Knegare, roadtrip och pengar i sjön
Hej allesammans!
Nu har vi haft ett långt uppehåll på den här sidan. Det är inte för att vi inte bryr oss om er där hemma, utan det är för att vi helt enkelt har ett mobilt hus. Vi fick inte med något nätverksuttag till vår campervan som vi numera bor i. Vi letade länge och Goliat kollade om man inte kunde koppla in nätverkssladden direkt i batteriet. Jag förklarade länge att det inte skulle gå men han gick till närmsta elektronikaffär och köpte en sladd. När han insåg att det inte fungerade och att vi inte ens hade en dator att koppla sladden till så gav han upp. Vi använder nu sladden som tvättlina.
När vi hämtade vanen åkte jag på att köra, startar mitt liv som vänsterfilskörare mitt i centrala Brisbane. Det gick relativt bra och vi kom helskinnade därifrån. Vi drog vårt pick och pack till en liten skithåla som heter Gatton, där man går upp innan solen går upp, i vårt fall var det klockan fyra på morgonen, sen gick man och la sig när solen gick och la sig. Vid giftermål i Gatton behöver inte paret som gifter sig fundera länge över vilket efternamn man ska ha i kommande äktenskap eftersom både med största sannolikhet kommer från samma släktträd. Så kan man förklara det stället kort och gott.
Anledningen till att vi valde att åka till detta paradis är för att de har en hel del farmer på denna plats där man kan arbeta som en riktig man. Vi hade jobb där som lökplockare men när vi kom dit och ringde lökodlaren så hade han dessvärre inget jobb den dagen. Vi kände att vi än en gång gått på en nitlott och åkt massa mil i onödan. Vi tog en tiominuterspromenad genom Gatton city och stötte där på en glad kvinna som råkade sitta bakom ett skrivbord på arbetsförmedlingen. Hon gav oss en lista med nummer till alla farmare i staden och vi började ringa runt. På ett nummer fick vi napp, det var en kille som hade munnen proppfull med saliv som behövde folk på en melonfarm. Kanon tänkte vi! Vi gick upp innan solen och mötte honom med tillhörande sällskap på en parkering för att åka konvoj till farmen. Där sa han att vi skulle börja rensa ogräs. Det är det vi har jobbat med, trädgårdsmästare. Inga arbetshandskar hade vi heller så man hade förstörda, såriga händer, dålig rygg och en solbränna som man inte ens önskar sin värsta fiende. Men jobb hade vi. Fyra timmar hade vi jobbat totalt och var gladare än någon annan på jorden. Därefter skulle vi bara komma på hur man slår ihjäl en hel dag i Gatton... Men det löste sig. Dagen efter detta fick vi inget jobb och funderade på att lämna landet för att hitta lyckan västerut. Det gjorde vi inte. Dagen efter det var vi på farmen igen. Den här gången med trädgårdshandskar, solhattar, faktor och en hacka som vi rensade med. Det är det smidigaste jobbet jag haft i hela mitt liv.
Såhär går det till:
I början av dagen blir man tilldelad en hacka av längre modell. Därefter får man en sträcka man ska följa. Om man ser en melonplanta, låt den ligga. Om man ser en annan planta, ta bort den. Och så följde man detta fenomenala system tills hela ytan var rensad. Det var med två kineser på denna utflykt också och de fattade verkligen inte hur det gick till. Man kan t.o.m vara dansk för att fatta det.
Det jobbet är lite smidigare än att sitta på en arbetsstol och säga:
-Elgiganten Anton, vad kan jag hjälpa dig med?
Och få svaret:
-Först och främst vill jag bara säga att ni har fruktansvärt dålig väntemusik.
-Ok.
-Jag har beställt en dator hos er men jag har inte fått den än. Ska man behöva vänta så länge?
-När beställde du den?
-Igår kväll.
-Det kan ju ta några dagar att skicka den.
-Ja men hur svårt kan det vara att få ut den då? Ni får väl skicka den med taxi eller något. Jag behöver verkligen min dator.
-Så kan vi ju inte göra. Men jag kan kolla upp hur det går med din order. Har du ordernr?
-Nej.
-Då kan jag söka på ditt namn istället.
-Jag heter Sohidad Narbroricovic.
-Kan du ta det där igen?
-Sohidad Narbroricovic.
-......Jag kan ta adressen det ska skickas till istället.
-(Här säger han en adress)
-Den kommer till dig i morgon.
