Jon, Freyr och Goliat på vift

Idag har vi vart på stranden. Detta resulterade i att jag var väldigt trött vid halv nio tiden ungefär och somnade gott. Jag mådde som en prins när jag låg i fosterställning och visste att jag skulle vakna upp utvilad för en gångs skull när takfönstrena börjar lysa. Tji fick jag. 

Klockan halv tolv vaknar jag i chock av att det är fullständig kalabalik på min våning. Tre starka män och två kinesiska kvinnor skriker högt, och detta var inte av glädje, det kände jag, detta var någonting helt annat. Oscar skrek som kvinnan i Ronja Rövardotter när krigarna kommer och rånar dem i skogen. Jon var skräckslagen och skrek: "Är den här?! Är den här?! Är den här?!". Anthony skrek som en femårig flicka. Det liknade lite Goliats skrik när vi var i Brisbane och han såg en ödla i buskarna. 

Jag fattade ingenting, var bara förbannad och pissnödig. De berättade då för mig om råttan. Detta lilla helvete som smitigt in i vårt hus och sprungit upp tre våningar för att våldgästa oss mitt i natten. Jag visste inte riktigt om jag var vaken eller inte så jag gick på toaletten. När jag kom upp hade de skymtat den under min säng. Jag började då fatta allvaret i det hela. "Vi måste göra något!" sa jag till mina vänner. "Vadå?" frågade Jon då. Jag stirrade på honom väldigt länge och kom inte på något att säga så jag la mig i sängen igen. Våra kinesiska damer sa då att de hade bjudit råttan på någon form av gift som råttan skulle dö av. Vi blev lite lugnare då. Oscar lästa då på förpackningen och sa högt för sig själv: "Råttan dör inom 4-7 dagar.". I samma veva såg jag råttan igen, under Tonys säng den här gången. Sen sprang den in under byrån. Vi tryckte då in den mot väggen så den var fast, därefter drog vi ut lådorna och tänkte haffa råttan i en plåtburk. Detta gick inte som på räls. Jon stod och filmade, jag stod i en skitfjantig ställning med plåtburken, Anthony hade en papperskorg i näven och Oscars uppgift var att hålla lampan så vi kunde se något. Efter tio sekunder väljer dock Oscar att ta bort lampan och lägga ifrån sig den. Vi har ingen aning om varför han gjorde det men bad honom ta fram den igen. Denna gång tog det fem sekunder så blev det mörkt igen. Jag frågade honom då vad han höll på med och får till svar: "Vadå ska jag stå där hela natten eller?". Jag förklarade för honom väldigt högt att jag stått på alla fyra och blivit dyngsur av svett för att få tag på råttan, men han kan inte stå med en liten lampa mer än tjugo sekunder för att hjälpa till. Hans svar till detta var: "Jag har en lösning, vi stänger in råttan så dör den om 4-7 dagar". Vi bad då Oscar lämna situationen och bara vara tyst. 

Efter ca trettio minuters väntande hoppade råttan plötsligt fram. Vi trodde att vi var väl förberedda men detta visade sig vara osant. Anthony höll nästan lugnet och slog på råttan 4-5 gånger. Jag däremot vände mig snabbt om för att inte se honom. Såhär nära på att börja gråta har jag inte vart sen muren föll. Man blir väldigt fjantig när man har med en råtta att göra. Den var inte jättestor så den skulle inte kunna döda oss. Det är egentligen bara att ta tag i den och bita av huvudet, som Ozzy Osbourne gjorde med duvan, men när situationen är som den var under jakten har man inte riktigt modet uppe. 

Hur som helst. Råttan låg ett tag under Anthonys säng och han bad mig hämta något han kunde döda den med. Jag sprang ner i köket och hämtade följande saker. 

1. Stekpanna
2. Paraply
3. Sax
4. Kniv
5. Telefonkatalog
   
   

Han valde kniven. "Här visas ingen nåd!" sa han och högg till. Missade dessvärre så råttan sprang vidare till Jons säng. Detta skulle visa sig vara det stora slagfältet där vi verkligen skulle få känna på vad livet har att ge. Man kan ju inte dö utan att ha dödat någon, som vi alltid har pratat om. Jon fick slita upp madrassen på sin säng så vi skulle få bra sikt och Anthony fick då tag på papperskorg igen. Råttan låg under en påse, detta fick Anthony nys om och tryckte ner papperskorgen över honom. Nu hade vi den under kontroll, trodde vi. Råttan blev helt galen och började hoppa upp och bita Anthony (det var en sån där nätpapperskorg, om ni fattar). Jag drog snabbt fram en bok om Australien som han använde som skydd när han höll fast buren. Här var vi i ett jobbigt läge. Hade ingen aning om hur vi skulle göra och Anthony satt där med en råtta under handen. Oscar sa då: "Om vi låter den ligga där dör den om 4-7 dagar". Vi kollade snett på honom kom på att vi sprutar ihjäl den med rengöringsmedel. Råttan blev då riktigt groggy men han dog inte. Vi sprutade då massa mer och efter ett tag blev han svag. Vi skulle då flytta över honom till plåtburken, precis när han nästan var inne i plåtburken blev jag osäker och råttans huvud var fastklämt precis under kanten på papperskorgen. Jag tog då mitt sunda förnuft till fånga och skrek: "Stryp honom! Stryp det äckliga aset!". Sagt och gjort, Anthony tryckte på som om det vore det sista han gjorde och till slut kunde vi konstatera att råttan var död. Tiden var 05 24.

Jag skyfflade in råttan i plåtburken och bommade igen. Sen gick vi ut för att ta ett snabbt farväl av honom och slänga honom i en soptunna. 

Vi har kommit på att vi aldrig mer ska låta råttor smita in i vårt hus. 

Tack för ordet!

Med vänliga hälsningar

Er älskare i solnedgången

Freyr