Jon, Freyr och Goliat på vift

Vi har fått ett nytt tillskott i kollektivet, Hasse Eriksson. Den gamla back-klippan som var Hovslätts IK innebandys ansikte utåt under åren 99-03. Jag minns det som om det var igår, när han sprang på planen likt en ståtlig man med sin svarta gamla unihoc-klubba utan böj. Den klubban var till och med gammal när Hasse spelade med den, och då var innebandyn knappt uppfunnen. 

Där har vi bladet, det svarta. Alla som spelat innebandy har haft minst åtta personer i sitt lag som haft en klubba med det här bladet. Hasse är en av de åtta, och han är mäkta stolt över det. En annan av de åtta var Mange Pettersson. Han hade klubban med det röda bladet av den här typen. Han var back-kollega med Hasse. Höjde alltid klubban till skyarna innan han lossade iväg ett stenhårt slagskott från halva plan. Det blev aldrig mål, han träffade alltid madrasserna som hängde på väggen bakom kassen tre meter upp i luften. 

Hur som helst. Hasse har vuxit ifrån det där nu. Han är en vuxen man, precis som Peter. Dock lite äldre då han är Peters storebror. Båda bröderna Eriksson är vuxna och mogna män. Hasse har vuxit ifrån Unihoc-klubban och jobbar numera på Stockholms tingsrätt som jurist. Peter är ingen player längre, han är socionom och hjälper knarkare och prostituerade på Kings Cross (Sydneys mest hortäta område) in på rätt spår igen. När han blir stor ska han bli kurator. Då måste man vara mogen. Jag har aldrig sett en kurator som är player. De har torra och slitna frisyrer, kortklippt lugg och glasögon. Så kommer Peter se ut när han blir stor. Hasse vet vi redan hur han ser ut som stor.

Där har vi honom till höger. Med på bilden är också Oscar och Peter. De var så glada när de var samlade igen efter alla år. Jag råkade skriva fel när ja berättade om Peter för några veckor sen. Oscar bodde vägg i vägg med Peter och Hasse. De hade likadana Peugeot-bilar. Det var bara fälgarna som skiljde bilarna åt. Alltid lika kul att gå förbi där i unga år och man fick se bilarna stå där bredvid varann. Då pekade man finger åt bilarna. Inte för att man ville utan för att man var tvungen. Om man är grannar köper man inte likadana bilar. Det är en norm. Då måste man peka finger åt bilarna. Jag brukade också viska för mig själv samtidigt som jag gjorde en hård Bruce Willis-min. "Fuck you!" viskade jag. "Fuck this look a like!". 

Vi var tvungna att visa Hasse stadens bästa restaurang första dagen, och som han frossade. Brazilian barbeque. Det var lika dyrt som sist men denna gång behövde jag bara betala för en person. Hasse var gladare än någonsin. Lite ledsen dock över att han drack alkohol även denna dag. Han har vart på Nya Zeeland och härjat. Där har det blivit mycket av den varan berättade han för oss. Men han var glad ändå. Glad och salongsberusad där han satt och tuggade på sina köttbitar. 

Vi har också visat Hasse vårt favoritcafé. Det över gatan där Marcus jobbar (mannen som är lik Henrik Dorsin). Hasse gillar det stället. "Det är billigt och de har bra mackor" säger han alltid när han har betalat och är på väg därifrån. Så sträcker han lite på sig och fnissar till mot oss andra. 

Igår efter jobbet kände jag ett otroligt sug att skjuta rådjur. Tog med mig Jon på en runda och vi fick stå i kö för maskinen. Det var barn på lokalpuben igår. Vi var arga på dem och visade att vi verkligen ville spela. De lämnade då innan de var klara och stod istället och kollade på oss när vi sköt. Sen pratade de med oss också. Vi visade också tydligt att vi inte ville ha med barnen att göra. Inte för att barnen var jobbiga eller något utan för att de var bättre än oss på engelska. Känns så konstigt att prata med barn på engelska. Barn ska inte kunna engelska. Det finns ju inget sätt för föräldrarna att smyga med vad det blir för efterrätt om barnen kan engelska. Först kör föräldrar på att de ska stava till glass. Pappa gjorde alltid det. "Hörrödu Gudrun! Ska vi ta lite G L A S S till efterrätt?" frågade han min mamma. Jag och mina systrar fattade direkt. Den enda som inte fattade var mamma. "Vad menar du?" frågade hon. Vi barn fick förklara för henne. Då sken hon upp som en sol. "Jag är en isländsk gottegris" sa hon. 

När barnen börjar förstå vad som menas när föräldrar stavar till ord går föräldrar alltid på engelskan. Det funkade för mamma. Hon pratar indisk engelska på grund av ett tidigare förhållande från ungdomen. Det sitter inte helt fel på en isländsk invandrare i Sverige. Hon frågade pappa på engelska om vi skulle ha lite efterrätt. Han började alltid skratta. Vi barn fattade ingenting såklart. Vi kunde inte engelska, vi var ju barn. Sen helt plötsligt gick pappa till frysen och hämtade Big packen. Då blev det jubel. Jävlar vad glada vi blev. 

Jag och Jon gick efter rådjursjakten och stötte på vår svenska bartenderkompis Elin. Hon var glad som vanligt och svor åt sina kollegor på svenska. Det gör hon alltid när vi kommer dit och de fattar såklart ingenting. Fattar inte varför hon gör det, jag ser inte vad som är spännande. Hon vet ju redan innan hon säger det att de inte kommer förstå. Grabben hon jobbade med igår var väldigt förkyld och gick runt och snorade i flera timmar. Jag var vid ett tillfälle sugen på att gå fram till honom och köra eskimå-stilen. När man tar munnen över näsan och suger till. När det levereras stänger man munnen och spottar ut personens snor. Jag kom på att det var inte den vanliga Freyr som kom på det förslaget så jag lät bli. 

I morse vaknade jag upp och såg att Hasse tagit över Peters plats där i mitten. Alltid lika härligt när någon sover över i mitten. Där ska han ligga i en dryg vecka nu. Han var stolt över sig själv idag när han vaknade. Han hade nämligen haft en vit dag. Hans första vita dag på cirka fjorton dagar. De hade ätit sushi igår också. "Fantastisk dag igår. Rå fisk och alkoholabstinens!" sa han, och somnade om. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som ska börja få riktig helg

Freyr