgården. 

Här står vi, hela ligan. Det stod ett gäng precis bredvid oss också. De var ungefär lika glada som oss så de frågade: "Oh guys! Can we be in your awesome picture?". "Yes! Of course you can!" skrek vi då alla i kör. 

Ser ni han där till höger? Han är svinlik kändistandläkarn Dr. Alban. Vi sa det till honom. "Hey man! You look like a Swedish dentist!". Hör och häpna, grabben berättade då en ännu bättre historia. Han hade vart på Dr. Albans spelning i London och umgåtts med honom efter showen. Så de var bekanta. Ringer varann lite då och då. Det var coolt tycker jag. Tänk att ha vart där och sett de två umgås. Se två st Dr. Alban på samma gång. Coolt, mycket coolt. 

Vi skulle sen vidare mot stadskärnan och lämnade lokalpuben för den här gången. Alla sa hejdå till oss och gav oss varsin blöt kyss mitt på mun. När vi kom utanför dörren såg vi en vält motorcykel på andra sidan gatan. Vi såg också en kines som stod och plåtade det hela. Det var en bil som hade kört på motorcykeln och sen stuckit. Inte riktigt sjyst om jag får säga det själv. Vi gick i alla fall vidade. När vi gått cirka 200 meter hörde vi två bilar krocka. Det var precis utanför lokalpuben. Anthony sa då såhär till Jon och Brandon: "Det här måste vi fira, gör den där grejen ni kan så plåtar jag.". 

Det här är mina coola vänner. Inte för att skryta, men jag har en del coola vänner. 

När firandet var avslutat gick vi till en annan pub och tog oss en stänkare. Denna vart vi tvungna att dra i oss ganska snabbt för bussen skulle precis anlända och ta oss in till stan. Bussen var sen, men det var helt klart värt väntan. När vi klev på stod vi i mitten av bussen. Vi var metropolen på ett fullständigt kaos. Först skrek alla där bak och vi sjöng en ramsa. En kille kastade chips som jag och Jon skulle fånga i munnen. Sen började de där fram i bussen skrika och vi sjöng en ramsa. Ramsan var förresten körsången de drar i Ronja Rövardotter. Sen kastade killen där bak mer chips. Det kom lite på golvet och folk sa åt mig att äta upp det ändå, vilket jag givetvis gjorde. Då började de skrika igen och vi sjöng en ramsa. 

Vid denna tidpunkt var busschaufförn väldigt trött på oss. Han stannade då bussen för att alla skulle vara tysta. Ingen tystnade så han rörde ju inte bussen en meter. Efter ett tag blev folk trötta på chaufförens beteende så de öppnade dörrarna manuellt. Det visade sig då att man förstör bussen om man öppnar dörrarna manuellt så chauffören kunde inte fortsätta sin resa hur mycket han än ville. Bilarna bakom tutade och hade sig också för puckot valde att stanna på en av de mest trafikerade gatorna i hela Sydney. När vi fick reda på att bussen inte skulle röra sig mer vaknade Jon till liv och skrek: "Everybody out of the bus!". Han fick ett tåg av människor efter sig och bad mig hjälpa honom med att släppa ut sin armé. 

Det är klart jag hjälper en broder med hans uppdrag. När han var klar tröttnade han dock ganska snabbt på att vara ensam för alla hoppade in i en buss som var precis bakom vår. Då skrek han: "Everybody back on the bus!".

Fick dock inte med sig så många. Brandon och den där gamla kinesen, och mig såklart. Vi kände att Jon inte riktigt levererade i detta ögonblick. Så vi lämnade honom också. 

Bussen bakom fylldes snabbt så vi blev tvungna att ta en taxi resten av biten. Vi stötte på Brandons dreamgirl och tog oss varsin burrito som var fruktansvärt god. Därefter drog vi till en pub som var proppfull och varm. Säkert 40 grader. Vi tröttnade snabbt och drog till ett annat ställe. Där ville jag beställa en välförtjänt drink. Precis när jag skulle hiva fram min tjocka plånbok blev jag dyngsur. Bartendern kollade märkligt på mig och jag kollade märkligt tillbaka. Jag vände mig då om och såg Anthony stå där med ett tomt glas. "Det var inte jag" sa han. Så än idag vet jag inte vem det var som gjorde att jag blev dyngsur. 

Kort efter det här var kvällen över. På vägen hem nämnde Anthony att han var lite avundsjuk på min nya modellflickvän som jag nämnde i senaste kapitlet. Så han gick på skattjakt på Oxford street. Han säger att han hittade en som var mycket snyggare. Jag vill ändå hävda att jag gjorde det bästa kapet. Men jag vet inte. Bedöm själva. 

"Hon/han kanske var lite kraftig men ändå väldigt söt i ansiktet." sa Anthony. "Ja, jag är glad att ni två funnit varann" sa jag då och gav honom en klapp på axeln. 

Dagen därpå kollade jag ut genom takfönstrena och såg det här.

"Låt oss gå till den där lilla stranden där borta till vänster i bild" sa jag till mina sambos. De var inte sena med att haka på. En salamimacka och en godisorm senare var vi på väg. Vi åkte också lite båt och tog oss en kebabrulle och en tysk, dyr öl på vägen hem. Ibland är livet för bra för att vara sant. 

Ha en trevlig start på veckan!

Med vänlig hälsning

Mannen som har ett väldigt långt arbetspass idag

Freyr

Ligger i min säng nu, takfönstrena har börjat lysa och himlen är blå. Jag har precis hämtat mig från gårdagens jobbdag. Den var helt suverän. Låt oss börja bakifrån. 

Det slutade med att Josh, en ny kock på jobbet, tog denna bilden på mig och Hiroshi, den japanska kocken. Vi satt på en fin pub och drog några rävar. Det var en trevlig stund. Josh och Hiroshi jobbade ihop för tio år sen på Hiroshis egna restaurang, sen sluter de helt plötsligt upp på restaurangen jag jobbar på. Spännande. Fantastiskt spännande. 

Kolla här vad glada de är över att träffas. Jag gillar det, glädje. När de möttes igen efter alla hår sprang de till varann och gav varann en riktig björnkram och en blöt kyss. Såg lite ut som när Jonathan och Skorpan återförenas i Nangiala. En av de bättre scenerna i svensk tv-historia. Man fäller en snabb tår varje gång man skymtar den. 

Innan vi gick till puben hade en av mina chefer skymtat ett hål i marken på trottarkanten precis utanför vår arbetsplats. Hon gillar att måla och skriva saker så hon valde att måla lite och skriva lite saker. Nu ser man hålet innan man trampar i det. Innan trampade man bara i det och fattade inte vad det var frågan om. 

Detta var när jag precis lämnat arbetsplatsen. Då var jag i extas och hade rest ett tält som inte välte i första taget. Då hade jag ändå levererat is ner i brallan ca fyra gånger och stått och slått på den under flera timmars tid. När jag gått en stund kom jag på varför. Det hade ju vart fotostund på jobbet. En fotograf gillade tydligen inredningen på restaurangen så han bestämde sig för att ta dit en modell i minimal bikini och kraftiga silikontuttar och plåtade henne på olika ställen i restaurangen. Jag anlände till jobbet och ser att Hiroshi sitter ute och tar det lugnt. Han berättade om fotograferingen men inte riktigt vad den handlade om. Jag trodde de bara tog kort för att visa hur stället såg ut eller något liknande. Han ville hela tiden gå in och hämta vatten eller göra kaffe åt mig eller något. Jag fattade inte varför han ville gå in och störa dom hela tiden, kopplade ju det ganska snabbt sen. 

