Jon, Freyr och Goliat på vift

Helgens bravader överstökat, ett hejdå är sagt, två hejdå ska framföras, måndagen är tillbaka, vädret har vänt och man är fruktansvärt trött. 

Fredagen bjöd på rugby. Premiär i serien mellan Sydney Roosters och South Sydney Rabbitohs. Vi blev väldigt snabbt Roosters fans då det var de som hade hemmaplan. Kom in i arenan som var nästan fullsats och fylld av ljud. På planen var det uppvisningsmatch med några små barn, på läktarna hade alla sportfarsor redan blivit fulla och folk gick med sina små brickor med procenthaltigt. Vi kom snabbt in i den rätta känslan och vek ihop en bit tunn wellpapp som skulle hjälpa till att skapa oväsen. Den blev som en kinesisk solfjäder. När det hände något bra för Roosters eller när det blev för varmt på stadion skulle man använda den. Antingen klappa med den eller fläkta med den. 

Matchen var bra, fick vi höra i efterhand. Ingen av oss hade någonsin sett en rugby-match förut så vi hade ju förstås ingen aning om de var bra eller dåliga på sitt jobb. Vi följde bara strömmen. Skrek när de andra skrek och ställde oss upp när det såg spännande ut. Vi hade den stora lyckan att få se en kille bryta en passning nära eget mål(?), springa över hela planen utan att någon hann ikapp honom, vinka till publiken lite snyggt när han var nära att lyckas och sen kasta sig likt Anja Pärsson och göra en try (som touchdown i amerikansk fotboll). Det var coolt. Vi ställde oss dock inte upp, det var Rabbitohs som hade den stora äran att få utföra detta. Men vi var glada ändå. Roosters höll ändå sin stadiga ledning. 

Man blev väldigt förvånad över rugbyspelarnas fysiska förmåga. Det där är vad jag hade kunnat bli, om jag skött min träning och kanske ställt undan ölen lite då och då. Stora som hus, utan att överdriva. Snabba var de också. När de hade tagit emot en lång passning efter avspark eller liknande passade de alltid den största killen i sitt lag. Han hade då den stora äran att försöka springa med bollen så långt han kunde utan att bli nedbrottad. Två meter och 120 kilo muskler satte fart, sprang allt vad han hade och sen BOOM! Fyra grabbar står i vägen för honom och det tar fullständigt stopp. Som att springa in i en bergvägg. Sen brottades det lite för att få ner honom på marken. Man trodde varje gång att killen dött men det tog två sekunder så hade han rest sig upp och passat bollen vidare. Sjukt, riktigt jävla sjukt. 

Underhållningen man blev bjuden på under matchen och i pauserna var också bra. En kille sprang in på planen, det var kul. Han hade bortalagets matchtröja på sig och tog en lite löprunda över hela plan. Han avslutade och precis som Anja Pärsson. Då kom vakterna ikapp och fullständigt körde över grabben. Det måste gjort jätteont för honom. Efter det satte de upp en bild på stora skärmen som visade att om man springer in på planen får man 5,500 dollar i böter. 5,500 dollar motsvarar ungefär 40,000 miljarder svenska kronor. Jag vet inte om han tyckte det var värt det. 

En annan fantastisk underhållning var dragkampen i paus. De tog några supportrar från vardera lag som skulle kampas om att få merparten av repet på sin planhalva. Jag trodde, på riktigt, att jag skulle få se en person sprängas under denna dragkamp. Det var helt sjukt. 

Sen möttes lagen i en stafett. Också sjukt kul. De sprang och de sprang och matchen vände några gånger. Till slut kom vi till slutspurten. Det ena laget hade en 10-årig pojk som skulle springa och det andra laget en 50-årig man. 50-åringen tappade fart framåt slutet, han kanske var tillräckligt tränad förut men inte nu längre. Det var jättejämnt, lille pojken började komma ikapp. Sen hände det. Det som fick hela arenan att ställa sig upp och börja skratta högre än jag någonsin hört en idrottsarena skratta. 50-åringen ramlade. Och som han ramlade. Han har aldrig sprungit så snabbt i hela sitt liv och tappade fotfästet. Han forsökte hålla sig uppe men lyckades inte. Han försökte en gång till men lyckades inte. Sen föll han, likt Anja Pärsson, rakt på magen. Han ställde sig sen upp, gick till sitt lag. Man såg på honom ända från läktarplats att han skämdes och sa förlåt till sina lagkompisar. Han fick inte ens en klapp på ryggen för att han kämpat bra och riskerat lårbenshalsen. Det var bland det roligaste jag sett. Tjock var han också. 

Därefter blev det väldigt trött stämning i gruppen och vi lugnade ner oss med några stänkare efter att ha vart uppe i varv i 80 minuter. Vi kände att denna stund verkligen krävde ett par öl. Hittade en liten trång bar vi aldrig sett förut. Där fick man bra service. Vi fick slå oss ner och de kom ut och frågade vad vi ville ha. Vi kände oss väl behandlade på detta ställe där vi satt på rad på en balkong och spanade in kvinnofolk som gick förbi.

Rugby och nyfikna ögon är bra avslutningar på en arbetsvecka. 

Ha en trevlig vecka!

Med vänlig hälsning

Mannen som tänker på saker men aldrig kommer fram till något

Freyr