Jon, Freyr och Goliat på vift

Jag och Jon kom hem en dag och mötte vår kinesiska husvärd i hallen. Hon berättade då för oss att hon arbetade på ett eventföretag och de höll på med en liten konsert nu, dit det skulle komma ganska stora artister. Vi tänkte för oss själva att det kan väl inte vara jättehäftigt, men tackade ändå ja till en eventuell gratis-biljett som hon inte kunde garantera att hon kunde lösa just då. Därefter flöt samtalet på och jag kom in på hur den där lagen egentligen funkar som säger att man bara får ha ett barn i Kina. Hon berättade då för mig att man faktiskt får ha fler barn, dock måste man betala en engångssumma vid födseln på motsvarande 70.000 svenska kronor. 

Man måste känna lite press som unge om man inte är förstfödd kan jag tänka mig. I just denna stund hade jag tänkt att jag inte är värd det riktigt. 70.000, hur skulle man någonsin kunna värdera sig själv upp till en sådan summa? Om jag hade blivit kidnappad och frihetsberövarna hade krävt en lösensumma på 70.000 kronor eller mer hade jag inte ens vågat ringa hem till mamma för att försöka få de pengarna av henne. Jag tror det hade blivit tvärnej. "Sluta, ungjävel!" hade hon skrikit och slängt på luren. Det hade ändå vart befogat då jag faktiskt, genom hjälp av väldigt, väldigt goda vänner på fest, haft sönder en del ägodelar i hennes hem under årens gång. Pappa skulle nog inte heller vara så glad i att betala. Jag köpte en sån där svindyr logotype en gång som jag skulle ha som bakgrund på min Nokia 3310 från hans hemtelefon. Jag blev kär i bilden när de annonserade för den i en veckotidning och slog en pling till företaget. Jag hade också en tendens att smita hem till honom efter skolan på mellanstadiet, logga in på hans modem när han inte var hemma och porrsurfa. Högst pinsamt när man blir påkommen med sånt i tolv års ålder.

Hur som helst, en dag kom vår husvärd fram med två papperslappar och sa: "Grabbar, titta vad jag har hittat!". När hon närmade sig oss såg vi att det var två biljetter till den där konserten hon pratat om några veckor tidigare. Det var ju inte vilken konsert som helst, såg vi då, det var Supafest. En konsert vi sett affischer om över hela staden. Det var en hip hop-festival. Nelly skulle dit. Han tog med sig Timbaland, Bow wow, Busta Rhymes och till och med självaste Snoop Dog som huvudaktör. 

Jag gillar inte hip hop-musik, men både jag och Jon tackade och tog emot biljetterna med ett vänligt leende. När det sen var dags att ta sig till den gamla olympiad-arenan och kika in hur det gick till på en hip hop-festival ångrade vi oss inte. Det kom fram en svart man på scen, alla skrek. Han skrek tillbaka och frågade om alla hade en bra stund, alla skrek. Efter det drog han igång sin musik, alla skrek och höjde armarna i vädret och gjorde märkliga tecken. Det var fantastiskt. Sen var det äntligen dags för Snoop Dog. Hans första fråga var: "Are you having a motherfucking good day?", alla skrek. Hans andra fråga var: "Are you smoking some motherfucking weed?", alla skrek och kort därpå kände man en stark doft av röken från publikens knark. 

Den där Snoop Dog hade väldigt stort inflytande på mig. Jag vill vara som honom och har nu börjat jobba väldigt hårt för att bli det. Jag har till exempel skaffat mig lite nya hobbys. Det är följande:

• Smoking the motherfucking weed
• Killing the motherfucking gangstas in da hood
• Sniffing the motherfucking crack in the smack and go to motherfucking attack
• Fucking the motherfucking biatches and tell them to get on their knees and say please
• Hedra gud
  
  

Ha en bra dag!

Med vänlig hälsning

Mannen som igår kväll fick punka på järnhästen

Freyr