Jon, Freyr och Goliat på vift

Jag och min bästis Jon beslutade oss för att ta en promenad ner till den lokala poolen en varm lördagförmiddag. Vi tog då den här bilden.

Den togs för att vi skulle minnas något vi pratat om vid just det tillfället. Jon frågade mig några dagar senare om jag minns varför vi tog den, jag hade redan glömt. Jag frågade då istället honom varför vi tog den, men han vägrade säga. Veckan därpå frågade jag igen, då hade även han glömt bort. En jättetabbe tyckte vi båda. Varför sa han det inte bara den där första gången? Då hade kanske båda haft lyckan att ha vetskapen om varför den här bilden faktiskt togs. 

Åren gick och vi blev allt äldre och äldre. Till slut kom han på det. Han fick en uppenbarelse från ovan och Gud gav tillbaka det Jon glömt för så länge sen. 

Vi hade pratat om barndomen när vi satt vid poolen och märkliga saker man samlade på och hade för sig. Jon kom då på att man hade brevpapper. Vi båda skrattade när han kom på det och knäppte den här bilden. Kan tänkas obetydligt för många, men minnet är det enda vi har kvar i slutändan när vi ligger på dödsbädden. Det är dessa små detaljer man kan glädjas åt så mycket. En fantastisk tanke. 

Jon är väldigt duktig på det där med små detaljer i barndomen. Vi stod och luktade på en deodorant en gång. Vi kände båda igen doften men han var den enda som kunde relatera till något. Han kom ganska snabbt på att det luktade precis som den där hårfärgsprayen man alltid fick efter man klippt sig hos frisören när man var liten. Man var coolast i klassen för en dag när man vart och klippt sig och kom till skolan med fixad Tintin-lugg i regnbågens alla färger. 

När han nämnde brevpapperet kom jag ganska snabbt att tänka på mitt allra första livs stora kärlek. Den flicka som också fick ta del av mitt livs allra första tung-kyss. Jag var åtta år gammal och brukade stjäla brevpapper från mina systrar och skriva kärleksbrev till henne. Hon i sin tur visade breven för sina föräldrar som genast satte upp dem på kylskåpet. Det blev skitpinsamt när man sen var på familjemiddag hos hennes familj och alla skulle läsa och retas med mig. Men jag fortsatte att skriva, jag var ju tvungen att hålla gnistan vid liv eftersom vi skulle gifta oss och skaffa barn när vi blev femton. 

Genom brev bestämde vi oss för att dansa tryckare på kommande skoldisco. Jag hade tvingat mamma att ta mig till frisören för att få till den snyggaste, mest färgglada Tintin-luggen någonsin så att min tjej skulle bli imponerad. Jag fick igenom mina önskemål men när det började närma sig discodans började allt strula. 

Samma dag som discot ägde rum umgicks jag med ett Jehovas vittne. Han fick inte gå på discot för sin mamma som skulle komma och hämta honom. Runt halv sex skulle han bli hämtad så att jag skulle hinna stå och vänta i kön till discot från cirka kvart i sex. Hon blev dock försenad. Tiden rann iväg och klockan hann bli sju innan jag kom iväg. Väl där hälsade mina vänner mig välkomna och frågade om vi inte skulle gå till kiosken och handla monsterdricka så att jag skulle få en blå tunga som matchade mitt hår. 

Efter ungefär tio minuter kom två tjejer fram till mig lite snabbt och sa hej. Jag sa hej tillbaka och log för att visa att jag var glad. De log inte direkt tillbaka utan sa följande ord till mig: "Hon vill göra slut.". Sen gick de sin väg. 

Jag fattade ingenting, varför ville hon göra slut? Leendet som tidigare gjort mig till en söt och färgglad liten skolpojke var nu historia. Tårarna började rinna och jag sprang ner till kapprummet och gömde mig. Någons mamma, som var vakt på discot, kom ner till mig och frågade varför jag satt där helt ensam och grät. Jag ville inte berätta för henne. Jag fick en kram och till slut och berättade hur det låg till. Hon sa då att det skulle ordna sig och att jag säkert någon gång hittar en fantastisk mor till mina barn. Hon hjälpte dessutom till att ringa min mamma som kom och hämtade mig från discot när jag vistats där i bara tjugo minuter. 