-Fruktansvärt dålig service. Det kan du hälsa din chef.
-Mmh, jag ska göra det. Hejdå.
-Hejdå.
Det var ett vanligt samtal på mitt gamla jobb. Nu behöver man inte tänka riktigt. Man gör det som vem som helst kunne klara av. Hyfsat betalt är det också.
Två arbetsdagar har vi alltså haft under vår första månad i detta land. Vi skulle haft en tredje också där vi ringde den där lökodlaren igen och fick en plats på farmen. Vi samlades denna gång klockan fem på morgonen och där stod ca 15 bilar och väntade på arbetsgivaren. När han kom åkte vi i ca fyrtio minuter för att komma fram. Väl framme hoppade tjugo indier och nittio asiater snabbt ur sina bilar med tio korgar var och en specialsax. Och där stod vi. Vad ska man göra? frågade Jon och la upp sitt bredaste leende. Ingen aning sa jag och puttade ner honom i den blöta leran. Vi gick då fram och frågade vår arbetsgivare det här: Where do we get those baskets from? Do we have to bring them ourself? Han svarade då: Of course you have to bring them yourself. You can drive to the supermarket and buy some if you want. Vi gick då hem och sen körde vi iväg med vårt hem. Vi kommer aldrig mer ens försöka plocka lök.
När vi vart i fyra dagar i Gatton tröttnade vi på det, packade in allt i lyan och drog på en roadtrip. Första stopp var ett vattenland, en liten halvspontanare. Jon såg skylten och sa såhär: Ja! Vi går på vattenland. Och log sitt bredaste leende. Jag instämde och korsade snabbt tre filer för att hinna med avfarten. Vi hittade ganska snabbt en parkering där vi ställde lägenheten och sprang in till drömmarnas värld, fast på riktigt. Jon ville också tränga sig i kön till alla rutschkanor, som för övrigt var svinroliga, medans jag och Goliat fick lugna honom och säga att så gör man inte. Han kollade skamset ner i marken samtidigt som han berättade i ca fem minuter om hur han och hans familj brukade åka på vattenland varje sommar när han var liten och vilka coola rutschkanor de hade där. Men det var inget mot vad de hade på detta stället. Tänk er Balder fast med vatten och gummibåt. Ungefär så var det. På ett ställe fastnade vi med gummibåten precis innan en backe. Denna backe var självklart precis framför ögonen på hela den väntande kön som stod och gapskrattade och pekade på oss. Jag satt givetvis längst fram och fick all ögonkontakt med åskådarna. Det är också lite extra pinsamt eftersom man lagt på sig några lyckokilon och har en hud vit som ett a4-papper. Lägg gärna till en tunn gles hårväxt på detta och en rätt manlig piercing i bröstvårtan. Efter denna händelse la jag mig i ett hörn i fosterställning och skakade i min egen avföring. De andra två lekte vidare i ca två timmar men hämtade mig sen när det var dags att åka vidare.
Nästa stopp var Byron Bay. Detta paradis för ungdomar som vill släppa sina hämningar och fylla sina själar med ångest. Vi var där en fredag, bra drag tänkte vi. Så gick vi en sväng, noll drag märkte vi. Vi gick in på en svettig nattklubb och så gick vi ut igen. Skulle då till nästa klubb där det skulle vara bättre. Noll mer insläpp på det stället. Vi blev först lite irriterade men kom sen på att vi hade missat tidsskillnaden mellan de olika landskapen som vi korsat. Efter detta gick vi hem och la oss för att ladda krafterna inför vidare resa.
Nästa dag åkte vi jättelångt. Gick åt dryga tanken för att komma till ett ställe som heter Nelson Bay. På vägen dit är det riktigt dålig väg, förutom en liten bit där det var motorväg. Då körde jag på som aldrig förr och kojan kom upp i 120 knyck. Dessvärre var man bevakad av en polis med tillhörande blåljus. Då fick man svänga in mot kanten och första boten var ett faktum. Hur som helst, i Nelson Bay skulle det vara lite fina stränder och sådär hade tourguide Jon kollat upp. Vi kom dock dit ca 9pm så det blev inget badande. Det här stället var lite som Coolangatta som vi vart i tidigare. Fast för lite yngre folk, ca 45-60 års åldern. Coolangatta var för de som inte jobbar längre. Vi hade absolut inget att göra, skulle hitta någonstans att ställa huset men såg att massa lampor lös på instrumentpanelen. Skit också, tänkte vi. Vi fick då ringa en servicekille som fick komma dit en lördagkväll till tre trötte gossar och fixa bilen. Det visade sig att det var någon form av glapp så han tog bara fran en liten pinne och tryckte på batteriet så löste det sig. Sen skulle han kolla klart på sin film med Sandra Bullock i huvudrollen.
