Jon, Freyr och Goliat på vift

Himlen är blå, shortsen är på, tisdagen har visat att den finns och idag ska man få hoja hem med en öl innanför västen och en bunt sedlar i troskanten. Man är så fantastiskt lycklig varje gång det kommer till löningsdag. De går aldrig obemärkt förbi. För er som inte visste firar jag numera löningsdag en gång i veckan. Varje tisdag sker det, runt halv sex snåret då ekonomiansvarig på restaurangen glider in genom dörrarna. 

Jag har fyllt år. Jag trodde att alla stora födelsedagar var över nu när jag gått över 20-gränsen. Eller inte alla stora, jag har ju kvar de flesta jämna siffror också, men de som firas med bravur och man har tillgång till platser man tidigare inte fått besöka. 21 är en sån ålder i det här landet, nästan. Den firas i alla fall stort. När man säger att man fyller 21 blir det ett större grattis än om man fyllt 20. Ingen vet varför, men så är det i alla fall. Man får göra allt när man är 18 här nere. Av någon märklig anledning har de inte hakat på Sveriges helt fantastiska alkohol-lagar att man får bli drängafull på krogen vid 18 års ålder, men man får inte åka till shopen och köpa hem guldet. Hade vart bättre om precis alla länder i hela världen följde den svenska regeln. Känns ändå som den mest logiska. 

Födelsedagen var hur bra som helst. Jag hade lite planer att genomföra och jag följde nästan allihop. Under dagens gång adderades även några saker till på listan. Jag trodde till exempel aldrig att jag skulle bajsa på mig under min allra första dusch som 21-åring, men det hände. Trevlig överraskning. Lite jobbigt dock när jag insåg att jag måste ju få bort det på något sätt. Kunde inte hämta papper. Toapapper och vätska är ingen bra kombination. Det hade förstört hela toarullen och då hade jag behövt köpa nytt då vi alltid har ont om toapapper. Jag kunde inte direkt skölja bort det med gott resultat heller så vi har en skitdålig dusch utan duschslang som sitter fast i väggen. Man får då försöka puta med stjärten upp mot vattnet men det blir inte bra heller. Den slutliga lösningen var att jag fick använda kranen i badkaret. Lägga mig ner på rygg, upp med benen mot väggen och glida mig till rätt position. När jag låg i rätt position fick jag flytta ringmuskeln lite i sidled för att få till den perfekta rensningen. En procedur som gjorde att hela dagen blev försenad. Jag som bara skulle fisa i takt till en låt. 

När jag var ren och fin åkte vi in till stadsmiljö. Efter ett Mcdonalds-mål var det dags för att få utlösning av sig själv. Vi stod där och väntade på att det skulle knäppa till. Precis innan kortögonblicket kommer det givetvis fram en kines och förstör alltihop. Det gamla vanliga. De är alltid i vägen. Varenda dag och i vartenda steg man tar. Inte ens ett förlåt-leende fick man av killen där i jackan. "Jag ska fan nita honom!" sa Salomon "Man gör inte såhär på Freyrs födelsedag!". Jon hann precis stoppa honom innan han skulle löpa efter kinesen.

Vi plockade sen upp min kära vän och gamla kollega Hanna. Hon visste precis vad jag ville ha på min födelsedag. Kaffi och kaka! Det finns inte mycket som är fel med Kaffi och kaka. Detta var även en mycket välgjord Kaffi. Har ätit bättre kakor i mitt liv, men den var helt klart godkänd. Bra födelsedagsfika, det är min slutsats av det hela.

Vår nyaste sambo slöt senare upp efter en lång promenad i regnet. Han hakade på till mitt nästa planerade ställe. När det finns en dag att fira, så har jag gjort klart för er hur man ska fira denna dag. Det kan vara vad som helst som ska firas på vilken som helst av våra veckodagar. Jag känner på mig att orden redan är tagna ur munnen på mig. OSTBRICKA! Jag skulle göra min egen ostbricka den här gången för att känna på livet som riktig vuxen. 

Här står jag och ska välja ost. Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket ost att välja på. Förut har man ju bara köpt in en bricka så har någon annan valt åt en. Jag körde på blunda och peka-metoden. Funkar i ur och skur. 

När osten var handlad (dyr som satan) och leendet var på topp letade vi runt lite och hittade den här dörren. 

"Vi går in!" sa Johan på göteborgska. Vi övriga följde efter och vi var inte ledsna över att vi gjorde det. Det var en underground-pub med varenda millimeter på väggarna täckta med döda djurhuvuden. Golvet var täckt med hud från diverse nötkreaturer. "Här känner jag mig som en man." sa jag till grabbarna. "Låt oss ta en öl, för helvete!" fortsatte jag. Man var tvungen att prata lite hårdare på det här stället för att passa in. Det var svordomar och könsord i varenda mening. Vi dunkade näven hårt i bordet när någon sa något kul och skrattade högt med öppen mun så att lössnusen rann ner över tänderna. Det samlade man ihop till en spottloska och spottade ut på golvet. Som en riktigt karlakarl. Vi passade på att ta den nya gruppens första gruppbild på detta ställe. 

Vi valde fiskhörnan. Det kändes bäst. Johan valde den platsen. "Ni måste bli lite mer göteborgaktiga. Det här är precis som familjefotot jag och min familj tog i feskekörkan." sa han. 

Efter avslutat besök på denna jägarklubb var det dags att testa dagens jaktlycka på riktigt på lokalpuben. Efter ett stopp hos vår svenska bartendervän Elin och en födelsedags-shot...

...och en snabb födelsedags-shot när vi stötte på vår lokalpubs-bartender tillsammans med sin polare vid banjon...

...var det dags att verkligen fatta tag i bössan. 

Briljerade som vanligt. Salomon hade en väldigt bra start men jag tog tag i livet och vann. Gjorde ett smärre misstag i slutet när jag trodde att bonusbanan med mullvadarna var över. Då hoppar det fram två till och jag missar dem. Detta resulterade i en andraplats på listan, bakom mitt tidigare rekord. Jag var ändå rätt nöjd. Jag tog en till klunk av ölen. Det förtjänade jag. 

