Jon, Freyr och Goliat på vift

Helgen är över, måndagens helvetespass är över och här sitter man. Har precis inlett tisdagen och ser att det är klarblå himmel och strålande sol. Vad passar då bättre än att skriva dagbok med en morgoncigg och en kopp pulverkaffe ute på altanen? Enligt min utsago passar precis ingenting bättre än att börja sin tisdag på detta vis. Jag har hittat det ultimata sättet. Det är nästan så jag börjar gilla tisdagar nu. Det hjälper lite att de bytt min löningsdag så jag traskar hem med en bunt sedlar på tisdagar istället för lördagar numera.

Helgen var väldigt bra. Kom hem på fredagen och möttes av mina kära sambos. Oscar skulle iväg och jobba och jag, Jon och Peter bestämde oss för att ta det lilla lugna. Äta gott och köra igenom en hel säsong Solsidan, eftersom Peter inte kollat. Oscar Blev väldigt ledsen. Gick ner i trappan i sina knegarkläder, kollade upp mot oss och sa: "Fan.....". Sen gick han. Nerför andra trappan hörde vi hur han började snyfta och torka tårarna och försöka dölja ett barnagråt. Han smällde sen igen dörren och sprang hela vägen till jobbet. Tyckte lite synd om honom, men kom ganska snabbt på att han jobbar en dag i veckan numera så det ska han kunna klara av. 

Äta gott blev det inte. Vi stack ner till restaurang-gatan där vi bor och letade och letade. Till slut gick vi in på ett ställe där det stod en servitris i dörren och frågade hur det var med oss. "Good." sa vi, och bestämde oss för att traska in och sätta oss. Vi satte oss på deras uteservering, en balkong på baksidan där vi trodde att vi skulle få en fin matstund. Tji fick vi. Först kom de in och frågade om vi skulle ha något att dricka. "Diet coke" sa Peter då och jag skulle ha samma. "Do you have large size?" frågade han sen. "Yeah, of course we have large size." sa hon och gick. Hon kom sen tillbaka för att leverera våra drickor. Det var Coca cola zero i burk. "Large size in my ass, det är ju för fan en burk!" skrek Peter högt och bestämt. Jag kan hålla med honom. Hur var den lilla storleken då? Är denna restaurang den ända i hela världen som lyckas få tag på små flygplansburkar som de kan servera gästerna? Nej, redan här hade de tappat vårt förtroende.

I samma veva som burkarna kom de in med glasen vi skulle dricka ur. Alla tre fick olika glas. Ingen jättegrej i sig, men det känns fel. På restaurang en fredagkväll vill man ha likadana glas som personen på andra sidan bordet. Vi ska inte ha mix. Man känner sig lite som en objuden gäst på en drängafest i Ronneby. Där kan man ha olika glas, när alla är redlösa av sitt alkoholintag så de inte ens kan prata med varann. Då tänker man inte på vilket glas man har. Men sitter man och betalat 140 svenska kronor för en måltid i Sydney, då SKA alla ha likadana glas. Besticken var också av olika sort, för er vetskap. 

När vi lugnat ner oss kom hon in med maten. Två tallrikar, min och Peters. Jon fick inte sin. Hon gick sen tillbaka in i köket. Vi trodde ju då, som man gör, att hon inte kunnat ta alla tre i ett svep utan gick in för att hämta Jons mat. Vi väntade och vi väntade, men ingen mat kom. Jag och Peter satt och åt och Jon satt där och kollade på. Precis när han skulle gå och säga att han inte ville ha pizzan, eftersom jag och Peter hade två tuggor kvar av vår mat, så kom hon ut. "Sorry, sorry." sa hon. Jon sa ingenting. Han tog tag i tallriken och slängde nästan ner den på bordet. Han lät inte ens kvinnan lägga ner den åt honom. "Jag markerar!" sa han och log ett argsint leende. 

