Jon, Freyr och Goliat på vift

Nu har det vart hur varmt som helst hela veckan. Mättes upp till 42 grader igår. Australienarna hatar det, alla man stöter på säger bara att det har vart avskyvärt varmt. Som svensk får man inte vara arg över att det är för varmt. Inte som islänning som levt i sverige hela sitt liv heller. Man får bara inte. Först går alla och klagar över att det är för kallt under 8 månader. Allt är skit, livet är dystert, det finns inget att leva för, alla vill dö under dessa kalla helvetesmånader. Sen kommer sommarn. Under två veckor är det över 25 grader. Man börjar svettas, solen skiner, man blir lite röd om kinderna, man blir trött, man vill bara dö, man vill ha luft. Hopplöst. Det blir aldrig bra väder i sverige. 

Jag har frågat lite folk jag stött på vilken årstid de gillar mest. Av en fick jag hösten till svar. Hösten?! Helt sinnessjukt. Grått, regnigt, tråkigt och kallt. Så tänker jag när jag tänker hösten. Men han gillar hösten. Jag har inte fått sommarn till svar från en enda. De gillar inte känslan av att gå runt och svettas och inte kunna göra något åt det. Jag gillar det ändå. Jag älskar sommarn. Man njuter varenda sekund man lever och inte behöver dra på sig någonting när man går utanför dörren. Kan ju inte sticka under stolen med att det är ju lite halvdant om man är ute och traskar kl 12 på natten och det är så varmt att man inte kan sluta svettas och blir glad över att kliva på bussen där de har ac på högsta nivå. Men det är mänskligt. Men klaga, det får man inte göra som svensk. Förbjudet. Klaga skulle jag godkänna för mig själv just nu dock. När det vart såhär varmt så har mina goda vänner vart på stranden varje dag och levt livet och bränt sig. Jag har fått stå mitt mellan fläktarna på jobbet och svettats. Idag, efter sex dagars arbete i rad såg jag fram emot att få min hud sönderbränd för första gången på en vecka. Kollar sen upp genom takfönstret och ser att det är molnigt! Himlen är helt täckt. Och jag är så sjukt förbannad. 

Jobbveckan har annars vart bra. Jag har lyckats få rollen som jobbets barn på denna arbetsplatsen också. Hade den rollen på jobbet hemma i svedala också. Man kom till jobbet och fick ett litet nyp i kinden av de äldsta damerna. Satte mig på min plats och alla log åt mig, som man gör mot barn när man ser dem. "Hej gubben! Tjicki tjicki tjicki" sa de och kittlade mig i magen. Jag däremot retades bara. Petade på folk som pratade i telefon och hade dansshower i mitten när jag hittade en hatt en morgon. Målade bilder till kollegorna som jag hängde upp vid deras skrivbord. Här sjunger jag med i låtarna ibland. Bara när det blir falsett. Då kollar de konstigt på mig. Jag är rätt dålig på engelska så jag pratar inte så mycket. Då är det ju rätt märkligt att man helt plötsligt bara skriker till och sen blir helt tyst igen. Jag har kommit in i ett stadie där jag vill lära mig de här lokala uttrycken. Har börjat rätt bra med att säga "howaya?" när jag stöter på folk. How are you, betyder ju det, som jag gått igenom tidigare. Det svåraste är att prata utan att få in den svenska dialekten. Jag övar och övar men det går inte. En tjej på jobbet tycker jag blir lite jobbig. Hon sa såhär en morgon: "Freyr, I think you are gonna make me hate my day today." Jag blev då tyst ett tag. Sen log jag åt henne och skrek: "Cara, howaya?". Precis som ett barn skulle göra. Jag älskar mig själv. 

Jag kikade runt lite på www idag och hittade den här bilden. Från halloweenfirandet på vårt gamla hostel i slutet på oktober. Dagen efter denna bild publicerades halverades läsarantalet på denna sida. Jag fattade ingenting. Jag grät ut över Goliats axel och han tröstade mig med sin ljuva röst. Han gav mig motivation. Precis som den här killen. 

Det här är Niclas Fröidh. En gammal kollega från sweden. Jobbar på huvudkontoret och är en trogen läsare här. Hans farsa fick bara en 4a i idrott på sin tid. Skyller allt det på simhopp. Jag tror att Niclas farsa var rätt dålig på idrott. Att man inte är hundraprocentig på simhopp ska verkligen inte kunna sänka ett betyg. Hur viktigt är simhopp? Vilken idrottslärare betygsätter ens simhopp? Nej du, pappa Fröidh. skärp dig! Du är inte bra på idrott. Hur som helst, Niclas må dra fjantversionen med brallorna men han såg helt klart bättre ut i en mankini halloween 2010. Den som såg snäppet bättre ut är den här killen.

Koffe Zinn. Gammal skolkamrat och nu bara en kamrat. Han gick från taskiga chipstuttar till en thai-boxar kropp på fyra år. Jag är stolt över honom. Han vann priset för 2010 i mankini. Jag kommer inte upp i thai-boxarkroppen riktigt. Men jag har helt klart gjort en förbättring. Skaffat mig en hudfärg och levt under väldigt snåla förhållanden. Det resulterar i att man blir lite bättre. Det går inte hem hos brudarna, men det är helt klart bättre. 

Nu är man tillbaka i nästan samma goda form som man hade som 16-åring. Inte riktigt samma kondition, långt ifrån samma kondition faktiskt. Men hudfärgen ni ser runt könsorganet prydde tidigare hela min kropp. 

Lycka till med söndagens alla besvär!

Med vänlig hälsning

Mannen som vill vara saknad

Freyr