Hela gänget samlades sen för gemensam vandring ner mot Brazilian barbeque. Restaurangen jag talat om tidigare där en man kommer ut med ett svärd med kött och frågar om man vill ha. Han frågar alltid och man vill alltid ha. Jag slog ätrekord den här dagen. Min kära vän och gamla kollega Hanna gjorde nog också det. På vårt gamla jobb i Svedala hade hon alltid störst matlåda med sig av alla och åt upp allt. Alla var imponerade av henne. Men denna dag svävade besvikelsens moln över henne. Hon var fullständigt slutkörd efter måltiden. Vi andra trodde hon skulle ta två efterrätter, men det gjorde hon inte. "Du har gett paltkoma ett ansikte." sa Jon till henne. 

Hon ser nästan lite blå ut i ansiktet. Som om hon drunknat och legat i vattnet bredvid bryggan i två veckor. Nej det var en obehaglig syn. Önskar inte ens min värsta fiende att se Hanna efter en kött-buffé. "Sluta ta kort på min kompis. Fuck you!" sa sophie. 

Här är gruppen som samlades vid det rektangulära bordet. Johans flickvän var med tidigare under middagen men var dessvärre tvungen att kasta in handduken. "Jag har viktigare saker för mig." sa hon och klappade mig på axeln. 

Så för att dra en sammanfattning. En lyckad födelsedag får man genom gott sällskap, kaffi, kaka, öl, döda djur, tv-spel, paltkoma, ost och bajs. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som har en check värd tio minuters ryggkli

Freyr

Avbrott igen. Inte för att jag inte velat, inte heller för att jag inte haft tid. Det har jag i mängder. Fritid 19 timmar om dygnet. Avbrottet beror på att vi haft så jävla tråkigt. Fruktansvärt tråkigt har vi haft det. Finns absolut ingenting att berätta, men jag gör det ändå. 

De hade modeller på jobbet igår igen, mest manliga sådana. Allting blir så mycket tråkigare med manliga modeller. De hade för mycket kläder på sig, brylcreeme i håret och de får ingenting att stå i slutändan. En av dem kom fram till mig vid ett tillfälle och frågade på ett bitchigt sätt om jag hade en tändare. Jag råkade faktiskt ha en i fickan och lät honom låna den. Jag återgick sen till att rensa min potatis och efter att han tagit sin röka återgick han till att puta med läpparna. En halvtimme senare behövde jag tändaren för att tända på saker och frågade vart han hade lagt den. Han kollade förvånat på mig och kollade igenom sina fickor, letade vidare lite till men hittade ingenting. Han bad om ursäkt och sa att han skulle hitta den medan jag fick låna tändare av en kollega. "Dumhuvud" tänkte jag, men sa självklart ingenting. 

Jag fick aldrig tillbaka min tändare. Jag stod där och diskade glasen han och hans mun-putande vänner druckit ur under förmiddagen och tömde papperskorgen de fyllt. Han gick utanför dörren med ett leende på läpparna och sa hejdå till alla. Jag kollade inte ens åt hans håll. Jag stod kvar där, smutsig och ful, med snoppen mellan bena. "Dumhuvud" tänkte jag en gång till, och konstaterade att mobbningen nu har vänt. Jag kan garantera att han var ful och tjock när han var liten. De andra pojkarna i skolan retade honom. Sen vände allt. Han fick utseendet med sig till slut och blev modell. Nu är det han som kan retas och inte bry sig om han gör saker som sårar folk. 

Jag kom kort efter det på att jag har gått och blivit mobboffer. Växte upp i mitt lilla samhälle och var lite av en ledare. Kapten i fotbolls-laget och retade folk. Kanske inte så att de begick självmord men någon gång har man ju gjort någon ledsen. Man har utnyttjat sin position och tetats och brottat ner svagare människor. Allt detta kommer tillbaka nu. Jag lade på mig några kilo, umgicks med bröderna Jonasson under en längre tid som konstaterade detta ofta och väl. Sen har det bara gått utför. Nu får jag allt ont tillbaka, kastat rätt i ansiktet på mig. Modellen vaknade säkert med ett leende på läpparna idag, med en ny tändare i fickan och allt. Och här ligger jag, utan tändare och inget hopp om varken framtid eller kärlek. Skit också. 

Vi har fått en ny sambo! Han har tagit över Peters säng i hörnet. Peter som valde att lämna oss för att hitta lyckan på granngatan tillsammans med sin flicka. Vår nye man heter Salomon. Han har färdats över de sju haven för att komma iväg från Stockholms stress och traska runt i ett land där folk tar en morgonsup innan jobbet vid åtta-snåret. Ursprungligen kommer han från Huskvarna. Där har han fått en lycklig uppväxt tillsammans med mamma, pappa och broder John. Broder John som även han vart förbi på 32 Ross street över en helg. 

Vi har introducerat rådjurs-skytte för Salomon. Det gick förvånansvärt bra första gången. Jag vann ju självklart, det går inte att slå mig om jag inte har för hög promille-halt. Han har accepterat detta. Han kom sist. Men han var rätt glad ändå, detta på grund av att vi lyfte honom till skyarna med lite beröm. Han lyckades slå Peter. Peter har kört spelet en gång mer än Salomon men fick stryk. Svordomar jag aldrig hört förut flödade då ur Peters mun. "Så går det när man flyttar ut från 32 Ross street." förklarade då Jon för honom. 

Det har vart en fågel inne på restaurangen där jag jobbar två gånger den här veckan. Samma fågel båda gångerna. Första gången flög han bara in lite snabbt för att snabbt ta sig ut. Detta under tiden jag stod och skapade en iskaffe jag skulle njuta av den förmiddagen. Resultatet blev ett konst-stycke. 

