Jon, Freyr och Goliat på vift

Löningsdagen har gjort sitt, skit-tisdagen har gjort sitt, Hasse har gjort sitt, Oscar har gjort sitt, Peter har gjort sitt och HV har gjort sitt.

Som nämnt tidigare var jag och Jon tvungna att genomlida tre väldigt sorgliga farväl inom loppet av två dagar. Hasse tog farväl för direkt resa hem till stockholms tingsrätt där han ska sätta snattare och mördare i finkan. Vi dansade lite för honom och sjöng som en liten heder. Vi gjorde det bästa av situationen. Gav honom en kram och sa farväl. Sen dansade vi lite till. "Ni är sagolika." var det sista han sa innan han klev utanför dörren på 3/32 Ross st för sista gången. Dessa ord kan inte lämna min skalle nu. "Sagolika...?" tänker jag. Vad fan menade han med det? Finns ju ingen människa på hela jorden som använder det mot en annan människa i dagens samhälle. Sagolika. Ingen aning om man ska tolka det på ett bra eller dåligt sätt. Det är ju antingen eller i sagor. Skitsnäll eller ett riktigt rövhål beteendemässigt. Ska fråga honom någon gång så man får klarhet i det hela. 

Här har vi Hasse, juristen. Sjunger med i våra låtar och har inte börjat tänka på vilken jobbig flygresa han har framför sig.

Sen har vi Peter. Han har inte lämnat landet men han har lämnat ett stort tomrum efter sig på 3/32 Ross st. Han valde dock en ny lya väldigt nära, på granngatan faktiskt, vilket jag gillar. Det jag gillar allra mest är att han valde att flytta in hos ägarna till Brazilian barbeque, restaurangen där man frossar i sig nio olika sorters kött inom loppet av 90 minuter. Bor tillsammans med killen som kommer ut med spettet. Han är ju ingen idiot när det gäller val av bostad. Det ska han ha cred för. 

Hur som haver, han är inte längre bland oss. Hans flickvän kommer ner nu i veckan och ska bo tillsammans med honom. Det är Sippan som får den stora äran att beundra hans vackra mustasch till en tumme upp på morgnarna. Det är i Sippan han nu ska snacka vett med sina socionomtankar. Han hade ju ändå fått lite ordning på mig. En morgon skulle vi till Pizza Hut och äta buffé. Peter hade panik för han hittade ingen bostad och tiden var knapp. Jag höll på med honom i säkert en halvtimme och märkte inte ens att han var arg på riktigt. Till slut rann bägarn över för honom. Då kom han bort till mig, brottade ner mig och slog mig cirka femton gånger med knuten näve på låret. Det gjorde fruktansvärt ont. Efter det fattade jag att han var arg på riktigt. Jag sa inte mer då. Jag gick och åt med svansen mellan bena och han spände ut bröstet lite extra och började leta bostad.

Senare på dagen var han dock gladare än någon annan. Det är klart han hittar bostad och kommer och besöker vännerna när de ligger och bränner sig vid lokala poolen. 

Oscar stack till Bali i måndags kväll. Vi hade våra sista sekunder tillsammans under mitt långa arbetspass när grabbarna kom förbi på några avskedsöl. Han bjöd mig på en snus också. Det tycker han att jag förtjänade, tror jag i alla fall. Eller så var det för att jag frågade så snällt. Jag fick inte se hans sista kliv ut från 3/32 Ross st, men jag vet att det var ett sorgens steg. Han grät mer än han gjorde när han skulle till jobbet och vi övriga tre hade planer på att kolla igenom hela andra säsongen av Solsidan. Det var inget simpelt "Fan!" som kom ur hans mun den här gången. Om jag hade skrivit ner det hade jag skrivit det på samma sätt som serietidningsskrivare skriver sina svordomar, med blixtar och dödskallar. Orden som vällde ur hans mun var ord Jon aldrig hört förut, berättade han för mig. Det var på argsint finska. 

Nu ska han i alla fall iväg och testa lyckan i sin ensamhet några veckor. Denna vilsna själ ska stå på egna ben och ta egna beslut. Jag är, helt ärligt, lite kluven till hur det kommer gå. Han skulle sätta igång våran knaggliga varmvattenberedare en gång. Jag beskrev till honom exakt hur han skulle gå tillväga. Han gick ner, gjorde ett försök, och gick upp. "Den är igång nu!" sa han stolt. "Jag gjorde det!". "Vad duktig du är Oscar." sa vi till honom då. Jag kände ändå en viss oro. "Har han verkligen klarat det?" sa jag för mig själv samtidigt som jag vände mig om och gjorde en så kallad "funderar-min". 

Jag gick ner till verandan för att se om det jag fruktat stämde. Med sorg i ögat insåg jag att beredaren fortfarande var avstängd... Han hade inte lyckats. Jag hade gett honom detta simpla uppdrag för att han skulle ha något att vara stolt över när han kom hem till sina föräldrar. Jag såg det framför mig, när han möter sina föräldrar efter denna långa tid. "Mamma! Pappa! Jag har något att berätta!" skulle han ropa. Sen skulle han berätta om dagen han alldeles själv satte igång en av husets viktigaste maskiner. Han kommer berätta den, men det kommer inte finnas något djup i berättelsen. Vi andra vet, vi vet så väl, att beredaren inte hoppade igång den där dagen. Men jag sa ingenting, jag lät honom tro att han var vuxen.

Jag anade ju förstås aldrig att på grund av hela grejen med beredaren började han kolla på egna resor. "Jag är stor nu, jag behöver inte er. Ni tror att ni är så jävla mycket bättre än mig och att ni behöver ta hand om mig hela tiden. Nej nu sticker jag!" sa han innan han tryckte på musknappen för att bekräfta sin beställning för flygfärden. Och nu har alltså dagarna gått och Oscar är iväg. På Bali. Det är med tårar längs mina kinder jag fortsätter skriva. Han brukade vara här vid denna tidpunkt. På vardagarna när Jon och Peter gått till jobbet. Jag satt och väntade tills Oscar skulle vakna och satte sen på någon discodunk-låt för att göra honom glad. Men nu är jag ensam kvar på översta våningen, och det är bara Jon som gått till jobbet. Det har vart en sorgens stund i 3/32 Ross st.

Oscar lämnade i af ett meddelande till mig. Och en liten present. 

Han visste att jag behövde en skjorta, så han lämnade kvar den. Det tackar vi för! 

Love u 2 man!

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som cyklar förbi 400 tjejer i skolunifrom varje dag

Freyr