Vi vaknade i bra tid för stranden. Packade ihop allting för att stanna till i Newcastle. En sån där stad som man egentligen bara åker igenom och säger att man har vart där. Det var en rätt bra strand där med en livräddare som gillade att prata i sin mikrofon så hans röst hördes högt över stranden. Vågorna var riktigt starka så vi lekte lite i dem. Var i vattnet rätt länge faktiskt. Lite för länge har vi märkt nu för alla tre har bränt sig. Som vanlgit har jag bränt mig mest av alla och är röd som satan själv i ansiktet. Kom fram en blind kille till mig lite tidigare idag och tryckte upp ett kors i ansiktet på mig och sa åt mig att gå. Sekunden senare stannade alla bilar på gatan när jag gick förbi dem.
Nu har vi avslutat vår roadtrip för denna gång och har hamnat där vi en gång startade, i Sydney. Goliat åkte på att köra i denna stad och det var kaos i hans huvud. Vi överraskade sen Sebbe på gatan och sitter ensamma i hans lägenhet för att kunna skriva lite och duscha lite som vi inte gjort på 3 dagar nu. Man känner sig lite som en ny människa efter en dusch där man kan skrapa bort diverse olägenheter.
Njut av söndagen.
Med vänlig hälsning
Freyr
Nu har vi haft ett långt uppehåll på den här sidan. Det är inte för att vi inte bryr oss om er där hemma, utan det är för att vi helt enkelt har ett mobilt hus. Vi fick inte med något nätverksuttag till vår campervan som vi numera bor i. Vi letade länge och Goliat kollade om man inte kunde koppla in nätverkssladden direkt i batteriet. Jag förklarade länge att det inte skulle gå men han gick till närmsta elektronikaffär och köpte en sladd. När han insåg att det inte fungerade och att vi inte ens hade en dator att koppla sladden till så gav han upp. Vi använder nu sladden som tvättlina.
När vi hämtade vanen åkte jag på att köra, startar mitt liv som vänsterfilskörare mitt i centrala Brisbane. Det gick relativt bra och vi kom helskinnade därifrån. Vi drog vårt pick och pack till en liten skithåla som heter Gatton, där man går upp innan solen går upp, i vårt fall var det klockan fyra på morgonen, sen gick man och la sig när solen gick och la sig. Vid giftermål i Gatton behöver inte paret som gifter sig fundera länge över vilket efternamn man ska ha i kommande äktenskap eftersom både med största sannolikhet kommer från samma släktträd. Så kan man förklara det stället kort och gott.
Anledningen till att vi valde att åka till detta paradis är för att de har en hel del farmer på denna plats där man kan arbeta som en riktig man. Vi hade jobb där som lökplockare men när vi kom dit och ringde lökodlaren så hade han dessvärre inget jobb den dagen. Vi kände att vi än en gång gått på en nitlott och åkt massa mil i onödan. Vi tog en tiominuterspromenad genom Gatton city och stötte där på en glad kvinna som råkade sitta bakom ett skrivbord på arbetsförmedlingen. Hon gav oss en lista med nummer till alla farmare i staden och vi började ringa runt. På ett nummer fick vi napp, det var en kille som hade munnen proppfull med saliv som behövde folk på en melonfarm. Kanon tänkte vi! Vi gick upp innan solen och mötte honom med tillhörande sällskap på en parkering för att åka konvoj till farmen. Där sa han att vi skulle börja rensa ogräs. Det är det vi har jobbat med, trädgårdsmästare. Inga arbetshandskar hade vi heller så man hade förstörda, såriga händer, dålig rygg och en solbränna som man inte ens önskar sin värsta fiende. Men jobb hade vi. Fyra timmar hade vi jobbat totalt och var gladare än någon annan på jorden. Därefter skulle vi bara komma på hur man slår ihjäl en hel dag i Gatton... Men det löste sig. Dagen efter detta fick vi inget jobb och funderade på att lämna landet för att hitta lyckan västerut. Det gjorde vi inte. Dagen efter det var vi på farmen igen. Den här gången med trädgårdshandskar, solhattar, faktor och en hacka som vi rensade med. Det är det smidigaste jobbet jag haft i hela mitt liv.