När jag kom in och ställde mig för att börja rensa potatis stod hon lite längre in i köket och vispade ägg i sina små tygbitar. Jag fick nackspärr, potatisarna rann ut på golvet ett flertal gånger och jag välte en vas med pinnen under midjan. Det var en bra dag på jobbet, helt klart. 

När fotografen frågat mig hur jag mådde, om jag behövde vatten eller något så kollade han mig djupt in i ögonen. Jag frågade vad fan han höll på med på bra engelska och då sa han såhär: "Oh man! You look lika a star, a prince, a man, a myth, a legend! I want to have you in the photos!" Jag blev då helt plötsligt väldigt självsäker och sa: "Okay man, but it have to go quickly. I have some important things to do. Do you see all the dishes here? They will not get clean by themselves.". När man är en stjärna, en prins, en man, en myt, en legend så måste visa lite stake. Inte ta någon som helst skit. Hårt mot hårt. 

"Ta kortet då för helvete!" skrek jag till fotografen. 

Jag kollade på bilden och ser att jag öppnar munnen på ett väldigt speciellt sätt. Nej men jag tar en bild med en tjej som har absolut inga kläder och tar bilder för en tidning som är ungefär som Slitz. Så öppnar jag munnen sådär. Skit också, tänkte jag. Men sen kom jag på, jag är ju den nya Freyr nu. Den hårda Freyr som alla vill ha och ta på. Se bara hur hon håller om mig. Så jag sa till fotografen: "Take a new picture! This one is ugly as hell. Are you this bad of taking photos?". Så tog han ett nytt. 

Sådär nylle till vänster, modellnylle till höger. Här har ni mig i arbetskläder. De ville inte ha mig utan tröja, de sa att det syns att du är biffig ändå. Känner ni att denna bilden är lite av en missmatch? Det tycker jag också. Jag kommer slå näven i bordet nästa gång och kräva en annan. Så som jag har blivit behandlad ska ingen på hela jorden behöva bli behandlad. 

Snart ska man åka och jobba igen. Därefter blir det födelsedagsfest hos en kille från Iran som vi träffade på hostel en gång i tiden. En kväll då jag och Jon precis lämnat en sovande Goliat hemma hos Sebbe. Sen kom han förbi hostlet men vägrade hälsa. Såg ut som han legat i en taggbuske och sovit. Sen gick han in och la sig. Iraniern heter Raman, skön kille. 

Ha en trevlig helg!

Med vänlig hälsning

Modellen

Freyr

Nu har våra kroppar återhämtat sig från simningen och magen har smält chorizosarna och låtit dem falla ner vackert i poolen i mitten av den vita stolen. 

I tisdags efter jobbet kom jag hem till grabbarna och slog lite på dem, de slog givetvis tillbaka och vann fighten. Efter det gick vi över till den lokala planerian för att lira lite boll. Där sprang vi runt och körde, passade, sköt in bollen i buskarna och försökte oss på lite coola grejer även här. Men det här var långt ifrån lika coolt som simhoppen. Det coolaste som hände var nog när Jon sköt ett högt skott och Anthony tog emot ner den på ryggen. Det var ingen direkt wow-upplevelse. Inte för mig i alla fall. När man kollade på Oscar däremot såg man på honom att han var impad. Han sa att han inte var impad, men vi såg att han var det. 

När vi kom skulle man sen ta sig en dusch. En riktigt härlig dusch där man känner att man bli ren och fin efter hårt springeri och två dagars jobb. När man ställer sig där inne kommer man på att varmvattenberederan är sönder. När man som mest behöver en dusch någonsin i hela sitt liv så väljer beredaren att strula. Man tänkte ju att man kanske skulle kunna pilla lite och få det att funka men det gjorde det ju inte riktigt. Om man ändå visste hur en sån här maskin funkade. 

Säkringen för vår kära beredare gick hela tiden. Jag tänkte så det knakade, kom inte fram till något. Gick sen upp och drog en raggardusch. Jag och Anthony traskade då över till lokalpuben för varsin pilsen. 

Igår på jobbet var man lite hängig till en början, men det löste sig under dagens gång när man blev serverad kaffe och tog lite läskeblask i kylen. Men det som hjälpte mest var när jag fick ett textmeddelande av Jon på min dyra mobiltelefon. 

Då blev jag glad. Berättade det för en kollega, han blev glad. Alla blev glada. Jag kan tänka mig att det bredaste leendet fanns där i bakgrunden när hunden släppte lös sina rinnande olägenheter på trädet. Jon berättade lite senare att det hade vart jobbigt efteråt, för hunden luktade prutt. Det var till och med så illa att Jon fick byta sida av vägen. Lite senare fick jag ett annat sms. 

Om jag hade haft möjligheten, likt Jon hade när han gick bakom hunden, att bara byta hus sådär lite smidigt. Så hade jag gjort det. Om man är en god medmänniska så väljer man att leverera det ovälkomna på en av våra två toaletter. Inte Jon. "Jag ska ha, och jag ska ha!" sa han. Och har nu sprutlackerat båda toalettstolarna till det yttersta. 

Efter att ha ätit Anthonys fina mat även igår (han börjar ta över min roll som gruppens kock) så tog vi oss in till en pub i stadskärnan för att kika på våra goda vänner i Set Sail lira. Det var fint, man fick lite procenthaltigt, man fick den härliga känslan av kärlek och visdom, man fick vänskap och man fick ett mål på Hungry Jacks efteråt. Livet är allt bra underbart ibland. Kolla bara, det här lyckades jag prestera en morgon. 

Nu vet vi varför jag inte är jätterädd för att det ska gå åt för mycket pengar på kondomer. 

Idag är det torsdag. Det är en hyfsat bra dag. Inte lika bra som onsdag för där har man det rätta känslan när man precis kommit över mitten på veckan. Onsdagar är grymma. Torsdag är mer ännu en väntedag, fast med bättre känsla än tisdagen. Tisdagar är skitdagar. Hatar tisdagar. 

Ha en bra natt!

Med vänlig hälsning

Mannen ni vill kyssa

Freyr

Nu har man levt hårt liv som knegare ett tag och börjar få bra flyt på det igen. Jobbade i lördags, ledig söndags, gick på det stenhårda 11-timmarspasset igår måndag och efter att man var gladare än någonsin för att få lägga sig i sängen och försöka sova ut i 22 timmar så ringer Brandon (killen med dreadlocks). Han lät lite småfull och frågade på mumlande engelska om jag inte ville ta hans pass. "Nej!" sa arbetsmoralen. "Ja!" sa munnen. I sådana lägen är det ju munnen som avgör så snart står jag där med mina kryddor igen, underbart. 