Försökte mig på ett modell-nylle där jag står och poserar. Blev inte riktigt samma fina resultat som när jag poserade med min modell-flickvän med kolossala silikontuttar, men ändå helt okej. 

När fågeln var inne för andra gången traskade den lugnt och sansat in hela vägen till köket. Där fick jag syn på den och sa det till Ryan, min långhåriga rock-kollega som också är kock. "Oh fuck!" sa han då. Han började sen på ett väldigt löjligt sätt mota bort fågeln mot ytterdörren, lyckades på första försöket få den att flyga iväg. Fantastisk kille. Jag önskar ibland att jag kunde kontrollera ett fjäderfä på det viset. Han firade allting genom att göra sig en kaffe. "Åh! Gör en till mig också!" skrek jag då. Det gjorde han. 

Jättefint gjorde han den med ett litet hjärta. "Det här kan jag slå!" tänkte jag lite för mig själv. Jag har ändå gått och blivit jobbets kaffemakare. Frågar runt vilka som vill få kaffe, sen gör jag kaffe till dem. Väldigt uppskattat eftersom det ändå tar lite tid att göra kaffe. De kör ju inte på vanligt bryggkaffe i det här landet. Allting ska vara så jävla krångligt. Men detta gör att man har tillåtelse att stå i en halvtimme och göra kaffe till sina kollegor. Jag frågade vad de ville ha för bild i sin kopp. Ett önskemål jag fick var julgran. 

Helt okej julgran ändå, tycker jag. Jag frågade sen nästa person vad han ville ha. "Gör två kulor och en somrig kuk." sa han. Väldigt omoget, men man måste ändå uppfylla önskemål. 

Där har vi den. De två kulorna nästan i mitten på koppen. Sen går den somriga kuken längsmed högerkanten på ett väldigt livfullt sätt. Jag var stolt över mig själv denna dag. Det är så härligt när man kan göra folk glada på könets bekostnad. 

Jag ljög i första stycket såklart. Trött på kvällarna och ännu tröttare på morgnarna. Ont i huvudet och törstig på morgnarna också. En lätt känsla av illamående. Detta är orsaken till inga skriverier. För helskotta.

Måste avsluta med två viktiga saker. 

Nr 1.

Sorgligt men sant blev det tråkigaste skit-inlägget någonsin inlägg nummer 100 (alltså detta). Jubileum. Det ordet ska man egentligen skriva i versaler och avsluta med ett utropstecken på slutet. Men jag gör inte det idag. Skriv gärna en kommentar och beröm min kaffekonst så jag vet vem som egentligen är här och härjar. Hade vart kul. En man vid namn Kim Bolund kunde göra det. Har ingen aning om vem Kim Bolund är. Han kan ha en aning om vem jag är, med tanke på att han klickade sig in och skrev en liten kommentar. Men jag är inte helt säker på det. Jag vill veta vem Kim Bolund är. Han la ner cirka en minut på att skriva en kommentar för att visa att han levde. Jag gillar det. Kim Bolund är en mästare. 

Nr 2.

På söndag är det min födelsedag.

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som en gång trodde att kondomer skulle bli den största utgiften på semestern

Freyr

Löningsdagen har gjort sitt, skit-tisdagen har gjort sitt, Hasse har gjort sitt, Oscar har gjort sitt, Peter har gjort sitt och HV har gjort sitt.

Som nämnt tidigare var jag och Jon tvungna att genomlida tre väldigt sorgliga farväl inom loppet av två dagar. Hasse tog farväl för direkt resa hem till stockholms tingsrätt där han ska sätta snattare och mördare i finkan. Vi dansade lite för honom och sjöng som en liten heder. Vi gjorde det bästa av situationen. Gav honom en kram och sa farväl. Sen dansade vi lite till. "Ni är sagolika." var det sista han sa innan han klev utanför dörren på 3/32 Ross st för sista gången. Dessa ord kan inte lämna min skalle nu. "Sagolika...?" tänker jag. Vad fan menade han med det? Finns ju ingen människa på hela jorden som använder det mot en annan människa i dagens samhälle. Sagolika. Ingen aning om man ska tolka det på ett bra eller dåligt sätt. Det är ju antingen eller i sagor. Skitsnäll eller ett riktigt rövhål beteendemässigt. Ska fråga honom någon gång så man får klarhet i det hela. 

Här har vi Hasse, juristen. Sjunger med i våra låtar och har inte börjat tänka på vilken jobbig flygresa han har framför sig.

Sen har vi Peter. Han har inte lämnat landet men han har lämnat ett stort tomrum efter sig på 3/32 Ross st. Han valde dock en ny lya väldigt nära, på granngatan faktiskt, vilket jag gillar. Det jag gillar allra mest är att han valde att flytta in hos ägarna till Brazilian barbeque, restaurangen där man frossar i sig nio olika sorters kött inom loppet av 90 minuter. Bor tillsammans med killen som kommer ut med spettet. Han är ju ingen idiot när det gäller val av bostad. Det ska han ha cred för. 

Hur som haver, han är inte längre bland oss. Hans flickvän kommer ner nu i veckan och ska bo tillsammans med honom. Det är Sippan som får den stora äran att beundra hans vackra mustasch till en tumme upp på morgnarna. Det är i Sippan han nu ska snacka vett med sina socionomtankar. Han hade ju ändå fått lite ordning på mig. En morgon skulle vi till Pizza Hut och äta buffé. Peter hade panik för han hittade ingen bostad och tiden var knapp. Jag höll på med honom i säkert en halvtimme och märkte inte ens att han var arg på riktigt. Till slut rann bägarn över för honom. Då kom han bort till mig, brottade ner mig och slog mig cirka femton gånger med knuten näve på låret. Det gjorde fruktansvärt ont. Efter det fattade jag att han var arg på riktigt. Jag sa inte mer då. Jag gick och åt med svansen mellan bena och han spände ut bröstet lite extra och började leta bostad.

Senare på dagen var han dock gladare än någon annan. Det är klart han hittar bostad och kommer och besöker vännerna när de ligger och bränner sig vid lokala poolen. 