Såhär går det till:
I början av dagen blir man tilldelad en hacka av längre modell. Därefter får man en sträcka man ska följa. Om man ser en melonplanta, låt den ligga. Om man ser en annan planta, ta bort den. Och så följde man detta fenomenala system tills hela ytan var rensad. Det var med två kineser på denna utflykt också och de fattade verkligen inte hur det gick till. Man kan t.o.m vara dansk för att fatta det.
Det jobbet är lite smidigare än att sitta på en arbetsstol och säga:
-Elgiganten Anton, vad kan jag hjälpa dig med?
Och få svaret:
-Först och främst vill jag bara säga att ni har fruktansvärt dålig väntemusik.
-Ok.
-Jag har beställt en dator hos er men jag har inte fått den än. Ska man behöva vänta så länge?
-När beställde du den?
-Igår kväll.
-Det kan ju ta några dagar att skicka den.
-Ja men hur svårt kan det vara att få ut den då? Ni får väl skicka den med taxi eller något. Jag behöver verkligen min dator.
-Så kan vi ju inte göra. Men jag kan kolla upp hur det går med din order. Har du ordernr?
-Nej.
-Då kan jag söka på ditt namn istället.
-Jag heter Sohidad Narbroricovic.
-Kan du ta det där igen?
-Sohidad Narbroricovic.
-......Jag kan ta adressen det ska skickas till istället.
-(Här säger han en adress)
-Den kommer till dig i morgon.
-Fruktansvärt dålig service. Det kan du hälsa din chef.
-Mmh, jag ska göra det. Hejdå.
-Hejdå.
Det var ett vanligt samtal på mitt gamla jobb. Nu behöver man inte tänka riktigt. Man gör det som vem som helst kunne klara av. Hyfsat betalt är det också.
Två arbetsdagar har vi alltså haft under vår första månad i detta land. Vi skulle haft en tredje också där vi ringde den där lökodlaren igen och fick en plats på farmen. Vi samlades denna gång klockan fem på morgonen och där stod ca 15 bilar och väntade på arbetsgivaren. När han kom åkte vi i ca fyrtio minuter för att komma fram. Väl framme hoppade tjugo indier och nittio asiater snabbt ur sina bilar med tio korgar var och en specialsax. Och där stod vi. Vad ska man göra? frågade Jon och la upp sitt bredaste leende. Ingen aning sa jag och puttade ner honom i den blöta leran. Vi gick då fram och frågade vår arbetsgivare det här: Where do we get those baskets from? Do we have to bring them ourself? Han svarade då: Of course you have to bring them yourself. You can drive to the supermarket and buy some if you want. Vi gick då hem och sen körde vi iväg med vårt hem. Vi kommer aldrig mer ens försöka plocka lök.
När vi vart i fyra dagar i Gatton tröttnade vi på det, packade in allt i lyan och drog på en roadtrip. Första stopp var ett vattenland, en liten halvspontanare. Jon såg skylten och sa såhär: Ja! Vi går på vattenland. Och log sitt bredaste leende. Jag instämde och korsade snabbt tre filer för att hinna med avfarten. Vi hittade ganska snabbt en parkering där vi ställde lägenheten och sprang in till drömmarnas värld, fast på riktigt. Jon ville också tränga sig i kön till alla rutschkanor, som för övrigt var svinroliga, medans jag och Goliat fick lugna honom och säga att så gör man inte. Han kollade skamset ner i marken samtidigt som han berättade i ca fem minuter om hur han och hans familj brukade åka på vattenland varje sommar när han var liten och vilka coola rutschkanor de hade där. Men det var inget mot vad de hade på detta stället. Tänk er Balder fast med vatten och gummibåt. Ungefär så var det. På ett ställe fastnade vi med gummibåten precis innan en backe. Denna backe var självklart precis framför ögonen på hela den väntande kön som stod och gapskrattade och pekade på oss. Jag satt givetvis längst fram och fick all ögonkontakt med åskådarna. Det är också lite extra pinsamt eftersom man lagt på sig några lyckokilon och har en hud vit som ett a4-papper. Lägg gärna till en tunn gles hårväxt på detta och en rätt manlig piercing i bröstvårtan. Efter denna händelse la jag mig i ett hörn i fosterställning och skakade i min egen avföring. De andra två lekte vidare i ca två timmar men hämtade mig sen när det var dags att åka vidare.