I söndags när vi hade vaknat till liv såg vi att det var relativt fint väder över takfönstrena. Vi bestämde oss då snabbt för att gå ner till den lokala poolen. Detta är ett ställe vi fastnat lite för. Visst, det kostar pengar, men det är en struntsumma. Blotta 5 pix så får man befinna sig inom det inhägnade området hur länge man vill, inom öppettider givetvis. Där lekte vi i några timmar. Man är som ett litet barn igen när man är i vatten. De andra killarna lyfte upp mig en gång och lät mig sväva längs vattenytan. Jag kände mig som Julius Ceaser och var härskare över alla andra i poolen. Sen gjorde vi coola hopp från kanten. Följande hopp utfördes:

• Volt, landade på ryggen. Hoppare: Anthony.
• Det dyket när man står med ryggen mot vattnet och sen vänder sig om i luften och dyker. Hoppare: Freyr och Anthony, vid olika tillfällen.
• Svandyk, jättefult tveksamt. Blev mer som ett halvdant magplask, men räknas som svandyk. Hoppare: Jon.
• Spiken, dålig spik för det plaskade för mycket, hur man nu lyckas med det. Hoppare: Oscar.
• Bomben med landning på huvudet, detta var ett kul hopp, och planerat så det var snyggt. Hoppare: Jon.
• Den bomben där man bara håller uppe ena knäet, blev sjukt dåligt. Det ska vara dubbelplask i denna. Det kravlades i luften och landningen blev på rumpan, fult hopp. Hoppare: Freyr.
• Stå kofot på två kompisar som kastar upp en i luften så man flyger skithögt och sen landar på sidan och örat, blev ganska högt hopp, men jävligt coolt. Kofotare: Jon och Anthony. Hoppare: Freyr.
  
  

Efter poolbesöket skulle vi få i oss lite choklad och vatten. Vi gick då till närmsta butik och handlade. Oscar handlade en twix. När han började tugga på den märkte han att den var genomfrusen och grät en skvätt. "Men gå in och säg till då istället för att stå här och gråta" sa jag bestämt. Han traskade då in till ladien i butiken och skrek såhär: "Hey man! This one is deepfrozen!" Hon kontrade då lugnt och fint såhär: "Yeah i know. That's because we have it in the freezer.". "I know...." sa Oscar då och gick ut ur butiken igen med svansen mellan bena. Det visar sig alltså att grabben har tagit twixen ur frysen, gått och betalat den, lämnat butiken och är sen ledsen över att den är genomfrusen. Alla skrattade åt honom en stund. Sen gick vi vidare.

Några minuter senare var vi helt plötsligt på en större mataffär. Handlade Chorizo och tillbehör till en fransk potatissallad. Sen kom vi hem och tände grillen. Det visade sig att Anthony hade dolda matlagningstalanger. Fick bra kritik för sitt arbete i köket. Det var riktigt god mat så han förtjänar det. Han kan glänsa till den där Anthony. Han är som en oslipad diamant. Det blänker inte till varje gång man lyser en lampa mot den, utan man måste hålla den på ett speciellt sätt för att hitta den där lilla ytan som ger ifrån sig reflektioner. Ibland måste man leta väldigt väldigt länge för att hitta den. Men man vet att den ändå finns där någonstans. Så kan man beskriva Anthony kort och gott som person. 

Ha en fortsatt trevlig vecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som talar med hästar

Freyr

Idag hände något som inte får hända. Vi blev utsatta för ett rånförsök. Efter en hård dag på arbetet och en nära döden upplevelse på väg hem, där jag blev räddad av en pub, la jag mig och sov i en halvtimme. När jag vaknade upp och tagit en uppfriskande dusch kom vi på att vi måste hitta på något, det är ju trots allt lördag. Vi beslutade oss för att ta bussen in till stan och ta oss en kopp kvällskaffe med tillhörande kaka. I sällskapet var det jag, Anthony, Jon och Sebbe. 

När vi sen åkte hem hoppade jag, Anthony och Jon av och Sebbe åkte vidare. Precis när vi klivit av bevittnade vi ett precis avslutat krogbråk. Poliser stod där och lugnade ner alla inblandade. Vi bestämde oss då för att gå igenom en lite park och gunga en sväng. Vi var lite trötta i benen och behövde vilan. När vi satt där och chitchatade lite ser vi att det kommer fram en aborigin ur mörkret. "Ni vet att det är hyra för att vara här va? Ge mig en cigarett!" väste han högt. "Jag har inga cigaretter till dig." svarade jag då med min mörkaste röst. "Ge mig pengar så istället!" fortsatte han. Jag fortsatte prata med min mörkaste röst och förklarade att jag inte heller hade några pengar till honom.  Han stack då över till Jon och frågade om pengar, som inte hade något. Slutligen tog han sig över till Anthonys gungande hängmatta. Där började det bli lite mer aggresivt och abbon ställde sig jättenära och blev arg för att Anthony gungade in i honom. Han stannade då Anthonys gunga med all sin kraft, Anthony var nära på att trilla ur och blev rosenrasande. "What the fuck are you doing! Stop it! Go back to your friends!" Abbon gick då över till Jon igen och sa att han visst hade pengar till honom. Började visitera honom och grejer. Jon tyckte detta var obehagligt och sa också det till honom. Abbon kom då tillbaka till mig och visiterade mig också. Hade under tiden också hotat oss alla tre med stryk. "I will fuck you all!" sa han på ursprungsengelska. Hävdade att han skulle bränna mig i ansiktet med en cigarett också. Väldigt jobbig kille. 

Efter att han stått och gormat utan anledning och vi inte visat några tendenser till att vilja börja med handgemäng gick han in i mörkret igen där hans vänner väntade på honom. Anthony kom då på att vi skulle anmäla killen, polisen var ju bara hundra meter därifrån. Han lyckades haffa en kärra och vi fick berätta lite om händelsen. Därefter kom det en till polisbil. De jagade killen och fick fatt i honom. Han sitter i skrivande stund i häkte 3 km härifrån och ska sitta där till klockan sex på morgonen. Tji fick han. Så går det när man bråkar med fel grabbar! Yeah!

Vi däremot hade det nästan lika jobbigt. Vi fick hänga med in till stationen och dra ett vittnesmål. Där berättade man allt man precis vart med om. Rätt avslappnad stämning ändå och vi kommer kanske få sitta i Australisk rättegång. Det vore ju ganska häftigt. 

Här kommer ett litet utdrag från Anthonys vittnesmål:

Och det var ju sant. 

Vi kände oss lugna och trygga när vi fick skjuts tillbaka hem till vår kära övervåning. Efter ett tag kom jag på att poliserna kommer ju inte följa efter oss och skydda oss i morgon, men abbon däremot är nog ute och ränner i morgon igen. Jag kommer inte kunna sova på väldigt många nätter nu...

Hoppas ni känner er trygga. Det var trevligt att lära känna er. 

Ha en bra lördag!

Med vänlig hälsning

Er granne vid altaret

Freyr

Nu har det gått två dagar med jobb efter att ha sovit bort en hel dag. Det är härligt att vara tillbaka och man känner att kosingen bara strömmar in som aldrig förr. Jag har inte fått höjd lön, inte fått längre arbetspass men jag har fått fan så mycket mer att göra på jobbet. Restaurangen fick en bra recension i Sydneys största morgontidning, detta resulterar som väntat i fler gäster, vilket resulterar i att det går åt mer mat. Hör och häpna, men detta resulterar ju inte heller helt oväntat i att det blir mer att förbereda eftersom allting tar slut varje dag och så behöver de mer av de där härliga färska kryddorna och mina tvättade potatisar. Hopplöst. 