Dagarna gick och jag funderade på vad som kunde gått så snett. Vad är det jag saknar? Är det mitt fel eller drog hon till med den klassiska repliken att det faktiskt inte var mitt fel utan hennes? Det var så många frågor utan svar som fyllde upp platsen i mitt huvud. En dag var jag bara tvungen att få reda på vad anledningen egentligen jag. 

Jag snodde ett brevpapper från en av mina systrar och skrev ihop en liten rad. Sen lämnade jag det till en av tjejerna i klassen som fick vidarebefodra brevet till flickan i mina drömmar. Några dagar därpå fick jag svar och det visade sig att hon träffat en annan. Jag fick också reda på vem det var. Jag var i chock och rev sönder brevet jag precis blivit tilldelad. Det var Jehovas vittnet som hade snott min tjej!

Kort efter detta triangeldrama flyttade vittnet från stan och lämnade kvinna och tidigare skolgång bakom sig. Jag hade kommit över henne och satsade på nytt kött. Allt var frid och fröjd tills jag en dag fick ett papper ner i brevlådan. På papperat stod en lista, listan som avslöjade namnen på personerna som skulle bild gymnasieklass tillsammans med mig. Jag blev fruktansvärt förvånad när jag läste ett av namnen på listan. Det var Jehovas vittnet! Vi skulle återförenas efter denna långa tid och dessutom tillbringa vår tid tillsammans i ett klassrum under tre års tid. 

Vi blev efter ett kort tag väldigt goda vänner igen. Att han stulit min tjej efter att han orsakat att jag kom för sent till discot var sedan länge glömt. Vi hade det väldigt trevligt tillsammans, fram till den dagen vi diskuterade gamla minnen under en lektion. 

Snabbt kom bilderna tillbaka till mitt huvud. All förberedelse hos frisören, den eviga väntan på hans mamma, tjejerna i klassen som kommit och meddelat beskedet, min blåa tunga, mamman som tröstade och det snabba avskedet av den terminens höjdpunkt. Han hade ju faktiskt gjort det här mot mig. Jag var tvungen att hämnas. Var bara tvungen att komma på hur. 

Han var en väldigt slarvig kille, glömde både böcker och nycklar i klassrummen efter nästan varje lektion. En dag glömde han även sin mobiltelefon när han skulle ta en liten bensträckare. Det var då jag slog till med hjälp av övriga i klassen. 

Under rastens gång hade vittnet fått nys om att något hade hänt med hans mobiltelefon. Direkt när vi satt oss kollade han igenom sina skickade sms och vi kollade med hög förväntan på kommande ansiktsuttryck. Han sa ingenting, var i chock. Vi började småfnissa, han var fortfarande tyst. Vi tyckte att detta var helt fantastiskt, det tyckte inte han. 

Han hade precis tagit del av följande text:

Till: Mamma

'Jag lämnar den här sekten nu. Är trött på skiten. Din jävla Jehovas-jävel'

I denna stund tappade han allt hopp om framtiden. I hans huvud hade han nu förlorat kontakten med både föräldrar, syskon och före detta vänner. Till råga på allt (och för att jag tänkte att det här var ju inte nog) så fick han ett sms tillbaka där det stod:

Från: Mamma

'Du kommer inte hem idag efter skolan'

Han hade glömt sätta telefonen på ljudlös så vi kollade på honom där han satt och läste sitt sms. Ett, om möjligt, ännu hopplösare ansiktsuttryck formade nu hans ansikte och vi skrattade som aldrig förr, vilket han givetvis inte gjort. Det skulle nog krävas ett väldigt bra skämt för att han i detta skede skulle skratta. Men han visste ju inte vad vi visste. 

Efter några minuter kände vi att det var nog med tokerierna, vi valde att berätta hela sanningen. Det var som så att vi döpt om en i klassen till 'Mamma' i telefonen. Detta hade han i all hast inte kollade upp. En lättnades pust strömmade ur hans mun och han fick i detta ögonblick tillbaka kontakten med sina föräldrar, syskon och bästa vänner. 

Där fick han så han teg för en stund, den jävla kvinnotjuven.