Oscar stack till Bali i måndags kväll. Vi hade våra sista sekunder tillsammans under mitt långa arbetspass när grabbarna kom förbi på några avskedsöl. Han bjöd mig på en snus också. Det tycker han att jag förtjänade, tror jag i alla fall. Eller så var det för att jag frågade så snällt. Jag fick inte se hans sista kliv ut från 3/32 Ross st, men jag vet att det var ett sorgens steg. Han grät mer än han gjorde när han skulle till jobbet och vi övriga tre hade planer på att kolla igenom hela andra säsongen av Solsidan. Det var inget simpelt "Fan!" som kom ur hans mun den här gången. Om jag hade skrivit ner det hade jag skrivit det på samma sätt som serietidningsskrivare skriver sina svordomar, med blixtar och dödskallar. Orden som vällde ur hans mun var ord Jon aldrig hört förut, berättade han för mig. Det var på argsint finska. 

Nu ska han i alla fall iväg och testa lyckan i sin ensamhet några veckor. Denna vilsna själ ska stå på egna ben och ta egna beslut. Jag är, helt ärligt, lite kluven till hur det kommer gå. Han skulle sätta igång våran knaggliga varmvattenberedare en gång. Jag beskrev till honom exakt hur han skulle gå tillväga. Han gick ner, gjorde ett försök, och gick upp. "Den är igång nu!" sa han stolt. "Jag gjorde det!". "Vad duktig du är Oscar." sa vi till honom då. Jag kände ändå en viss oro. "Har han verkligen klarat det?" sa jag för mig själv samtidigt som jag vände mig om och gjorde en så kallad "funderar-min". 

Jag gick ner till verandan för att se om det jag fruktat stämde. Med sorg i ögat insåg jag att beredaren fortfarande var avstängd... Han hade inte lyckats. Jag hade gett honom detta simpla uppdrag för att han skulle ha något att vara stolt över när han kom hem till sina föräldrar. Jag såg det framför mig, när han möter sina föräldrar efter denna långa tid. "Mamma! Pappa! Jag har något att berätta!" skulle han ropa. Sen skulle han berätta om dagen han alldeles själv satte igång en av husets viktigaste maskiner. Han kommer berätta den, men det kommer inte finnas något djup i berättelsen. Vi andra vet, vi vet så väl, att beredaren inte hoppade igång den där dagen. Men jag sa ingenting, jag lät honom tro att han var vuxen.

Jag anade ju förstås aldrig att på grund av hela grejen med beredaren började han kolla på egna resor. "Jag är stor nu, jag behöver inte er. Ni tror att ni är så jävla mycket bättre än mig och att ni behöver ta hand om mig hela tiden. Nej nu sticker jag!" sa han innan han tryckte på musknappen för att bekräfta sin beställning för flygfärden. Och nu har alltså dagarna gått och Oscar är iväg. På Bali. Det är med tårar längs mina kinder jag fortsätter skriva. Han brukade vara här vid denna tidpunkt. På vardagarna när Jon och Peter gått till jobbet. Jag satt och väntade tills Oscar skulle vakna och satte sen på någon discodunk-låt för att göra honom glad. Men nu är jag ensam kvar på översta våningen, och det är bara Jon som gått till jobbet. Det har vart en sorgens stund i 3/32 Ross st.

Oscar lämnade i af ett meddelande till mig. Och en liten present. 

Han visste att jag behövde en skjorta, så han lämnade kvar den. Det tackar vi för! 

Love u 2 man!

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som cyklar förbi 400 tjejer i skolunifrom varje dag

Freyr

Helgens bravader överstökat, ett hejdå är sagt, två hejdå ska framföras, måndagen är tillbaka, vädret har vänt och man är fruktansvärt trött. 

Fredagen bjöd på rugby. Premiär i serien mellan Sydney Roosters och South Sydney Rabbitohs. Vi blev väldigt snabbt Roosters fans då det var de som hade hemmaplan. Kom in i arenan som var nästan fullsats och fylld av ljud. På planen var det uppvisningsmatch med några små barn, på läktarna hade alla sportfarsor redan blivit fulla och folk gick med sina små brickor med procenthaltigt. Vi kom snabbt in i den rätta känslan och vek ihop en bit tunn wellpapp som skulle hjälpa till att skapa oväsen. Den blev som en kinesisk solfjäder. När det hände något bra för Roosters eller när det blev för varmt på stadion skulle man använda den. Antingen klappa med den eller fläkta med den. 

Matchen var bra, fick vi höra i efterhand. Ingen av oss hade någonsin sett en rugby-match förut så vi hade ju förstås ingen aning om de var bra eller dåliga på sitt jobb. Vi följde bara strömmen. Skrek när de andra skrek och ställde oss upp när det såg spännande ut. Vi hade den stora lyckan att få se en kille bryta en passning nära eget mål(?), springa över hela planen utan att någon hann ikapp honom, vinka till publiken lite snyggt när han var nära att lyckas och sen kasta sig likt Anja Pärsson och göra en try (som touchdown i amerikansk fotboll). Det var coolt. Vi ställde oss dock inte upp, det var Rabbitohs som hade den stora äran att få utföra detta. Men vi var glada ändå. Roosters höll ändå sin stadiga ledning. 

Man blev väldigt förvånad över rugbyspelarnas fysiska förmåga. Det där är vad jag hade kunnat bli, om jag skött min träning och kanske ställt undan ölen lite då och då. Stora som hus, utan att överdriva. Snabba var de också. När de hade tagit emot en lång passning efter avspark eller liknande passade de alltid den största killen i sitt lag. Han hade då den stora äran att försöka springa med bollen så långt han kunde utan att bli nedbrottad. Två meter och 120 kilo muskler satte fart, sprang allt vad han hade och sen BOOM! Fyra grabbar står i vägen för honom och det tar fullständigt stopp. Som att springa in i en bergvägg. Sen brottades det lite för att få ner honom på marken. Man trodde varje gång att killen dött men det tog två sekunder så hade han rest sig upp och passat bollen vidare. Sjukt, riktigt jävla sjukt. 