Alla var i alla fall glada på jobbet, se själva.

Två av kockarna, Daniel och Hiroshi, härjar i köket. Daniel är killen som var hemma på vår bjudning och fixade mat till hela ligen. Hiroshi är från Japan. Frågar varje dag när jag anländer till arbetet om jag är bakfull. Sen pratar han svenska också. Varje gång jag diskat upp något av hans redskap säger han: "Tack så mycke.". Härlig kille, den där Hiroshi. 

Bartenders Toby och Cara. Toby gör kaffe till mig ca 3 gånger om dagen, en riktig klippa. Han frågade runt allihop om de ville ha iskaffe igår. Jag sträckte då upp handen och sa att jag ville ha en också. Då sa han: "You don´t have to tell me that, I know that you want one". Cara i bakgrunden är glad och lesbisk. Idag på jobbet var hon dock lite bakfull. Märkligt att inte Hiroshi frågar henne om bakfyllan varje dag. 

Det här är tapeterna på toan. Hela väggen är fulla av såna här bilder, härliga 50-talsmodeller med naturligt formade kuddar. Precis som Anthony går jag på toa av helt andra orsaker än att jag är nödig. 

För övrigt gick jobbet bra. De har lagt till oregAno på plocklistan också. Det avslutar jag alltid dagen med för oregAnon går snabbt att plocka löven på. De har också samma problem som i Sverige att folk säger orEgano. Det är lika idiotiskt här som hemma att säga orEgano. Man kollar alltid snett på folk som säger orEgano. OregAno ska det vara, punkt slut. 

Efter gårdagens arbetspass sprang jag hem, jag och Oscar hade nämligen en pokerturnering att passa. När vi dragit en raggardusch och sprungit in till stadskärnan så var vi självklart där för tidigt. När sånt här händer blir man så sjukt förbannad. Oscar och Anthony gjorde det på flygplatsen i Abu Dhabi. De trodde de var försenade till planet och började springa. Sprang förbi ca 400 personer när de korsade hela flygplatsen. Sen hamnade de först i boardingkön och folk de sprungit förbi för fem minuter sen kom utvilade till boarding. Jag har Oscars min på min ögonhinna just nu när han står där besviken, helt slut i kroppen och dyngsur av diverse vätskor som flödat ur hans kropp och svär det fulaste han kan. Hade velat vara där i just det ögonblicket och vara en av dem som han just sprungit förbi. Jag hade bara kollat på honom och slängt fram Jons bredaste leende. Vinkat hade jag gjort också, som en mästare. 

Hur som helst. Pokern var kul. Det var tre bord uppställda. Vid vårt bord satt följande personer: 

• En Australisk tjej-indian, ~50 vårar. Sliten som Leif GW och kalaspackad precis innan hon åkte ut. Hon kan vart aborigin också, men såg helt klart ut som en indian.
• Två jobbiga Schweiziska killar, ~22 vårar. Den ena hade en rätt kraftig blåtira och båda var riktigt blonda. Hade vart här i fem månader och kunde inte ens förstå engelska när man pratade med dem. Vilsna var de också och kunde inte blanda en kortlek. Jag vill inte se de två igen.
• En tysk tjej, mulatt, ~25 vårar. Indianen trodde inte sina öron när hon fick veta att mulatten var från Tyskland. "Du är den mörkaste tysken jag sett!" sa hon med sin rökröst och tandlösa käft. Mulatten kunde också prata tyska med Schweizarna, men det såg ut som att de inte riktigt förstod varann. Jag kommer nog aldrig få veta vad det är för språk som talas i Schweiz. Hopplöst land. Jobbigt att skriva Schweiz också, det ligger fel i tangenterna och man är ständigt osäker på hur det stavas.
• En skum kille, nationalitet okänd, ~35 vårar. Aggresiv spelstil, han köpte ut mig ur en pott en gång, då blev jag arg för jag hade satsat ganska mycket. Kände att det inte riktigt var läge att spinna vidare på vår lilla lek. Jag köpte ut honom sen också. Hårt mot hårt, så tänkte jag.
• En sjukt jobbig Brasiliansk kille, ~30 vårar. Här snackar vi irritation på hög nivå. Ett äckel, rent ut sagt. Han skulle rätta och lägga sig i när någon skulle växla lite marker som låg på bordet och han hade fel varenda gång. Fullständigt pantad i huvudet. Oscar kollade konstigt på honom varje gång han började prata. Han började till och med prata med Oscar en gång, jag såg då i Oscars ögon att han ville spotta grabben i ansiktet. Han gjorde inte det, men han hade helt klart förtjänat det.
• Tysk kille, ~25 vårar. Han kom in lite senare än alla andra, och som han kom in! Han kom dit lite osäker, satte sig på sin plaststol, hälsade artigt på sina blivande medspelare och satte sig. Idiotbrasilien var dealer för tillfället och vår nye gäst fick äran att sitta bredvid honom. Han skulle då kupera kortleken efter att puckot hade blandat. Han kopplade inte riktigt detta och kollade märkligt på dumhuvudet, som kollade ännu märkligare på tysken. Tysken började då sakta med säkert börja dela ut kort, jag såg då på alla runtomkring att de började le. Tysken blev nästan lite rädd. Brasilienaset däremot blev nästan arg, men han förklarade inte för honom hur han skulle göra, vilket jag tyckte var elakt. Det var dock en annan som förklarade sen och allt löste sig. Tysken tog det som en man och log stort. Han log nästan hela tiden faktiskt, riktigt skön kille, men vilsen. Efter den jobbiga händelsen med kuperingen frågade en av Schweizarna: "Are you from Germany?". "Yes" sa tysken då. Sen började de asgarva. Jobbigt läge för tysken, han är ju bara tysk. Vad ska han göra åt saken? Jävla Schweizare.
  
  

This is where the magic happens, som man säger. Nu kan jag sova skönt varje natt. Får hoppas Oscar slutar komma hem och skrika och tända lamporna i taket mitt i nätterna bara. Så kommer det här sluta helt suveränt. 

Ha det bra mina vänner!

Med vänlig hälsning

Er räddare i nöden

Freyr

Nu börjar översvämningarna nå de delar vi tidigare befann oss i. Ni kanske har läst om staden Toowoomba. Där svepte det över en våg och åtta personer dog. Där har man en gång kört på stadens gator med ett hus, känns lite lustigt. Även Gatton, där vi jobbade på melonfarmen, ligger i den stora farozonen nu. Det var rätt jobbigt folk i Gatton, alla var felskapta på något sätt, så det svider inte riktigt lika mycket i hjärtat. Jag fick ett samtal från Jon igår som hade hört om att Gatton snart skulle drunkna och påminde mig om lökkillen som inte berättade om hur man skulle plocka lök innan vi hade kommit dit och inte kunde utföra arbetet. Hade samtidigt bränt av en halv tank bensin för att ta oss dit och gått upp kl fem på morgonen. Jag hörde på honom att det bredaste leendet prydde hans smilgroppar när han gick där på stadens gator och berättade detta för mig. 

