Jon, Freyr och Goliat på vift

Nu är det måndag morgon, klockan är morgonkvisten och man har börjat hämta sig från helgens aktiviteter. Det har vart en bra helg, en mycket bra helg som bjöd på det där lilla extra. Allting började med att jag gick till jobbet. Där såg jag att de fyllt igen det där hålet i trottoaren där min chef hade målat lite och skrivit lite. Det gick snabbt. Annars brukar ett asfaltsarbete i den här stan ta flera veckor. Man stöter på vägarbetarna varje dag och då är det alltid en som står och jobbar och ca fyra som står och tittar på, slår aldrig fel. Det är så härligt när det händer. 

Efter jobbet gick man till alkoholerian och handlade en låda med billigt skitvin. Jag bar den sen själv hela vägen hem och stötte på mina vänner på tröskeln. Brandon kom också och visade upp sin lite för långa bröstvårta. Det är inte många som kan få den här skuggan av sin bröstvårta. 

I Staterna är det tydligen vanligt att få den typen av skugga sa Brandon. Jag har väldigt svårt att tro det. Vi var i alla fall hemma hos oss ett tag och diskuterade fram och tillbaka om vart vi skulle gå någonstans. Vi bestämde oss för en snabbvisit på lokalpuben, detta underbara ställe som alltid visar varför man väljer att gå just dit. Idag var det ett rockabilly-band där och lirade. I publiken satt det ungefär 40 vuxna, och vi. När de drog igång en låt började de vuxna dansa bugg. Jag blev lite sugen och bjöd upp vår bordsgranne för en svängom. Jag har aldrig sett en tjej så glad som när jag kom fram till henne. Nicki heter hon. 

Oj vad det svänger! Publiken njöt, jag njöt, Nicki njöt, alla njöt. Vid ett tillfälle lyfte jag upp henne på ryggen och snurrade några varv. Hon blev livrädd. Jag sa till henne att jag hade ju full kontroll hela tiden och har gjort det förut. Jag ljög för henne. 

När dansen var över och jag behövde lite frisk luft så att tröjan skulle torka gick vi ut på bakgården. 

Här står vi, hela ligan. Det stod ett gäng precis bredvid oss också. De var ungefär lika glada som oss så de frågade: "Oh guys! Can we be in your awesome picture?". "Yes! Of course you can!" skrek vi då alla i kör. 

Ser ni han där till höger? Han är svinlik kändistandläkarn Dr. Alban. Vi sa det till honom. "Hey man! You look like a Swedish dentist!". Hör och häpna, grabben berättade då en ännu bättre historia. Han hade vart på Dr. Albans spelning i London och umgåtts med honom efter showen. Så de var bekanta. Ringer varann lite då och då. Det var coolt tycker jag. Tänk att ha vart där och sett de två umgås. Se två st Dr. Alban på samma gång. Coolt, mycket coolt. 

Vi skulle sen vidare mot stadskärnan och lämnade lokalpuben för den här gången. Alla sa hejdå till oss och gav oss varsin blöt kyss mitt på mun. När vi kom utanför dörren såg vi en vält motorcykel på andra sidan gatan. Vi såg också en kines som stod och plåtade det hela. Det var en bil som hade kört på motorcykeln och sen stuckit. Inte riktigt sjyst om jag får säga det själv. Vi gick i alla fall vidade. När vi gått cirka 200 meter hörde vi två bilar krocka. Det var precis utanför lokalpuben. Anthony sa då såhär till Jon och Brandon: "Det här måste vi fira, gör den där grejen ni kan så plåtar jag.". 

Det här är mina coola vänner. Inte för att skryta, men jag har en del coola vänner. 

När firandet var avslutat gick vi till en annan pub och tog oss en stänkare. Denna vart vi tvungna att dra i oss ganska snabbt för bussen skulle precis anlända och ta oss in till stan. Bussen var sen, men det var helt klart värt väntan. När vi klev på stod vi i mitten av bussen. Vi var metropolen på ett fullständigt kaos. Först skrek alla där bak och vi sjöng en ramsa. En kille kastade chips som jag och Jon skulle fånga i munnen. Sen började de där fram i bussen skrika och vi sjöng en ramsa. Ramsan var förresten körsången de drar i Ronja Rövardotter. Sen kastade killen där bak mer chips. Det kom lite på golvet och folk sa åt mig att äta upp det ändå, vilket jag givetvis gjorde. Då började de skrika igen och vi sjöng en ramsa. 

Vid denna tidpunkt var busschaufförn väldigt trött på oss. Han stannade då bussen för att alla skulle vara tysta. Ingen tystnade så han rörde ju inte bussen en meter. Efter ett tag blev folk trötta på chaufförens beteende så de öppnade dörrarna manuellt. Det visade sig då att man förstör bussen om man öppnar dörrarna manuellt så chauffören kunde inte fortsätta sin resa hur mycket han än ville. Bilarna bakom tutade och hade sig också för puckot valde att stanna på en av de mest trafikerade gatorna i hela Sydney. När vi fick reda på att bussen inte skulle röra sig mer vaknade Jon till liv och skrek: "Everybody out of the bus!". Han fick ett tåg av människor efter sig och bad mig hjälpa honom med att släppa ut sin armé. 

Det är klart jag hjälper en broder med hans uppdrag. När han var klar tröttnade han dock ganska snabbt på att vara ensam för alla hoppade in i en buss som var precis bakom vår. Då skrek han: "Everybody back on the bus!".

Fick dock inte med sig så många. Brandon och den där gamla kinesen, och mig såklart. Vi kände att Jon inte riktigt levererade i detta ögonblick. Så vi lämnade honom också. 

Bussen bakom fylldes snabbt så vi blev tvungna att ta en taxi resten av biten. Vi stötte på Brandons dreamgirl och tog oss varsin burrito som var fruktansvärt god. Därefter drog vi till en pub som var proppfull och varm. Säkert 40 grader. Vi tröttnade snabbt och drog till ett annat ställe. Där ville jag beställa en välförtjänt drink. Precis när jag skulle hiva fram min tjocka plånbok blev jag dyngsur. Bartendern kollade märkligt på mig och jag kollade märkligt tillbaka. Jag vände mig då om och såg Anthony stå där med ett tomt glas. "Det var inte jag" sa han. Så än idag vet jag inte vem det var som gjorde att jag blev dyngsur. 

Kort efter det här var kvällen över. På vägen hem nämnde Anthony att han var lite avundsjuk på min nya modellflickvän som jag nämnde i senaste kapitlet. Så han gick på skattjakt på Oxford street. Han säger att han hittade en som var mycket snyggare. Jag vill ändå hävda att jag gjorde det bästa kapet. Men jag vet inte. Bedöm själva. 

"Hon/han kanske var lite kraftig men ändå väldigt söt i ansiktet." sa Anthony. "Ja, jag är glad att ni två funnit varann" sa jag då och gav honom en klapp på axeln. 

Dagen därpå kollade jag ut genom takfönstrena och såg det här.

"Låt oss gå till den där lilla stranden där borta till vänster i bild" sa jag till mina sambos. De var inte sena med att haka på. En salamimacka och en godisorm senare var vi på väg. Vi åkte också lite båt och tog oss en kebabrulle och en tysk, dyr öl på vägen hem. Ibland är livet för bra för att vara sant. 

Ha en trevlig start på veckan!

Med vänlig hälsning

Mannen som har ett väldigt långt arbetspass idag

Freyr