Han började sen tugga på maten, och jag har aldrig sett någon tycka en pizza är så äcklig. Det var saltklumpar lite här och där och degen var inte tillräckligt tillagad och allt var fel. Efter tre bitar upptäckte han att en köttbit var hårig. Han slutade då äta. Frågade servitrisen vad fan det var frågan om, struntade i att äta upp och tog med oss andra ut. Jag har aldrig sett honom så arg. Man skojar inte med mat när det gäller min vän Jon. Det blir väldigt lätt dålig stämning i hela gruppen då. Jag kände mig också arg. Jag vill ju inte betala när Jon känner såhär. Peter blev också arg. "De ska fan inte få se mig i mustasch när de behandlar Jon såhär!" skrek han. 

Vi gick efter detta hem, alla satte sig vid varsin dator. Det blev inget Solsidan. Alla somnade. Jag hatar den där restaurangen, ska kasta sten på dem på väg till jobbet idag. Och påväg hem från jobbet kommer jag vara skitsnygg och ha sedlar i munnen. 100-dollarssedlar. Det är bara jag och Oscar i gruppen som hållt i en sån sedel. Jag var snyggare än Oscar när jag höll i den. Jävlar vad snygg jag var när jag höll i min sedel, med munnen. 

I lördags var det storfest. Vi bjöd in alla vi kände till 32 Ross st. Vi hade sen bestämt oss för att gå till Oscars jobb. Alla i gruppen fullföljde bestämmelserna utan jag. Mina vänner var nämligen hyggliga nog att lämna hälften av gästerna här, sen stack de. Jag kunde ju inte sticka. Någon var tvungen att se till så att resten av gästerna mådde bra. Det var min uppgift. Något jag faktiskt skötte galant. Drog en buggshow med min kära vän och gamla kollega Hanna. Fick skit för den här bilden i efterhand av Jon. Han tycker det är fel att ha birkenstock på fest. Han säger att det bara är mellanstadielärare som får ha birkenstock, när de jobbar. Den sortens lärare som alltid kommer tillbaka efter rasterna och luktar kaffe och cigg i munnen. De får ha birkenstock, när de jobbar, enligt Jon. 

Personligen tycker jag att alla borde ha birkenstock, alltid. Jag är en av dem som vuxit upp i min ensamhet och alltid kännt suget av att ha bälte på fötterna. Jag vet att jag har många anhängare i de tankarna. Har sett hundratals människor i mitt liv som bara suktat efter att en dag få ha bälte på fötterna. De flesta av dem gjorde ju matte C på gymnasiet och sökte sen in till lärarhögskolan. Jag gjorde inte det. Jag vill få birkenstock ut på gatorna. Birkenstock är "The next big thing".

Söndagen var en trött söndag. Jag, Jon och Oscar åt buffé på Pizza hut, fnissade åt allt som sades, kletade glass i varandras ansikten och stack över till min kära vän och gamla kollega Hanna. Egentligen var det inte för att träffa henne. Vi tänkte ha en riktig grabbstund och ta med Viktor Bohman på en kaffestund. Det blev inget med den kaffestunden. Fler hade tänkt samma tanke som oss så vi möttes av några av deltagarna från kvällen innan hemma hos Hanna. Hennes kvinnliga vänner Emma och Sara. Lite senare på dagen kom också en fransk gummiklädd riddare på besök. Kvinnorna och fransmannen stack och köpte fajitas. Jag, Jon, Oscar och Viktor kollade på film. Kvinnorna kom sen hem och lagade maten. Vi fortsatte kolla på film. Sen tog filmen slut. Då sa kvinnorna: "Älsklingar, maten är klar!". Det blev våran grabbstund. Kändes väldigt manligt. Och vi var väldigt trötta. 

Valde ändå att åka till casinot för att se Liverpool möta Manchester United på deras stora biograf. Viktor hade laddat med United tröjan och stod och skrek. Jag har alltid stått så nära en så arg supporter. 3-1 slutade matchen till Liverpools favör. Det gick inte få kontakt med Viktor. Jag köpte en öl till honom, då blev han glad. Morgonen därpå vaknar man av Peters tumme upp. Jag har aldrig sett honom bära den tummen så stolt som han gjorde denna morgon. "Det kan han ha, den där förbannade Viktor. Det kan han ha." sa han lugnt, och somnade om. 

Ha en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som kollar på sport på grund av tillhörande drycker

Freyr