Skalad hud och livlig mat
Tjo allesammans!
Idag har vart en dag full med ansvar. Det är så mycket ansvar att man nästan ångrade att man vaknade upp i morse vid tio snåret. Detta med tanke på att man numera inte har någon hud på hälarna och skavsår i ljumskarna.
Mitt skoskav. Jag grät lite. Sen kom Anthony fram.
Fick dessvärre ingen bättre bild än det här. Men jag överdriver
faktiskt inte när jag säger att plåstret precis täcker hans sår. Det var
det sjukaste skoskavet jag stött på.
Hur som helst. Allting började med att man blev tjock. Detta skedde när jag började jobba med att sitta på en stol fyrtio timmar i veckan och tjäna pengar. Då började man leva drömliv, och drömliv resulterar allt för ofta i något som i folkmun kallas lyckokilon. Om man sen inte hinner reagera på att man dragit på sig dessa lyckokilon så fortsätter man leva drömliv, vilket leder till ännu fler lyckokilon.
Anthony har nu två gånger tagit ut mig på alldeles för långa promenader på stadens gator. Igår gick vi åt höger när vi kom ut på stora vägen. Sen traskade vi runt i cirka två timmar för att komma hem och ta en dusch. Idag ville han göra samma sak, fast ännu längre. Så vi gjorde det. Oscar hakade på också. Denna gången var destinationen Bondi. Jag ville på vägen dit visa grabbarna vart min knegeria låg så vi tog en omväg. Anthony blev skitförbannad, sen blev han ännu mer förbannad för han tappade en tjugodollarsedel någonstans på vägen. Vi fortsatte i alla fall gå, jag retade Anthony och slog honom i magen några gånger så var han på bra humör sen. På vägen tillbaka från Bondi ville han till och med klättra i träd. Ja sa att någon måtta får det faktiskt vara och lyckades lugna ner honom.
Fyra timmar senare var vi sen hemma. Satte oss i varsin säng helt tysta, därefter somnade jag in i 120 minuter. Under tiden hade Jon kommit hem från sitt jobb och var glad när han klev upp för trappan. Han sa att han hade gett mig en puss i pannan och en klapp på kinden när jag låg och sov, bara för att han älskar mig.
När jag vaknat till liv och fått i mig en dos av billig mat stack vi över till den lokala för att skjuta lite rådjur. Som vanligt piskar jag skiten ur Anthony som var riktigt nära att slå sönder bildskärmen idag. Jag kom tvåa på en lista till för bästa resultat genom tiderna och kände att detta läget verkligen krävde en öl, så jag köpte en kanna.
Nu ligger vi i sängen, jag blev för en halvtimme sen lite uttråkad och kom på att jag kanske borde samla lite pluspoäng både hos chipeliperna vi hyr av och hos mina rumskamrater. Gick då ner i köket för att se om det inte fanns lite skit att rensa. Detta fick min ansvarskänsla att sjunka lite. Jag stötte nämligen på det här:
Några veckor gammal sallad. Det här tänker jag inte äta.
Två lådor med billigt, jäst lådvin. Detta tänker jag inte dricka.
Majs från tacokvällen med Jons föräldrar, 16e december. Äter inte majs i vanliga fall, kommer inte börja mitt majsätande med denna burk.
Gurka från samma kväll. Den ser inte dålig ut och den är inte mjuk eller så. Men jag tänker verkligen inte äta denna.
Massa disk från dagens måltid. Helt och hållet Anthonys ansvar. Han skulle duscha sa han och sen ta hand om detta. Jag tänker inte ta hand om det så disken ligger kvar i hon. Helt ärligt så ställde jag också in alla kylvaror i kylen igen för att soptunnan är full. Noll ansvar.
En yxa! Den här hör inte riktigt hemma i sammanhanget. Men varför hittar man inte yxan när man har en råtta springandes inne på rummet? Jakten hade kanske kunnat ta en timme i stället för sex. Livet är allt bra orättvist ibland.
Trevlig helg!
Med vänlig hälsning
Er boytoy
Freyr
Kommentarer
Trackback