Underhållningen man blev bjuden på under matchen och i pauserna var också bra. En kille sprang in på planen, det var kul. Han hade bortalagets matchtröja på sig och tog en lite löprunda över hela plan. Han avslutade och precis som Anja Pärsson. Då kom vakterna ikapp och fullständigt körde över grabben. Det måste gjort jätteont för honom. Efter det satte de upp en bild på stora skärmen som visade att om man springer in på planen får man 5,500 dollar i böter. 5,500 dollar motsvarar ungefär 40,000 miljarder svenska kronor. Jag vet inte om han tyckte det var värt det. 

En annan fantastisk underhållning var dragkampen i paus. De tog några supportrar från vardera lag som skulle kampas om att få merparten av repet på sin planhalva. Jag trodde, på riktigt, att jag skulle få se en person sprängas under denna dragkamp. Det var helt sjukt. 

Sen möttes lagen i en stafett. Också sjukt kul. De sprang och de sprang och matchen vände några gånger. Till slut kom vi till slutspurten. Det ena laget hade en 10-årig pojk som skulle springa och det andra laget en 50-årig man. 50-åringen tappade fart framåt slutet, han kanske var tillräckligt tränad förut men inte nu längre. Det var jättejämnt, lille pojken började komma ikapp. Sen hände det. Det som fick hela arenan att ställa sig upp och börja skratta högre än jag någonsin hört en idrottsarena skratta. 50-åringen ramlade. Och som han ramlade. Han har aldrig sprungit så snabbt i hela sitt liv och tappade fotfästet. Han forsökte hålla sig uppe men lyckades inte. Han försökte en gång till men lyckades inte. Sen föll han, likt Anja Pärsson, rakt på magen. Han ställde sig sen upp, gick till sitt lag. Man såg på honom ända från läktarplats att han skämdes och sa förlåt till sina lagkompisar. Han fick inte ens en klapp på ryggen för att han kämpat bra och riskerat lårbenshalsen. Det var bland det roligaste jag sett. Tjock var han också. 

Därefter blev det väldigt trött stämning i gruppen och vi lugnade ner oss med några stänkare efter att ha vart uppe i varv i 80 minuter. Vi kände att denna stund verkligen krävde ett par öl. Hittade en liten trång bar vi aldrig sett förut. Där fick man bra service. Vi fick slå oss ner och de kom ut och frågade vad vi ville ha. Vi kände oss väl behandlade på detta ställe där vi satt på rad på en balkong och spanade in kvinnofolk som gick förbi.

Rugby och nyfikna ögon är bra avslutningar på en arbetsvecka. 

Ha en trevlig vecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som tänker på saker men aldrig kommer fram till något

Freyr

Helgen är över, måndagens helvetespass är över och här sitter man. Har precis inlett tisdagen och ser att det är klarblå himmel och strålande sol. Vad passar då bättre än att skriva dagbok med en morgoncigg och en kopp pulverkaffe ute på altanen? Enligt min utsago passar precis ingenting bättre än att börja sin tisdag på detta vis. Jag har hittat det ultimata sättet. Det är nästan så jag börjar gilla tisdagar nu. Det hjälper lite att de bytt min löningsdag så jag traskar hem med en bunt sedlar på tisdagar istället för lördagar numera.

Helgen var väldigt bra. Kom hem på fredagen och möttes av mina kära sambos. Oscar skulle iväg och jobba och jag, Jon och Peter bestämde oss för att ta det lilla lugna. Äta gott och köra igenom en hel säsong Solsidan, eftersom Peter inte kollat. Oscar Blev väldigt ledsen. Gick ner i trappan i sina knegarkläder, kollade upp mot oss och sa: "Fan.....". Sen gick han. Nerför andra trappan hörde vi hur han började snyfta och torka tårarna och försöka dölja ett barnagråt. Han smällde sen igen dörren och sprang hela vägen till jobbet. Tyckte lite synd om honom, men kom ganska snabbt på att han jobbar en dag i veckan numera så det ska han kunna klara av. 

Äta gott blev det inte. Vi stack ner till restaurang-gatan där vi bor och letade och letade. Till slut gick vi in på ett ställe där det stod en servitris i dörren och frågade hur det var med oss. "Good." sa vi, och bestämde oss för att traska in och sätta oss. Vi satte oss på deras uteservering, en balkong på baksidan där vi trodde att vi skulle få en fin matstund. Tji fick vi. Först kom de in och frågade om vi skulle ha något att dricka. "Diet coke" sa Peter då och jag skulle ha samma. "Do you have large size?" frågade han sen. "Yeah, of course we have large size." sa hon och gick. Hon kom sen tillbaka för att leverera våra drickor. Det var Coca cola zero i burk. "Large size in my ass, det är ju för fan en burk!" skrek Peter högt och bestämt. Jag kan hålla med honom. Hur var den lilla storleken då? Är denna restaurang den ända i hela världen som lyckas få tag på små flygplansburkar som de kan servera gästerna? Nej, redan här hade de tappat vårt förtroende.

I samma veva som burkarna kom de in med glasen vi skulle dricka ur. Alla tre fick olika glas. Ingen jättegrej i sig, men det känns fel. På restaurang en fredagkväll vill man ha likadana glas som personen på andra sidan bordet. Vi ska inte ha mix. Man känner sig lite som en objuden gäst på en drängafest i Ronneby. Där kan man ha olika glas, när alla är redlösa av sitt alkoholintag så de inte ens kan prata med varann. Då tänker man inte på vilket glas man har. Men sitter man och betalat 140 svenska kronor för en måltid i Sydney, då SKA alla ha likadana glas. Besticken var också av olika sort, för er vetskap. 