Har blivit lite frånvarande härifrån igen. I förrgår var det för att jag började jobba igen! Detta kommer leverera stor glädje till min krogsida av livet. Mindre glädje till mina morgonstunder. Senare den eftermiddagen skulle jag dra till med ett träningspass men jag somnade istället. Sen stötte jag på Brandon med tillhörande sällskap hemma hos honom. Det blev lite vattenpipa i hans hus då han har en huskamrat som lämnade landet sent igår kväll. Jag hann säga farväl till honom också och hälsa honom lycka till på färden. Känner inte killen så det kändes ganska konstigt på något sätt. Lite som när man ska skiljas från ett gäng som man vart lite med, då är det ju alltid så att man pratar mer med vissa och mindre med andra. Så ska man ta farväl av de man pratat med mest och det känns helt okej, till och med om det är en kram inblandat. Men sen när det kommer till det att säga hejdå till de man inte pratat med så ska man säga att det var trevligt att träffas, fastän att man egentligen inte vet. Man har ju ofta glömt bort personens namn också så man vill hälsa igen och börja om hela daten fast med ombytta roller. 

Exakt det här hände faktiskt oss i slutet på november förra året. Då skulle den personen som man inte pratat med envisas med att kramas fast man inte sagt ett ord till henne på hela dagen, bara för att en annan hade gjort det innan. Hopplös människa. 

Igår levde jag upp till ännu ett steg av min budget. Jag sov bort en hel dag. Blev fantastiskt glad när jag vaknade vid fyrasnåret och kände känslan av att inte ha lagt ett enda öre på någonting alls. Detta gjorde att jag också hade missat frukosten, men jag var tvungen att äta något. Då hörde jag rykten om att Jon hade skrikit till Oscar i morse och påmint honom om att det var pizzatisdag (Dominos har pizza för 6 dollar på tisdagar). Jag tänkte då på mina fem dollar men kom snabbt på att jag inte ätit frukost, vilket innebär att jag självklart hänger med dem ner och beställer en bit. Livet är bra härligt ibland. Sen fick jag paltkoma som så många gånger förr och sen stack jag och Oscar och lirade lite boll i parken. 

Som ni kanske märker har det inte hänt fantastiskt mycket de senaste dygnen. Jag kan dock meddela att om ca 40 minuter ska jag springa ner till Sebbe för att hämta en ny madrass hos honom. Han ska åka tillbaka till Svearike och har ingenstans att göra av sin madrass. Då kom min vapendragare och underbara vän Jon på att jag har klagat en del över min madrass det senaste. Man känner nämligen fjädringen igenom och man får ont på ställen när man sover som man aldrig fått ont på förut under sömn. Så nu kanske jag kommer få bocka för ännu en punkt på min budget-lista. Det hade vart trevligt. Det lockar ju ganska bra med att säga att man har en ny madrass som är det skönaste man någonsin sovit på. Men vi får se, detta från framtiden visa. 

Nu börjar mitten på veckan, den dag som känns allra bäst, psykiskt sett.

Ha en trevlig natts sömn!

Med vänlig hälsning

Mannen ni vill se naken i månskenet

Freyr

Idag har vart en dag med rätt trött stämning. Igår var det desto bättre stämning. Vi vaknade upp, pigga och fräscha och beslutade oss för att åka till Coogee beach. Ett trevligt ställe och det är blott en buss för att ta sig dit. Denna bussresa brukar dock ta svinlång tid, även denna gång. När man kommer in i Newtown är det nämligen trafikljus var tjugonde meter, och det finns inget sätt att undvika de röda lamporna. Men när man är framme är det alltid värt mödan och väntetiden. Jag somnade på stranden som jag brukar göra nu för tiden. Ligger och sover i ungefär 2 timmar och är helt utslagen. Idag vaknade jag dock av att grabbarna hade vart och handlat lite procenthaltigt. Det är klart men vaknar till liv när man känner den doften.

Jag han knäppa en bild på Anthonys skoskav också när han bytte plåster. Här har ni.

Där ser ni varför jag inte klagade så värst länge över mitt skoskav. Det var som en liten fis i ett stort rum jämfört med detta. 

Efter att ha suttit i solen väldigt länge och druckit upp lådan traskade vi mot bussen och skulle knäppa en bild på ligan. Satte upp kameran på en soptunna och sprang till mina vänner. Självklart kommer det en kines och förstör bilden. Att de alltid ska vara i vägen. 

Till vänster har vi honom. Lyckas trycka in sina läppar där i hörnet. Högst irriterande. Men ni ser ju oss i alla fall. Han till höger kanske inte känns igen på rak arm. Det är Aurelio, Sophies kille från Brasilien. Sophie är Hannas sambo. Hanna är min gamla kollega. Nu vet ni vem Aurelio är. 

När vi åkt buss ett tag kom vi fram till de centrala delarna igen. Vi stötte då på min nya kollega Daniel som jag bokat date med. Han är kock på restaurangen och jag kände ju självklart att jag måste få honom att laga mat. Han fick leda runt oss inne i matbutiken och vi plockade i ordning allt han ville ha. Sen gick vi hem. Daniel tog fram sina knivar som han hade med sig och jag och Jon var kockens högra. Jag gillar inte att ta med mig jobbet hem men när man tar med sig kollegan hem känns det nästan naturligt på något sätt. Maten blev i alla fal fruktansvärt god och sällskapet var bra och allt det där. Det sämsta är bara att idioten vi hyr huset av kommer ner med ett klagobrev som kom den 15e december. Är inte det sjukt? Och då var det inte ens vi som hade vart högljudda, utan det var den andra personen som bor här som hade fest med sina vänner som vi bara hakade på. Man blir ju inte glad.

Skit samma. Vi åt i alla fall upp maten och fortsatte umgås. Hon gick in på sitt rum där hon spenderar 90 procent av sin tid. 

Här har vi sällskapet. Vi var tvungna att ta ner en sänglampa nu för att kunna se något. Viktor Bohman sköt ju sönder vår lampa på altanen. Det funkade dock ganska bra och vi kunde se varandra hela kvällen. Efter att vi var klara hemma hos oss stack vi över till en närliggande pub.

Dagen idag var som sagt väldigt trött. Jag vaknade som vanligt först av alla och tänkte att man kanske skulle börja städa så att vi inte blir utslängde härifrån. Möts av diverse otrevligheter, men lyckas ändå få bort det mesta. När jag börjar bli klar och har bara att gå ut med soporna kvar traskar jag ut genom dörren. Precis när jag kommer runt vår mur möts jag av detta.

Här har man lagt ner massa tid och fått en kollega att stå i köket i två timmar, så väljer en anonym person att kasta upp alltihop. Respektlöst? JA! Och när jag gått förbi detta och är den enda som är vaken så sätter man ju samvetet på prov. Ska man lämna detta och hävda att man inte sett det och chansa på att chipeliphyresvärden inte ser det innan jag tvingar någon annan att städa upp det? Jag blev arg över mitt egna beslut. 

