Jon, Freyr och Goliat på vift

Nu ligger man i sängen, ängslig och utslagen efter julfirandet. 

Julafton var suveränt. Vi åt mat hemma hos Hanna. Hon och hennes sambo Sophie hade lagat diverse klassiska julrätter som vi åt upp. Köttbullarna var fenomenala. Skinkan hade de misslyckats med sa de, och man kunde se det. Den hade en jobbig beige färg men smakade gott. Givetvis äter man ju när det står någon form av mat på bordet. 

Till detta hade vi janssons utan ansjovis och mojito. Fantastiskt. Kvällen slutade med att vi gjorde stan osäker. Jag och Jon började brottas. Ordningsvakten Tommi, som också var med på firandet, tog då ett av sina karategrepp på mig och övriga medlemmar drog av mig kläderna. Jag kände mig smutsig och våldtagen. Anthony åkte på utflykt i två dagar och Oscar bråkade med en taxichaufför som vanligt. Oscar hade stått lugnt och snällt och väntat i ca tio minuter när han äntligen ser en som blinkar åt hans håll och bromsar in. Han stannar dock inte framför Oscar utan åker vidare till en själ av det kvinnliga könet som får åka med istället. Oscar blir självklart fruktansvärt arg för hon hade ju inte stått där lika länge som honom och skriker då på sin bästa engelska: "What are you doing?! We stand before her! Fuck off!". 

På juldagen åkte vi till Bondi beach. Det var fler än oss som gjorde det märkte vi. Det var åtminstonde 20 000 personer där som njöt av strålande sol och juldag. Tv-teamet var på plats också och filmade befolkningen. Efter ett dopp i havet insåg man att man hade det rätt bra för stunden, sen brände vi oss. Jag blev röd i anstiktet igen, Oscar grät som vanligt och Jon fortsätter smörja in sig med kvinnodoftande lotion för att försöka rädda sin redan förlurade hud. Vi åkte sen hem till Viktor Bohman, som för övrigt bor tillsammans med Hanna, för att göra oss rena från saltvatten och ta ett dopp i poolen som ligger och skvalpar på deras bottenplan. Tog efter det några julstänkare för att åka tillbaka till Bondi beach och känna på deras uteliv. Dessvärre var varenda restaurang stängd på hela stället och vi var tvungna att ta en taxi hem och konstatera att vi nog bara ska gå och lägga oss.

Pigga och glada vaknar vi upp för boxingday. Detta var en bättre dag med så mycket mer möjligheter. Vi hade tänkt åka till stranden men givetvis ska ju det svängiga vädret visa att det finns och det spöregnade på morgonkvisten. Vi kände ändå att man inte kan ligga och jäsa i våra rum så vi traskade ner till köpcentrumet och fick i oss lite mat. Jag hann också med att spöa skiten ur Jon i airhockey. För er som inte vet vad det är, googla. 2-0 blev det i matcher och jag har nu dragit ifrån ordentligt i vår kamp. 

Vi traskade sedan vidare till Darling Harbour där vi tog oss varsin pilsen. Anthony mötte också upp, han åt pasta carbonara och berättade om sin lilla utflykt han haft. Tillbringat sina dagar i ett hus värt hundra miljoner svenska kronor. "Det var väl helt okej", sa han. Sen åt han inte ens upp hela sin pasta. Då slaffsade jag i mig hans rester. Mat är väl till för att ätas?

Mätta och belåtna traskade vi vidare i betongdjungeln för att möta upp Viktor Bohman även denna dag. Han fick se vårt hus för första gången. Vi hälsade honom givetvis välkommen och gav honom allt han ville ha. Det första han gör då är att ta vår fotboll och skjuta sönder lampan på altanen. Nu finns det inget ljus där, kul. Vi har kommit lite på sniskan med chipelipperna vi hyr huset av, det är inte bättre nu kan jag avslöja. Kvällen hade sen hur mycket som helst att ge. Det var ju den här dagen som alla går ut och levererar i stadsmiljö märkte vi. Kvällen avslutades på stans största casino. Efter det testade jag på Oscars liv som taxichaufförsmördare. Personligen anser jag att mitt var berättigat då det inte fanns något bälte där jag satt. Oscar bråkar med dem för att han är lite småsur för något annat som hänt tidigare på kvällen. Vi fick i af åka gratis. Jon tyckte dock synd om chauffören och slängde lite mynt på honom. Då blev jag arg på honom också. 

Vi tog oss en bit mat och Oscar skrämde sen ett tidningsbud. Han blev så pass rädd att han till och med bjöd oss på en tidning. Vi förstod inte varför. Oscar sprang bara runt på gatan och sjöng det högsta han kunde. 

God fortsättning!

Er polare

Freyr