När vi lugnat ner oss kom hon in med maten. Två tallrikar, min och Peters. Jon fick inte sin. Hon gick sen tillbaka in i köket. Vi trodde ju då, som man gör, att hon inte kunnat ta alla tre i ett svep utan gick in för att hämta Jons mat. Vi väntade och vi väntade, men ingen mat kom. Jag och Peter satt och åt och Jon satt där och kollade på. Precis när han skulle gå och säga att han inte ville ha pizzan, eftersom jag och Peter hade två tuggor kvar av vår mat, så kom hon ut. "Sorry, sorry." sa hon. Jon sa ingenting. Han tog tag i tallriken och slängde nästan ner den på bordet. Han lät inte ens kvinnan lägga ner den åt honom. "Jag markerar!" sa han och log ett argsint leende. 

Han började sen tugga på maten, och jag har aldrig sett någon tycka en pizza är så äcklig. Det var saltklumpar lite här och där och degen var inte tillräckligt tillagad och allt var fel. Efter tre bitar upptäckte han att en köttbit var hårig. Han slutade då äta. Frågade servitrisen vad fan det var frågan om, struntade i att äta upp och tog med oss andra ut. Jag har aldrig sett honom så arg. Man skojar inte med mat när det gäller min vän Jon. Det blir väldigt lätt dålig stämning i hela gruppen då. Jag kände mig också arg. Jag vill ju inte betala när Jon känner såhär. Peter blev också arg. "De ska fan inte få se mig i mustasch när de behandlar Jon såhär!" skrek han. 

Vi gick efter detta hem, alla satte sig vid varsin dator. Det blev inget Solsidan. Alla somnade. Jag hatar den där restaurangen, ska kasta sten på dem på väg till jobbet idag. Och påväg hem från jobbet kommer jag vara skitsnygg och ha sedlar i munnen. 100-dollarssedlar. Det är bara jag och Oscar i gruppen som hållt i en sån sedel. Jag var snyggare än Oscar när jag höll i den. Jävlar vad snygg jag var när jag höll i min sedel, med munnen. 

I lördags var det storfest. Vi bjöd in alla vi kände till 32 Ross st. Vi hade sen bestämt oss för att gå till Oscars jobb. Alla i gruppen fullföljde bestämmelserna utan jag. Mina vänner var nämligen hyggliga nog att lämna hälften av gästerna här, sen stack de. Jag kunde ju inte sticka. Någon var tvungen att se till så att resten av gästerna mådde bra. Det var min uppgift. Något jag faktiskt skötte galant. Drog en buggshow med min kära vän och gamla kollega Hanna. Fick skit för den här bilden i efterhand av Jon. Han tycker det är fel att ha birkenstock på fest. Han säger att det bara är mellanstadielärare som får ha birkenstock, när de jobbar. Den sortens lärare som alltid kommer tillbaka efter rasterna och luktar kaffe och cigg i munnen. De får ha birkenstock, när de jobbar, enligt Jon. 

Personligen tycker jag att alla borde ha birkenstock, alltid. Jag är en av dem som vuxit upp i min ensamhet och alltid kännt suget av att ha bälte på fötterna. Jag vet att jag har många anhängare i de tankarna. Har sett hundratals människor i mitt liv som bara suktat efter att en dag få ha bälte på fötterna. De flesta av dem gjorde ju matte C på gymnasiet och sökte sen in till lärarhögskolan. Jag gjorde inte det. Jag vill få birkenstock ut på gatorna. Birkenstock är "The next big thing".

Söndagen var en trött söndag. Jag, Jon och Oscar åt buffé på Pizza hut, fnissade åt allt som sades, kletade glass i varandras ansikten och stack över till min kära vän och gamla kollega Hanna. Egentligen var det inte för att träffa henne. Vi tänkte ha en riktig grabbstund och ta med Viktor Bohman på en kaffestund. Det blev inget med den kaffestunden. Fler hade tänkt samma tanke som oss så vi möttes av några av deltagarna från kvällen innan hemma hos Hanna. Hennes kvinnliga vänner Emma och Sara. Lite senare på dagen kom också en fransk gummiklädd riddare på besök. Kvinnorna och fransmannen stack och köpte fajitas. Jag, Jon, Oscar och Viktor kollade på film. Kvinnorna kom sen hem och lagade maten. Vi fortsatte kolla på film. Sen tog filmen slut. Då sa kvinnorna: "Älsklingar, maten är klar!". Det blev våran grabbstund. Kändes väldigt manligt. Och vi var väldigt trötta. 

Valde ändå att åka till casinot för att se Liverpool möta Manchester United på deras stora biograf. Viktor hade laddat med United tröjan och stod och skrek. Jag har alltid stått så nära en så arg supporter. 3-1 slutade matchen till Liverpools favör. Det gick inte få kontakt med Viktor. Jag köpte en öl till honom, då blev han glad. Morgonen därpå vaknar man av Peters tumme upp. Jag har aldrig sett honom bära den tummen så stolt som han gjorde denna morgon. "Det kan han ha, den där förbannade Viktor. Det kan han ha." sa han lugnt, och somnade om. 

Ha en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som kollar på sport på grund av tillhörande drycker

Freyr

Vi har fått ett nytt tillskott i kollektivet, Hasse Eriksson. Den gamla back-klippan som var Hovslätts IK innebandys ansikte utåt under åren 99-03. Jag minns det som om det var igår, när han sprang på planen likt en ståtlig man med sin svarta gamla unihoc-klubba utan böj. Den klubban var till och med gammal när Hasse spelade med den, och då var innebandyn knappt uppfunnen. 

Där har vi bladet, det svarta. Alla som spelat innebandy har haft minst åtta personer i sitt lag som haft en klubba med det här bladet. Hasse är en av de åtta, och han är mäkta stolt över det. En annan av de åtta var Mange Pettersson. Han hade klubban med det röda bladet av den här typen. Han var back-kollega med Hasse. Höjde alltid klubban till skyarna innan han lossade iväg ett stenhårt slagskott från halva plan. Det blev aldrig mål, han träffade alltid madrasserna som hängde på väggen bakom kassen tre meter upp i luften. 