Jag var törstig när jag vaknade. Nu var jag väldigt törstig och riktigt förbannad. Jag fick skrapa upp delarna och slänga dem i en brunn. Sen fick jag skölja bort det som satt sig under natten i plattorna. Man var tvungen att göra det bra också för vi hade städning av huset för bara en vecka sen och då städade vår kära hyresvärd hela utsidan av huset. Uppkastarn valde att lägga detta utanför muren så att man nästan inte kunde gå förbi utan att trampa i det. Och vårt hus ligger först i raden av sex hus. Där snackar vi bra planering. Pucko. 

När jag hämtat mig från händelsen drog vi till lokala poolen för några dopp och dra ett par längder. Sen har vi gjort absolut ingenting. Anthony slog mig några gånger på kort. Gäller att ge honom vinster ibland när han förlorar så ofta på rådjursjakterna. Märker att han blir arg ändå på saker. I skrivande stund har han hotat mig med att han ska kasta sin telefon i huvudet på mig. Detta för att jag fått ca tre sms från min kollega om hur jag ska jobba. Jag tror bara han är avundsjuk för att han aldrig får sms. 

Hej hej!

Er riddare på den vita hästen

Freyr

Idag har vart en dag full med ansvar. Det är så mycket ansvar att man nästan ångrade att man vaknade upp i morse vid tio snåret. Detta med tanke på att man numera inte har någon hud på hälarna och skavsår i ljumskarna. 

Hur som helst. Allting började med att man blev tjock. Detta skedde när jag började jobba med att sitta på en stol fyrtio timmar i veckan och tjäna pengar. Då började man leva drömliv, och drömliv resulterar allt för ofta i något som i folkmun kallas lyckokilon. Om man sen inte hinner reagera på att man dragit på sig dessa lyckokilon så fortsätter man leva drömliv, vilket leder till ännu fler lyckokilon. 

Anthony har nu två gånger tagit ut mig på alldeles för långa promenader på stadens gator. Igår gick vi åt höger när vi kom ut på stora vägen. Sen traskade vi runt i cirka två timmar för att komma hem och ta en dusch. Idag ville han göra samma sak, fast ännu längre. Så vi gjorde det. Oscar hakade på också. Denna gången var destinationen Bondi. Jag ville på vägen dit visa grabbarna vart min knegeria låg så vi tog en omväg. Anthony blev skitförbannad, sen blev han ännu mer förbannad för han tappade en tjugodollarsedel någonstans på vägen. Vi fortsatte i alla fall gå, jag retade Anthony och slog honom i magen några gånger så var han på bra humör sen. På vägen tillbaka från Bondi ville han till och med klättra i träd. Ja sa att någon måtta får det faktiskt vara och lyckades lugna ner honom. 

Fyra timmar senare var vi sen hemma. Satte oss i varsin säng helt tysta, därefter somnade jag in i 120 minuter. Under tiden hade Jon kommit hem från sitt jobb och var glad när han klev upp för trappan. Han sa att han hade gett mig en puss i pannan och en klapp på kinden när jag låg och sov, bara för att han älskar mig. 

När jag vaknat till liv och fått i mig en dos av billig mat stack vi över till den lokala för att skjuta lite rådjur. Som vanligt piskar jag skiten ur Anthony som var riktigt nära att slå sönder bildskärmen idag. Jag kom tvåa på en lista till för bästa resultat genom tiderna och kände att detta läget verkligen krävde en öl, så jag köpte en kanna. 

Nu ligger vi i sängen, jag blev för en halvtimme sen lite uttråkad och kom på att jag kanske borde samla lite pluspoäng både hos chipeliperna vi hyr av och hos mina rumskamrater. Gick då ner i köket för att se om det inte fanns lite skit att rensa. Detta fick min ansvarskänsla att sjunka lite. Jag stötte nämligen på det här:

Några veckor gammal sallad. Det här tänker jag inte äta.

Trevlig helg!

Med vänlig hälsning

Er boytoy

Freyr

Ni har tidigare hört att jag är fattig som de snälla i Robin Hood och kanske måste börja tänka på refrängen. Nu är detta mer sanning än någonsin. Vaknade upp en morgon, törstigare än vanligt och mådde lite dåligt, och gick in på min internetbank för att kika över finanserna lite. När jag loggat in och nypt mig i armen för att se om det var en mardröm eller inte började tårarna rinna längs mina kinder, dryga tre schalakanslakan kvar i kassan. Livet hade nått botten, gatan var ett faktum. Jag kände att jag måste ut och leta upp lite kvalitétswellpapp jag kan använda som täcke, kanske en stylad kundvagn jag kan ha alla mina ägodelar i, ett par fodrade vinterskor och en trasig nike-jacka som kan pryda min kropp. Allt detta satt jag och planerade in i minsta detalj. 

Jag skrev ner en liten lista med saker som skulle kunna vara nödvändiga att ha med sig om man ska sitta på en trottoarkant hela dagarna. Givetvis skrev jag jättelöst så att blyn i pennan ska kunna hålla extra länge. Det är såna här saker man måste tänka på när det krisar, dra ner på utgifterna, använd allt du äger smart och gör upp en budget som du måste följa. min budget ser ut som följande:

• Två rostade mackor till frukost med endast smör, vatten att dricka till det.
• Gå vart jag än ska. Även om det är jättelångt.
• Måltid för max 5 dollar max en gång om dagen, vatten att dricka till detta.
• Inga procenthaltiga drycker, om det inte är absolut nödvändigt och man känner att läget verkligen kräver en öl eller sex.
• Dra in på shoppingen. Om man klarat sig förut med att ha samma tröja under sex års tid känner jag att detta inte borde vara något problem.
• Inte börja med kokain. Precis som föregående punkt bör detta inte vara några konstigheter eftersom jag aldrig ens sett en påse med kokain i hela mitt liv.
• Inte använda kondom. Gummi kostar ju också pengar. Punkterna börjar spåra ur lite nu, när skulle jag ens behöva använda kondom? Man heter ju inte Casanova i andranamn.
• Sova bort hela dagar.
  
  

Hejdå!

Mvh Freyr

Jag tänkte berätta lite om min käre vän Jon.

Han har vart en riktig olycksfågel i det här landet. Lite osäker på om det alltid har vart så men jag tror inte det. Allting började med att han fick en blå fot och fick åka till sjukan där vi stötte på en trevlig kille. 

Hans mamma sa att det med största sannolikhet var en blodpropp. Den här killen sa dock att det var helt okej, en helt vanlig skada och allt visade sig sen vara okej. Han har inte haft blå fot sen dess. Dessvärre har han vart med om andra obehagliga saker. Han är riktigt klumpig när han går nämligen. Han snubblar på varenda markhöjning vi går förbi och är nära på att trilla. Detta har vissa gånger slutat riktigt allvarligt. Som en gång när han skadade sin tå.

Vi skulle bara gå över vägen precis utanför vårt hus så var olyckan framme. Ibland förstår man inte hur snabbt saker och ting kan ske. Det är därför jag alltid sagt till föräldrar att det är viktigt att de ser till att ungarna cyklar med hjälmen på huvudet, inte på styret som man kan se alldeles för ofta. 

