Jon, Freyr och Goliat på vift

Hösten närmar sig med stormsteg. Det är inte bara söndagarna som är molniga nu. Det är inte tröjväder, hade jag haft på mig min tröja hade jag blivit på tok för varm, men man svettas inte ihjäl när man går med shorts och t-shirt. Och det är fantastiskt skönt på sitt sätt. Låt oss kalla det svensk sommar. Vi har nu lämnat sommarn för att ta klivet in i den svenska sommarn. Man kan gå runt i shorts och t-shirt och har tur om man får skymta solen tre-fyra dagar inom de närmsta två veckorna. Så kan man säga. Höst är ju lite att ta i, höst innebär regn och rusk. 

En av våra kinesiska husvärdar har kommit tillbaka från Kina igen. Killen som bor här har också kommit tillbaka. Honom ser vi dock aldrig. Man skymtar honom lite då och då i trappan och säger: "Hej.". Han säger då: "Hej.". Sen säger man: "How are you today?". "Good." säger han då. Sen springer han upp för trappan, in på sitt rum och låser dörren. Husvärdarna säger att han aldrig ens använt köket. Han sitter där på sitt rum, använder sin egna toalett och lever livet. Fantastiskt härlig kille. Det är killar som han man ser som huvudaktör i en skolmassaker. Han har också, likt nästintill alla kineser, valt sitt eget namn när han kom hit från Kina. Han valde Ronny. 

Vi var tvungna att städa också innan de kom hem kände vi. Vi tog en eftermiddag till att lösa detta helvetesskap. Det var då vi firade med Brazilian barbeque. Jag var arg när vi städade, riktigt arg. Jag hatar att städa och blir alltid arg. Jag brukade alltid städa slarvigt med flit när jag bodde med min förra sambo. Detta för att hon skulle tröttna på att alltid behöva göra om och till slut ta över hela städningen själv. Så skulle jag sköta de andra aktiviteterna, typ handla och sådär. Dock funkade inte detta riktigt för jag hade aldrig några pengar så jag hade ingenting att kompensera med. Det slutade då istället i slagsmål. Ett slagsmål jag väldigt ofta förlorade då jag är en sån som gärna hoppar över de där extra armhävningarna under ett träningspass. Nej, jag hade det inte lätt. Hade med största sannolikhet kunnat lösa problemet väldigt lätt genom att böja mig ner lite under dammsugningen. Det är lätt att vara efterklok. 

Hur som helst. När städningen var genomförd och maten uppäten kom vi hem igen. Jag kom då på en brilliant idé och sa såhär till Oscar: "Du, jag fick nyss en brilliant idé!". Varpå han svarar: "Jaså.". "Vi skulle kunna möblera om lite härnere så att det blir en helt perfekt yta. Man skulle kunna sitta och kolla på varann i en soffgrupp istället för att behöva sitta på rad när man vill utnyttja de mjuka möblerna." fortsatta jag sen. "Fi fan Freyr!" sa han då med sin finska accent, "hade int kunna säga de bättre tjälv!"

Vi började kånka och stod och dividerade om hur vi skulle ställa våra två fåtöljer och vår enda soffa för att det skulle bli ultimat. Vi var också tvungna att tänka på att saccosäcken skulle kunna klämmas in i ett hörn, om vi någon gång skulle få väldigt många gäster. Efter en livlig diskution med många olika resonemang hit och dit fick vi äntligen till det. 

Mina damer och herrar, vi har numera en soffgrupp!

Här avnjuter vi de första minuterna i vår nya soffgrupp. Vi fann ett litet bord som prydligt fyller ut platsen där i mitten. Om man kollar riktigt noga ser man att bordet pryds av två glas vin som fick vara med och fira. Fantastiskt. 

Detta är den officiella invigningen. Jon hade vart och köpt bubbel till tillställningen och Peter tog fram en klase med vindruvor. Senare överlevererar Karin och plockar fram pop corn ur sin lilla påse. Ni ser tydligt att soffgruppen snabbt blev väldigt populär, saccosäcken var tvungen att användas redan vid invigningsceremonin. En gång fick vi till och med hämta stolar från köket för att alla skulle få känna denna varma känsla man får i kroppen av soffgruppens närvaro. 

Under helgen som var kände jag att jag ville komma upp i de övriga grabbarnas nivå. Peter har en ståtlig mustasch, och Jon hade en helt okej mustasch ett tag. Jag bestämde mig för att raka mustasch. Jag har ett, enligt mig själv, hyfsat helskägg. Man ser att det finns där och det börjar växa ihop på tidigare glesa platser. Under en helskäggsperiod ser det ut som att jag ändå ska ha en helt okej mustasch. Lite för rödaktig, men ändå en helt okej mustasch. Tji fick jag. Satan i gatan vad det såg ut. Fel i alla lägen. Hade någon kommit fram till mig och pratat med en sån mustasch hade jag inte kunnat lyssna på vad personen hade att säga. Jag hade inte kunnat sluta kolla på mustaschen. Exakt det där hände mig. 

Jag kom till jobbet med min nya mustasch. "Look at my new mustasch!" skrek jag när jag klev innanför dörren. "Ouh, look at that." sa de då. Det var en nämen-känsla. Nämen, ett fruktat ord som aldrig får användas till andra än små barn och djur. Samma betoning som man säger nämen i, använde de när de pratade med mig om min mustasch. Det var precis som om jag var ett år gammal och precis suttit upp för första gången. "Nämen titta, han sitter upp. Kolla på honom älskling. Han kan snart springa." som småbarnsföräldrar säger. Ni anar inte hur mycket jag skämdes i min mustasch. 

Efter jobbet skulle jag kliva på järnhästen och trampa hem. Då kom det fram en dam till mig. "Wait, you have some strawberry-jam on your upper lip. Let me take care of it." sa hon med nämen-betoning på rösten. Hon slickade sig sen om tummen och drog den över min läpp. Min mamma gjorde också alltid så när jag var liten. Jag hatade det. Hur fan kan hon tro att jag vill ha hennes saliv kletat över hela ansiktet? Hon gjorde det lite för länge också. Sista gången hon gjorde det var jag nog tolv år gammal. Då ska jag inte ha mammas slick-tumme i ansiktet för att dra bort resterna från frukostens o'boy. Då ska jag ha kepsen bakåt och byxorna nedanför rumpan. Svära ska jag göra också med min röst som håller på att utvecklas. 

Mustaschen åkte bort redan samma dag. Jag gjorde ett försök i alla fall. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som satte på sin svenska telefon som vart avstängd i två månader och fått inte mindre än ett sms... från operatören

Freyr