Nästa stopp var Byron Bay. Detta paradis för ungdomar som vill släppa sina hämningar och fylla sina själar med ångest. Vi var där en fredag, bra drag tänkte vi. Så gick vi en sväng, noll drag märkte vi. Vi gick in på en svettig nattklubb och så gick vi ut igen. Skulle då till nästa klubb där det skulle vara bättre. Noll mer insläpp på det stället. Vi blev först lite irriterade men kom sen på att vi hade missat tidsskillnaden mellan de olika landskapen som vi korsat. Efter detta gick vi hem och la oss för att ladda krafterna inför vidare resa.
Nästa dag åkte vi jättelångt. Gick åt dryga tanken för att komma till ett ställe som heter Nelson Bay. På vägen dit är det riktigt dålig väg, förutom en liten bit där det var motorväg. Då körde jag på som aldrig förr och kojan kom upp i 120 knyck. Dessvärre var man bevakad av en polis med tillhörande blåljus. Då fick man svänga in mot kanten och första boten var ett faktum. Hur som helst, i Nelson Bay skulle det vara lite fina stränder och sådär hade tourguide Jon kollat upp. Vi kom dock dit ca 9pm så det blev inget badande. Det här stället var lite som Coolangatta som vi vart i tidigare. Fast för lite yngre folk, ca 45-60 års åldern. Coolangatta var för de som inte jobbar längre. Vi hade absolut inget att göra, skulle hitta någonstans att ställa huset men såg att massa lampor lös på instrumentpanelen. Skit också, tänkte vi. Vi fick då ringa en servicekille som fick komma dit en lördagkväll till tre trötte gossar och fixa bilen. Det visade sig att det var någon form av glapp så han tog bara fran en liten pinne och tryckte på batteriet så löste det sig. Sen skulle han kolla klart på sin film med Sandra Bullock i huvudrollen.
Vi vaknade i bra tid för stranden. Packade ihop allting för att stanna till i Newcastle. En sån där stad som man egentligen bara åker igenom och säger att man har vart där. Det var en rätt bra strand där med en livräddare som gillade att prata i sin mikrofon så hans röst hördes högt över stranden. Vågorna var riktigt starka så vi lekte lite i dem. Var i vattnet rätt länge faktiskt. Lite för länge har vi märkt nu för alla tre har bränt sig. Som vanlgit har jag bränt mig mest av alla och är röd som satan själv i ansiktet. Kom fram en blind kille till mig lite tidigare idag och tryckte upp ett kors i ansiktet på mig och sa åt mig att gå. Sekunden senare stannade alla bilar på gatan när jag gick förbi dem.
Nu har vi avslutat vår roadtrip för denna gång och har hamnat där vi en gång startade, i Sydney. Goliat åkte på att köra i denna stad och det var kaos i hans huvud. Vi överraskade sen Sebbe på gatan och sitter ensamma i hans lägenhet för att kunna skriva lite och duscha lite som vi inte gjort på 3 dagar nu. Man känner sig lite som en ny människa efter en dusch där man kan skrapa bort diverse olägenheter.
Njut av söndagen.
Med vänlig hälsning
Freyr
Kommentarer
Postat av: Jakob
Underbart roligt. Välskrivet, roligt, livfullt! You've have to get those baskets, boys! Är stolt av dig min son. Här i Sverige är det fars dag och jag saknar dig. Svava kommer senare idag för att hjälpa mig börja sortera grejer som jag ska sälja på loppis. Har bestämt mig för att flytta från Jönköping för gott. Vad sägs om det?
Ta riktigt väl vara på er, vänner! Tänker på er och hoppas hela tiden att det går bra för er.
Jakob (Antons pappa)
Postat av: Fröidh
Hur kul som helst att läsa och "höra" hur ni har det. Längsta blogginlägget jag nånsin orkat läsa från början till slut, ta det som en komplimang!
/Fröidh
Postat av: Jackop
Tjena grabbar, jävligt kul läsning det här. Lite ledsen över påhoppet på mitt folk. Men jag ser förbi det, kollar lite på den stora bilden som det heter. Vi har jävligt fint väder här hemma, så ni missar inget. Hej schweiz!
Jacob (Antons barndomskompis från Branten)
Postat av: Bragi
Kul att läsa, ser framemot ert nästa eventyr "down under"
Trackback