Jon skulle en gång vara ball. Ni vet hur ball man kan vara när man är i tjugoårsåldern och håller i en tändsticksask. Det blir lätt så att man vill tända en tändsticka för att sedan föra lågan mot munnen och kväva elden. Exakt detta skulle Jon göra. Han tänkte att resultatet skulle bli att han sen blåste ut röken genom munnen. Så blev inte resultatet. Resultatet blev istället att han stoppade in tändstickan i munnen, gjorde en jättelustig min, brände sig i gomen och var nära på att svälja hela stickan. Han harklade sig och spottade ut stickan och började nästan gråta. Vi andra började skratta högt åt honom. Ni har också läst om historien då han skulle visa sina danskunskaper på strippstången en kväll, efter att ha blivit utslängd två gånger av samma vakt från samma krog. Slutade med att han fick en lättare hjärnskakning och jag fick leda honom ut från stället. 

Min vän Jon pratar också i sömnen, varje natt. Man blir alltid lika förvånad för det låter som han är vaken men det är han inte. För ca tio minuter sen hörde jag följande:

-Freyr! Freyr!

-Ja, svarade jag då.

-Jag vet hur man gör stickan nu.

-Va? vilken sticka?

-Den man röker?

-Jaha... Hur gör man då?

-Du kan kolla det själv.

-Vart någonstans? På www?

-Ja. Eller live.

Sen somnade han om. Såna här diskutioner brukar det bli med honom på natten. När vi bodde i rullande huset och han somnat innan en själv blev man alltid rädd när han somnat in. En gång blev han rädd för en orm. En annan gång pratade han om att det inte gick fälla ut den. Sen satte han sig på kanten på sin övervåning och jag frågade vad han gjorde. "Sitter lite" svarade han då. Mycket märkligt beteende. Man vet aldrig hur man ska reagera när han börjar. 

Kort och gott kan jag säga att det är en fin kille. På julafton var han den enda som levererade julklappar till oss alla. Jag vet inte varför jag inte gav någonting tillbaka. Kan vara för att jag inte är lika varmhjärtad som honom, kan också vara för att jag inte har några pengar, vet inte. Vi fick i alla fall varsin amerikansk fotbollströja. Jag blev riktigt glad och använde den redan på juldagen på stranden. Oscar också. Anthony blev bara glad, men han använde den inte på juldagen, han var iväg på äventyr då tillsammans med Australiens rikaste ungdomar. 

Anthony fick ett linne med nr 1 på, ett namntryck också, McGrady. Skitsnyggt. 

Jon är en bra kille att umgås med. Har alltid sitt bredaste leende förberett och är inte sen att visa det om han är glad. Jag älskar honom. 

God fortsättning!

Med vänlig hälsning

Freyr

Vi har idag konstaterat att man inte ska mixa olika riktnummer med kortspel. Slutar bara i rent djävulskap och tråkiga munhugg. 

Igår drog vi till den lokala poolen för att doppa våra kloka huvuden. Vi testade då Anthonys kamera som man kan ta med sig ner i vattnet, max tre meter. Det blev ett spännande resultat. 

Den sista är den bästa bilden. Testa själva att lägga en självutlösare på havets botten på tio sekunders fördröjning och få till det här resultatet på första försöket. Suveränt. 

Efter detta åkte vi hem. Duschade tillsammans för att göra oss rena från klor och sen upptäcka att Celtic skulle möta Glasgow Rangers samma afton. Detta ville vi självklart kolla på då det är ett hatmöte utöver det vanliga. Vi stötte på ett problem med tanke på att vi inte har tv på vår gemensamma våning. Efter ca tio minuters grubblande kom vi på att det finns ett kolossalt casino i Sydney som visar roliga sportevenemang på en bildskärm lika stor som den största i Filmstaden. Givetvis vinkade vi in en taxi för att ta oss dit. Dessvärre kom vi inte in för vakterna hade idag bestämt sig för att man måste ha passet om man kommer från ett annat land än Australien och ska in där och härja. Med svansen mellan benen tog vi då en promenad mot stadskärnan. 

Vi bestämde oss då för att gå till en sportsbar vid namn Cheers. Vi visste redan innan att det är ett bra ställe och det brukar också vara god stämning där under bra matcher. Vi trodde dock aldrig att vi skulle höra tvåhundra Celtic-fans sjunga Never walk alone på högsta volym när vi var femtio meter därifrån. Det var nästan så det blev sprickor i asfalten utanför stället. Gladare än någonsin traskade vi in till sjönsången och köpte oss en öl. Matchen visade sig vara en riktig mördarmatch redan under första kvarten. Inte trodde jag att skottar kunde känna detta kraftiga hat gentemot en landsman. De två ord som användes mest under föreställningen var fuck och cunt. Kan låta lite otrevligt för en blyg svensk men är man fotbollshuligan faller det helt naturligt. Vi misstänker att det är Celtic-fans som skrivit detta: 

Texten som skrämde Jon för ganska exakt tre månader sen på muren utanför vår dåvarande lya. Tänk att världen är så liten att vi ska stöta på förövarna en gång till. Jon blev så rädd att han ville lämna matchen redan efter första halvlek och äta friterad kyckling. Vi andra hakade på. Sen somnade vi sött. 

Idag vaknade vi upp till skitväder. Efter att ha legat stilla i sängen en stund beslutade vi oss ändå för att trotsa vädret och göra saker som behövde göras. Följande saker gjordes: 

• Gå till en klädbutik där Jon handlat ett par shorts. Kassakvinnan hade glömt att larma av dem så när han kom hem satt brickan kvar. Det var inga bekymmer att lösa detta och Jon gick där ifrån gladare än någonsin då han nu kan använda shortsen också.
• Äta tex mex på en ganska dyr restaurang. Riktigt god mat, Jon och Oscar blev inte mätta, jag och Anthony blev mätta.
• Ta en bild på bandet. 
  
  

• Dricka kaffe på ett ställe vi inte vart på förut
• Ta på oss varsin skjorta utan ärmar. Jag kan inte bestämma mig om det är det fulaste jag sett eller om det är ett bra plagg att ha på sig. Hjälp mig. 
  
  

• Hitta en sån där klassisk geléburk som alla hade hemma under sent 90-tal i en halvdan lågprisbutik
  
  

• Tatuera oss. Liten impulsgrej. Kanske inte är det snyggaste man haft på kroppen men det funkar.
  
  

Det blev trots det dåliga vädret en givande dag där det hände en hel del. Vi avslutade kalaset med kortspel och kom underfund med att i Aneby har man ingen som helst vetskap om regler. Vi skulle spela Spansk skitgubbe. Anthony kallade det vändtia. Vad är det för jävla namn? Vändtia, har aldrig hört ett så dåligt namn på ett kortspel i hela mitt liv. Förutom fisk i sjön. Oscar sa fisk i sjön till finns i sjön. Han sa att hans pappa alltid sa så för så heter det i Finland. 