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som hunnit med att bajsa på sig två gånger sen sin tjugoförsta födelsedag

Freyr

Jag och Jon kom hem en dag och mötte vår kinesiska husvärd i hallen. Hon berättade då för oss att hon arbetade på ett eventföretag och de höll på med en liten konsert nu, dit det skulle komma ganska stora artister. Vi tänkte för oss själva att det kan väl inte vara jättehäftigt, men tackade ändå ja till en eventuell gratis-biljett som hon inte kunde garantera att hon kunde lösa just då. Därefter flöt samtalet på och jag kom in på hur den där lagen egentligen funkar som säger att man bara får ha ett barn i Kina. Hon berättade då för mig att man faktiskt får ha fler barn, dock måste man betala en engångssumma vid födseln på motsvarande 70.000 svenska kronor. 

Man måste känna lite press som unge om man inte är förstfödd kan jag tänka mig. I just denna stund hade jag tänkt att jag inte är värd det riktigt. 70.000, hur skulle man någonsin kunna värdera sig själv upp till en sådan summa? Om jag hade blivit kidnappad och frihetsberövarna hade krävt en lösensumma på 70.000 kronor eller mer hade jag inte ens vågat ringa hem till mamma för att försöka få de pengarna av henne. Jag tror det hade blivit tvärnej. "Sluta, ungjävel!" hade hon skrikit och slängt på luren. Det hade ändå vart befogat då jag faktiskt, genom hjälp av väldigt, väldigt goda vänner på fest, haft sönder en del ägodelar i hennes hem under årens gång. Pappa skulle nog inte heller vara så glad i att betala. Jag köpte en sån där svindyr logotype en gång som jag skulle ha som bakgrund på min Nokia 3310 från hans hemtelefon. Jag blev kär i bilden när de annonserade för den i en veckotidning och slog en pling till företaget. Jag hade också en tendens att smita hem till honom efter skolan på mellanstadiet, logga in på hans modem när han inte var hemma och porrsurfa. Högst pinsamt när man blir påkommen med sånt i tolv års ålder.

Hur som helst, en dag kom vår husvärd fram med två papperslappar och sa: "Grabbar, titta vad jag har hittat!". När hon närmade sig oss såg vi att det var två biljetter till den där konserten hon pratat om några veckor tidigare. Det var ju inte vilken konsert som helst, såg vi då, det var Supafest. En konsert vi sett affischer om över hela staden. Det var en hip hop-festival. Nelly skulle dit. Han tog med sig Timbaland, Bow wow, Busta Rhymes och till och med självaste Snoop Dog som huvudaktör. 

Jag gillar inte hip hop-musik, men både jag och Jon tackade och tog emot biljetterna med ett vänligt leende. När det sen var dags att ta sig till den gamla olympiad-arenan och kika in hur det gick till på en hip hop-festival ångrade vi oss inte. Det kom fram en svart man på scen, alla skrek. Han skrek tillbaka och frågade om alla hade en bra stund, alla skrek. Efter det drog han igång sin musik, alla skrek och höjde armarna i vädret och gjorde märkliga tecken. Det var fantastiskt. Sen var det äntligen dags för Snoop Dog. Hans första fråga var: "Are you having a motherfucking good day?", alla skrek. Hans andra fråga var: "Are you smoking some motherfucking weed?", alla skrek och kort därpå kände man en stark doft av röken från publikens knark. 

Den där Snoop Dog hade väldigt stort inflytande på mig. Jag vill vara som honom och har nu börjat jobba väldigt hårt för att bli det. Jag har till exempel skaffat mig lite nya hobbys. Det är följande:

• Smoking the motherfucking weed
• Killing the motherfucking gangstas in da hood
• Sniffing the motherfucking crack in the smack and go to motherfucking attack
• Fucking the motherfucking biatches and tell them to get on their knees and say please
• Hedra gud
  
  

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som igår kväll fick punka på järnhästen

Freyr

Nå, biatches. Två veckor har passerat, folk har kommit och gått men stommen har bestått. Gruppen på 32 ross street består numera av:

• Freyr the babeslayer. En fantastisk människa med ett skriftspråk likt ingen annan människa på denna jord. När det kommer till talet har han dessvärre inget häpnadsväckande att komma med då han lider av något vi kallar grov Jönköpingska. 
  
