Jon, Freyr och Goliat på vift

Nu börjar översvämningarna nå de delar vi tidigare befann oss i. Ni kanske har läst om staden Toowoomba. Där svepte det över en våg och åtta personer dog. Där har man en gång kört på stadens gator med ett hus, känns lite lustigt. Även Gatton, där vi jobbade på melonfarmen, ligger i den stora farozonen nu. Det var rätt jobbigt folk i Gatton, alla var felskapta på något sätt, så det svider inte riktigt lika mycket i hjärtat. Jag fick ett samtal från Jon igår som hade hört om att Gatton snart skulle drunkna och påminde mig om lökkillen som inte berättade om hur man skulle plocka lök innan vi hade kommit dit och inte kunde utföra arbetet. Hade samtidigt bränt av en halv tank bensin för att ta oss dit och gått upp kl fem på morgonen. Jag hörde på honom att det bredaste leendet prydde hans smilgroppar när han gick där på stadens gator och berättade detta för mig. 

Har blivit lite frånvarande härifrån igen. I förrgår var det för att jag började jobba igen! Detta kommer leverera stor glädje till min krogsida av livet. Mindre glädje till mina morgonstunder. Senare den eftermiddagen skulle jag dra till med ett träningspass men jag somnade istället. Sen stötte jag på Brandon med tillhörande sällskap hemma hos honom. Det blev lite vattenpipa i hans hus då han har en huskamrat som lämnade landet sent igår kväll. Jag hann säga farväl till honom också och hälsa honom lycka till på färden. Känner inte killen så det kändes ganska konstigt på något sätt. Lite som när man ska skiljas från ett gäng som man vart lite med, då är det ju alltid så att man pratar mer med vissa och mindre med andra. Så ska man ta farväl av de man pratat med mest och det känns helt okej, till och med om det är en kram inblandat. Men sen när det kommer till det att säga hejdå till de man inte pratat med så ska man säga att det var trevligt att träffas, fastän att man egentligen inte vet. Man har ju ofta glömt bort personens namn också så man vill hälsa igen och börja om hela daten fast med ombytta roller. 

Exakt det här hände faktiskt oss i slutet på november förra året. Då skulle den personen som man inte pratat med envisas med att kramas fast man inte sagt ett ord till henne på hela dagen, bara för att en annan hade gjort det innan. Hopplös människa. 

Igår levde jag upp till ännu ett steg av min budget. Jag sov bort en hel dag. Blev fantastiskt glad när jag vaknade vid fyrasnåret och kände känslan av att inte ha lagt ett enda öre på någonting alls. Detta gjorde att jag också hade missat frukosten, men jag var tvungen att äta något. Då hörde jag rykten om att Jon hade skrikit till Oscar i morse och påmint honom om att det var pizzatisdag (Dominos har pizza för 6 dollar på tisdagar). Jag tänkte då på mina fem dollar men kom snabbt på att jag inte ätit frukost, vilket innebär att jag självklart hänger med dem ner och beställer en bit. Livet är bra härligt ibland. Sen fick jag paltkoma som så många gånger förr och sen stack jag och Oscar och lirade lite boll i parken. 

Som ni kanske märker har det inte hänt fantastiskt mycket de senaste dygnen. Jag kan dock meddela att om ca 40 minuter ska jag springa ner till Sebbe för att hämta en ny madrass hos honom. Han ska åka tillbaka till Svearike och har ingenstans att göra av sin madrass. Då kom min vapendragare och underbara vän Jon på att jag har klagat en del över min madrass det senaste. Man känner nämligen fjädringen igenom och man får ont på ställen när man sover som man aldrig fått ont på förut under sömn. Så nu kanske jag kommer få bocka för ännu en punkt på min budget-lista. Det hade vart trevligt. Det lockar ju ganska bra med att säga att man har en ny madrass som är det skönaste man någonsin sovit på. Men vi får se, detta från framtiden visa. 

Nu börjar mitten på veckan, den dag som känns allra bäst, psykiskt sett.

Ha en trevlig natts sömn!

Med vänlig hälsning

Mannen ni vill se naken i månskenet

Freyr