Hur som helst. Vi började i alla fall spela och under spelets gång börjar Anthony säga massa konstiga regler. Det låg en åtta, och då säger han att han ska in och lägga en sjua på det...? Alla i hela världen vet väl att man inte kan lägga en sjua på en åtta. Vi börjar då skratta åt honom och han blir arg. När spelet sen börjar leda mot sitt slut och Oscar och Anthony ska göra upp om tredjeplatsen så har Oscar en kung och ett ess på hand. Dum som han är lägger han då kungen och esset i en stege, vilket resulterar i att han självklart inte kan gå ut. Anthony säger då: "Yes! Nu förlorade han!". Vi skrattar då åt honom en gång till och han börjar bli rosenrasande. Det enda som händer i detta fall är ju självklart att Oscar får ta upp sitt ess igen eftersom han inte kan gå ut på det så får Anthony lägga på kungen. Han kan då inte lägga något högre utan får plocka upp den. Sen är det Oscars tur och han har ju bara esset kvar så det blir Anthonys tur igen, han lägger då en trea och en fyra. Oscar får som väntat plocka upp det eftersom han inte kan gå ut och Anthony börjar bli glad igen för i hans huvud verkar det som att han ska knipa den där tredjeplaten. Tji fick han. När det är Oscars tur placerar han lugnt ut sitt ess vilket resulterar i att Anthonys ögon blir röda av ilska för han kan ju inte lägga över detta. Då får han plocka upp esset och Oscar lägger sen ut sin trea och sin fyra. 

Vi skrattar än en gång åt Anthony som bara blir argare och argare och till slut vräker ur sig ord som jag trodde bara skottar under en fotbollsmatch vräkte ur sig. Sen går han ner på toaletten och kissar. Inte för att han är nödig, utan för att han måste få ur sig sina aggressioner på något sätt. Han sa att en vis man en gång sa till honom att när man är arg ska man alltid räkna till tio och kissa. 

Spela aldrig kort med någon från en annan ort. Stalltips. 

Ha en trevlig vecka!

Med vänlig hälsning

Mannen i era drömmar

Freyr

Idag har vi vart på stranden. Detta resulterade i att jag var väldigt trött vid halv nio tiden ungefär och somnade gott. Jag mådde som en prins när jag låg i fosterställning och visste att jag skulle vakna upp utvilad för en gångs skull när takfönstrena börjar lysa. Tji fick jag. 

Klockan halv tolv vaknar jag i chock av att det är fullständig kalabalik på min våning. Tre starka män och två kinesiska kvinnor skriker högt, och detta var inte av glädje, det kände jag, detta var någonting helt annat. Oscar skrek som kvinnan i Ronja Rövardotter när krigarna kommer och rånar dem i skogen. Jon var skräckslagen och skrek: "Är den här?! Är den här?! Är den här?!". Anthony skrek som en femårig flicka. Det liknade lite Goliats skrik när vi var i Brisbane och han såg en ödla i buskarna. 

Jag fattade ingenting, var bara förbannad och pissnödig. De berättade då för mig om råttan. Detta lilla helvete som smitigt in i vårt hus och sprungit upp tre våningar för att våldgästa oss mitt i natten. Jag visste inte riktigt om jag var vaken eller inte så jag gick på toaletten. När jag kom upp hade de skymtat den under min säng. Jag började då fatta allvaret i det hela. "Vi måste göra något!" sa jag till mina vänner. "Vadå?" frågade Jon då. Jag stirrade på honom väldigt länge och kom inte på något att säga så jag la mig i sängen igen. Våra kinesiska damer sa då att de hade bjudit råttan på någon form av gift som råttan skulle dö av. Vi blev lite lugnare då. Oscar lästa då på förpackningen och sa högt för sig själv: "Råttan dör inom 4-7 dagar.". I samma veva såg jag råttan igen, under Tonys säng den här gången. Sen sprang den in under byrån. Vi tryckte då in den mot väggen så den var fast, därefter drog vi ut lådorna och tänkte haffa råttan i en plåtburk. Detta gick inte som på räls. Jon stod och filmade, jag stod i en skitfjantig ställning med plåtburken, Anthony hade en papperskorg i näven och Oscars uppgift var att hålla lampan så vi kunde se något. Efter tio sekunder väljer dock Oscar att ta bort lampan och lägga ifrån sig den. Vi har ingen aning om varför han gjorde det men bad honom ta fram den igen. Denna gång tog det fem sekunder så blev det mörkt igen. Jag frågade honom då vad han höll på med och får till svar: "Vadå ska jag stå där hela natten eller?". Jag förklarade för honom väldigt högt att jag stått på alla fyra och blivit dyngsur av svett för att få tag på råttan, men han kan inte stå med en liten lampa mer än tjugo sekunder för att hjälpa till. Hans svar till detta var: "Jag har en lösning, vi stänger in råttan så dör den om 4-7 dagar". Vi bad då Oscar lämna situationen och bara vara tyst. 

Efter ca trettio minuters väntande hoppade råttan plötsligt fram. Vi trodde att vi var väl förberedda men detta visade sig vara osant. Anthony höll nästan lugnet och slog på råttan 4-5 gånger. Jag däremot vände mig snabbt om för att inte se honom. Såhär nära på att börja gråta har jag inte vart sen muren föll. Man blir väldigt fjantig när man har med en råtta att göra. Den var inte jättestor så den skulle inte kunna döda oss. Det är egentligen bara att ta tag i den och bita av huvudet, som Ozzy Osbourne gjorde med duvan, men när situationen är som den var under jakten har man inte riktigt modet uppe. 

Hur som helst. Råttan låg ett tag under Anthonys säng och han bad mig hämta något han kunde döda den med. Jag sprang ner i köket och hämtade följande saker. 

1. Stekpanna
2. Paraply
3. Sax
4. Kniv
5. Telefonkatalog
   
   

Han valde kniven. "Här visas ingen nåd!" sa han och högg till. Missade dessvärre så råttan sprang vidare till Jons säng. Detta skulle visa sig vara det stora slagfältet där vi verkligen skulle få känna på vad livet har att ge. Man kan ju inte dö utan att ha dödat någon, som vi alltid har pratat om. Jon fick slita upp madrassen på sin säng så vi skulle få bra sikt och Anthony fick då tag på papperskorg igen. Råttan låg under en påse, detta fick Anthony nys om och tryckte ner papperskorgen över honom. Nu hade vi den under kontroll, trodde vi. Råttan blev helt galen och började hoppa upp och bita Anthony (det var en sån där nätpapperskorg, om ni fattar). Jag drog snabbt fram en bok om Australien som han använde som skydd när han höll fast buren. Här var vi i ett jobbigt läge. Hade ingen aning om hur vi skulle göra och Anthony satt där med en råtta under handen. Oscar sa då: "Om vi låter den ligga där dör den om 4-7 dagar". Vi kollade snett på honom kom på att vi sprutar ihjäl den med rengöringsmedel. Råttan blev då riktigt groggy men han dog inte. Vi sprutade då massa mer och efter ett tag blev han svag. Vi skulle då flytta över honom till plåtburken, precis när han nästan var inne i plåtburken blev jag osäker och råttans huvud var fastklämt precis under kanten på papperskorgen. Jag tog då mitt sunda förnuft till fånga och skrek: "Stryp honom! Stryp det äckliga aset!". Sagt och gjort, Anthony tryckte på som om det vore det sista han gjorde och till slut kunde vi konstatera att råttan var död. Tiden var 05 24.

Jag skyfflade in råttan i plåtburken och bommade igen. Sen gick vi ut för att ta ett snabbt farväl av honom och slänga honom i en soptunna. 

Vi har kommit på att vi aldrig mer ska låta råttor smita in i vårt hus. 

Tack för ordet!

Med vänliga hälsningar

Er älskare i solnedgången

Freyr