  
• Jon. Denna unge man har talet med sig tätt följt av ett leende som blivit känt som det bredaste inom detta riktnummer. Vita tänder har han också. Och så pratar han i sömnen.
  
  
• Säljar-nyllet, aka Johan. Han har blivit nämnd förut, har hängt med i svängarna ett tag. Dock har han åkt på business-resa till Tasmanien. Innan det såg man inte hans lurendrejar-ansikte på flera dagar då han spenderar ofattbart många timmar på jobbet. Han har en märklig förmåga att aldrig kunna bli arg. Vi delade en kanna med öl en gång. Precis efter att jag hällt upp min öl stötte jag till den och den trillade ner och hälldes ut rakt över hans axelremsväska där han hade sina allra viktigaste papper för stunden. Det som jag då tyckte var sjukt var att jag var argare än honom på grund av utebliven vätska. Men något ännu sjukare än detta var att, tro det eller ej, han delade resterande innehåll i kannan lika mellan oss båda så att vi skulle kunna ta en sista slurk tillsammans. Jag har aldrig tidigare vart i en liknande situation. Jag hade aldrig gjort samma sak. Sinnessjukt är vad det är. 
  
  
• David. Färskaste strået i stacken. Han är alltid på bra humör men har, till skillnad från sin vapendragare säljar-nyllet, förmågan att ryta till ibland om han tycker att något känns fel. Han gör precis som mig och Jon och alla andra när vi skjuter rådjur att han skriker ut sina frustrationer i form av egenkombinerade versioner av könsord. "Bajs-fitta" är ett vanligt ord som gärna slinker ur hans mun på Göteborska. Därefter hotar han alltid allmänheten med låtsasgeväret han har i sin hand och säger: "Nu ska ni få smaka på vad bössan har att ge. Era blyga jävlar!". Han kollar alltid på oss efteråt med ett snett leende och blinkar till lite lätt för han tror att alla fattat ordvitsen han nyss klämt till med. Men David förstår inte att hans ordvitsarinte sitter på sin rätta plats eftersom han är Örebroare i grund och botten.

Salomon lämnade oss med tunga steg och tårar i ögonen. Han skulle testa lyckan i ett litet samhälle vid namn Noosa. Något de allra flesta aldrig hört talas om men det sägs vara varmt under större delen av året. Innan han stack hann han avslöja för oss att han aldrig någonsin haft näsblod, detta efter att Jon vaknat upp med blodig näsa en morgon och skyllt på att han sovit dåligt. Efter avslöjandet berättade han också för oss att en mycket vis man en gång sa till honom att första gången man får näsblod så dör man. Jag och Jon kollade på Salomon en stund, sen kollade vi på varann, sen på Salomon igen, jag vände då ännu en gång min blick mot Jon som hade kvar sin blick på Salomon. Jag kunde konstatera att det bredaste leendet började ta fart. När båda mungiporna berört varsin örsnibb kollade han på mig igen och vi brast i ett tio minuters långt gapskratt. Jag vet inte varför Salomon tror på denne vise man. Men han lever i alla fall med tanken av att merparten av världens befolkning faktiskt är död. En intressant men ack så ointelligent tanke. 

Viktor Bohman stannade även han förbi en vecka för att känna på den sanna andan innanför 32 ross streets väggar. Han sov i mitten på en madrass och var nästan aldrig hemma. Han skulle avsluta sin första del av Australien-vistelsen tillsammans med kollegor och var på diverse firanden fyra dagar i rad, de övriga tre jobbade han sent. Jag hann i alla fall avnjuta hans näst sista kväll tillsammans med honom då han efter en filmkväll beslöt sig för att öppna en 120-dollars champagneflaska han fått från jobbet. Han beslöt sig också för att dela den broderligt och inte ta fram några glas så vi fick dricka den direkt ur flaskan. Jag bjöd honom på en kaffe samma morgon som han skulle åka som tack för det. I skrivande stund är han på sin semester på semestern. Vi kan sammanfatta det hela med att han lever drömliv. 

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som visst börjat lägga på sig lite igen

Freyr