Hur som helst. Hasse har vuxit ifrån det där nu. Han är en vuxen man, precis som Peter. Dock lite äldre då han är Peters storebror. Båda bröderna Eriksson är vuxna och mogna män. Hasse har vuxit ifrån Unihoc-klubban och jobbar numera på Stockholms tingsrätt som jurist. Peter är ingen player längre, han är socionom och hjälper knarkare och prostituerade på Kings Cross (Sydneys mest hortäta område) in på rätt spår igen. När han blir stor ska han bli kurator. Då måste man vara mogen. Jag har aldrig sett en kurator som är player. De har torra och slitna frisyrer, kortklippt lugg och glasögon. Så kommer Peter se ut när han blir stor. Hasse vet vi redan hur han ser ut som stor.

Där har vi honom till höger. Med på bilden är också Oscar och Peter. De var så glada när de var samlade igen efter alla år. Jag råkade skriva fel när ja berättade om Peter för några veckor sen. Oscar bodde vägg i vägg med Peter och Hasse. De hade likadana Peugeot-bilar. Det var bara fälgarna som skiljde bilarna åt. Alltid lika kul att gå förbi där i unga år och man fick se bilarna stå där bredvid varann. Då pekade man finger åt bilarna. Inte för att man ville utan för att man var tvungen. Om man är grannar köper man inte likadana bilar. Det är en norm. Då måste man peka finger åt bilarna. Jag brukade också viska för mig själv samtidigt som jag gjorde en hård Bruce Willis-min. "Fuck you!" viskade jag. "Fuck this look a like!". 

Vi var tvungna att visa Hasse stadens bästa restaurang första dagen, och som han frossade. Brazilian barbeque. Det var lika dyrt som sist men denna gång behövde jag bara betala för en person. Hasse var gladare än någonsin. Lite ledsen dock över att han drack alkohol även denna dag. Han har vart på Nya Zeeland och härjat. Där har det blivit mycket av den varan berättade han för oss. Men han var glad ändå. Glad och salongsberusad där han satt och tuggade på sina köttbitar. 

Vi har också visat Hasse vårt favoritcafé. Det över gatan där Marcus jobbar (mannen som är lik Henrik Dorsin). Hasse gillar det stället. "Det är billigt och de har bra mackor" säger han alltid när han har betalat och är på väg därifrån. Så sträcker han lite på sig och fnissar till mot oss andra. 

Igår efter jobbet kände jag ett otroligt sug att skjuta rådjur. Tog med mig Jon på en runda och vi fick stå i kö för maskinen. Det var barn på lokalpuben igår. Vi var arga på dem och visade att vi verkligen ville spela. De lämnade då innan de var klara och stod istället och kollade på oss när vi sköt. Sen pratade de med oss också. Vi visade också tydligt att vi inte ville ha med barnen att göra. Inte för att barnen var jobbiga eller något utan för att de var bättre än oss på engelska. Känns så konstigt att prata med barn på engelska. Barn ska inte kunna engelska. Det finns ju inget sätt för föräldrarna att smyga med vad det blir för efterrätt om barnen kan engelska. Först kör föräldrar på att de ska stava till glass. Pappa gjorde alltid det. "Hörrödu Gudrun! Ska vi ta lite G L A S S till efterrätt?" frågade han min mamma. Jag och mina systrar fattade direkt. Den enda som inte fattade var mamma. "Vad menar du?" frågade hon. Vi barn fick förklara för henne. Då sken hon upp som en sol. "Jag är en isländsk gottegris" sa hon. 

När barnen börjar förstå vad som menas när föräldrar stavar till ord går föräldrar alltid på engelskan. Det funkade för mamma. Hon pratar indisk engelska på grund av ett tidigare förhållande från ungdomen. Det sitter inte helt fel på en isländsk invandrare i Sverige. Hon frågade pappa på engelska om vi skulle ha lite efterrätt. Han började alltid skratta. Vi barn fattade ingenting såklart. Vi kunde inte engelska, vi var ju barn. Sen helt plötsligt gick pappa till frysen och hämtade Big packen. Då blev det jubel. Jävlar vad glada vi blev. 

Jag och Jon gick efter rådjursjakten och stötte på vår svenska bartenderkompis Elin. Hon var glad som vanligt och svor åt sina kollegor på svenska. Det gör hon alltid när vi kommer dit och de fattar såklart ingenting. Fattar inte varför hon gör det, jag ser inte vad som är spännande. Hon vet ju redan innan hon säger det att de inte kommer förstå. Grabben hon jobbade med igår var väldigt förkyld och gick runt och snorade i flera timmar. Jag var vid ett tillfälle sugen på att gå fram till honom och köra eskimå-stilen. När man tar munnen över näsan och suger till. När det levereras stänger man munnen och spottar ut personens snor. Jag kom på att det var inte den vanliga Freyr som kom på det förslaget så jag lät bli. 

I morse vaknade jag upp och såg att Hasse tagit över Peters plats där i mitten. Alltid lika härligt när någon sover över i mitten. Där ska han ligga i en dryg vecka nu. Han var stolt över sig själv idag när han vaknade. Han hade nämligen haft en vit dag. Hans första vita dag på cirka fjorton dagar. De hade ätit sushi igår också. "Fantastisk dag igår. Rå fisk och alkoholabstinens!" sa han, och somnade om. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som ska börja få riktig helg

Freyr

Hösten närmar sig med stormsteg. Det är inte bara söndagarna som är molniga nu. Det är inte tröjväder, hade jag haft på mig min tröja hade jag blivit på tok för varm, men man svettas inte ihjäl när man går med shorts och t-shirt. Och det är fantastiskt skönt på sitt sätt. Låt oss kalla det svensk sommar. Vi har nu lämnat sommarn för att ta klivet in i den svenska sommarn. Man kan gå runt i shorts och t-shirt och har tur om man får skymta solen tre-fyra dagar inom de närmsta två veckorna. Så kan man säga. Höst är ju lite att ta i, höst innebär regn och rusk. 

En av våra kinesiska husvärdar har kommit tillbaka från Kina igen. Killen som bor här har också kommit tillbaka. Honom ser vi dock aldrig. Man skymtar honom lite då och då i trappan och säger: "Hej.". Han säger då: "Hej.". Sen säger man: "How are you today?". "Good." säger han då. Sen springer han upp för trappan, in på sitt rum och låser dörren. Husvärdarna säger att han aldrig ens använt köket. Han sitter där på sitt rum, använder sin egna toalett och lever livet. Fantastiskt härlig kille. Det är killar som han man ser som huvudaktör i en skolmassaker. Han har också, likt nästintill alla kineser, valt sitt eget namn när han kom hit från Kina. Han valde Ronny. 

Vi var tvungna att städa också innan de kom hem kände vi. Vi tog en eftermiddag till att lösa detta helvetesskap. Det var då vi firade med Brazilian barbeque. Jag var arg när vi städade, riktigt arg. Jag hatar att städa och blir alltid arg. Jag brukade alltid städa slarvigt med flit när jag bodde med min förra sambo. Detta för att hon skulle tröttna på att alltid behöva göra om och till slut ta över hela städningen själv. Så skulle jag sköta de andra aktiviteterna, typ handla och sådär. Dock funkade inte detta riktigt för jag hade aldrig några pengar så jag hade ingenting att kompensera med. Det slutade då istället i slagsmål. Ett slagsmål jag väldigt ofta förlorade då jag är en sån som gärna hoppar över de där extra armhävningarna under ett träningspass. Nej, jag hade det inte lätt. Hade med största sannolikhet kunnat lösa problemet väldigt lätt genom att böja mig ner lite under dammsugningen. Det är lätt att vara efterklok. 

Hur som helst. När städningen var genomförd och maten uppäten kom vi hem igen. Jag kom då på en brilliant idé och sa såhär till Oscar: "Du, jag fick nyss en brilliant idé!". Varpå han svarar: "Jaså.". "Vi skulle kunna möblera om lite härnere så att det blir en helt perfekt yta. Man skulle kunna sitta och kolla på varann i en soffgrupp istället för att behöva sitta på rad när man vill utnyttja de mjuka möblerna." fortsatta jag sen. "Fi fan Freyr!" sa han då med sin finska accent, "hade int kunna säga de bättre tjälv!"

Vi började kånka och stod och dividerade om hur vi skulle ställa våra två fåtöljer och vår enda soffa för att det skulle bli ultimat. Vi var också tvungna att tänka på att saccosäcken skulle kunna klämmas in i ett hörn, om vi någon gång skulle få väldigt många gäster. Efter en livlig diskution med många olika resonemang hit och dit fick vi äntligen till det. 

Mina damer och herrar, vi har numera en soffgrupp!

Här avnjuter vi de första minuterna i vår nya soffgrupp. Vi fann ett litet bord som prydligt fyller ut platsen där i mitten. Om man kollar riktigt noga ser man att bordet pryds av två glas vin som fick vara med och fira. Fantastiskt. 

Detta är den officiella invigningen. Jon hade vart och köpt bubbel till tillställningen och Peter tog fram en klase med vindruvor. Senare överlevererar Karin och plockar fram pop corn ur sin lilla påse. Ni ser tydligt att soffgruppen snabbt blev väldigt populär, saccosäcken var tvungen att användas redan vid invigningsceremonin. En gång fick vi till och med hämta stolar från köket för att alla skulle få känna denna varma känsla man får i kroppen av soffgruppens närvaro. 

Under helgen som var kände jag att jag ville komma upp i de övriga grabbarnas nivå. Peter har en ståtlig mustasch, och Jon hade en helt okej mustasch ett tag. Jag bestämde mig för att raka mustasch. Jag har ett, enligt mig själv, hyfsat helskägg. Man ser att det finns där och det börjar växa ihop på tidigare glesa platser. Under en helskäggsperiod ser det ut som att jag ändå ska ha en helt okej mustasch. Lite för rödaktig, men ändå en helt okej mustasch. Tji fick jag. Satan i gatan vad det såg ut. Fel i alla lägen. Hade någon kommit fram till mig och pratat med en sån mustasch hade jag inte kunnat lyssna på vad personen hade att säga. Jag hade inte kunnat sluta kolla på mustaschen. Exakt det där hände mig. 

Jag kom till jobbet med min nya mustasch. "Look at my new mustasch!" skrek jag när jag klev innanför dörren. "Ouh, look at that." sa de då. Det var en nämen-känsla. Nämen, ett fruktat ord som aldrig får användas till andra än små barn och djur. Samma betoning som man säger nämen i, använde de när de pratade med mig om min mustasch. Det var precis som om jag var ett år gammal och precis suttit upp för första gången. "Nämen titta, han sitter upp. Kolla på honom älskling. Han kan snart springa." som småbarnsföräldrar säger. Ni anar inte hur mycket jag skämdes i min mustasch. 

Efter jobbet skulle jag kliva på järnhästen och trampa hem. Då kom det fram en dam till mig. "Wait, you have some strawberry-jam on your upper lip. Let me take care of it." sa hon med nämen-betoning på rösten. Hon slickade sig sen om tummen och drog den över min läpp. Min mamma gjorde också alltid så när jag var liten. Jag hatade det. Hur fan kan hon tro att jag vill ha hennes saliv kletat över hela ansiktet? Hon gjorde det lite för länge också. Sista gången hon gjorde det var jag nog tolv år gammal. Då ska jag inte ha mammas slick-tumme i ansiktet för att dra bort resterna från frukostens o'boy. Då ska jag ha kepsen bakåt och byxorna nedanför rumpan. Svära ska jag göra också med min röst som håller på att utvecklas. 

Mustaschen åkte bort redan samma dag. Jag gjorde ett försök i alla fall. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som satte på sin svenska telefon som vart avstängd i två månader och fått inte mindre än ett sms... från operatören

Freyr