Jon, Freyr och Goliat på vift

Idag kom jag hem. Jag har just upplevt några av mina värsta dagar i livet. De ligger på plats nr 1,3 och 4 i värsta-dagar-i-livet-listan. Som vanligt åkte jag på de viktiga uppgifterna medan Jon gör det roliga. Vi blev som känt tvungna att lämna tillbaka vanen i Brisbane. Jag är den enda som har tillåtelse att köra den så jag blev ju givetvis tvungen att köra hela vägen. Men inte trodde jag att jag skulle behöva åka helt ensam dessa 100 mil för att sen hoppas på att hitta någonstans att sova och sen flyga tillbaka. Så blev det i af.

Jag fick några riktigt bra anledningar till att ingen av mina tre så kallade vänner ville följa med mig.

Oscars anledning:

"Jag får se hur jag mår i morgon." Morgonen därpå sa han att han ville se mer av Australien. "Ja nu kan vara ett bra ögonblick", sa jag. "Nej inte nu, jag vill stanna där längre i så fall"

Anthonys anledning:

"Inte idag, en annan dag."

Jons anledning:

"Jag ska kanske jobba." "Kanske?" frågade jag vänligt men bestämt. "Ja om han ringer så vill jag vara redo." Han fick inga samtal utan har legat på stranden ena dagen och avslutade den dagen med uteliv. Andra dagen fick jag väcka honom när jag kom hem vid 12 snåret, sen åkte vi till stranden tillsammans.

Jag satte mig i bilen på söndagseftermiddagen och startade trippen. Framåt 3 snåret ungefär hade det inte hänt något kul alls förutom att jag var ca en meter ifrån att köra på ett djur av okänd art. Som tur var lyckades jag vaja undan men lägenheten blev lite stökig efter panikbromsen. Jag var då också nära på att somna så jag stannade till vid en liten ficka för att få en timmes sömn eller två. När jag stängde av bilen blev det fruktansvärt mörkt, helt kolsvart, man såg inte ens marken man gick på. Jag började höra djur i skogen också så jag skrek ett flickskrik och bestämde mig för att åka vidare istället. Stannade då till bakom en bensinmack och somnade som ett barn. Sen vaknade jag upp.

Sliten uttorkad och kissnödig som jag var åkte jag sedan vidare för att stöta på det roligaste som hände på resan. Det var ett stort äpple. Han knäppa en bild på det.

Det näst roligaste var när jag satt vid ett bord. Mittemot mig satt en kines och åt en nektarin. När hon ätit upp sprang hon sitt snabbaste till papperskorgen för att slänga kärnan, efter det sprang hon tillbaka för att lugnt och stilla sätta sig för att börja på nästa nektarin.

Hur som helst, jag lämnade bilen i Brisbane och var gladare än när jag fick ett Nintendo 64 i julklapp -98. Vi hade äntligen blivit av med vårt stora lass. Jag svävade på moln fram till tågstationen där jag skulle hinna med ett tåg till flygplatsen i Gold Coast. Jag hoppade på och somnade, vaknade sen också innan jag skulle hoppa av och där stod jag. Vart skulle jag nu? Jag gick fram och frågade en kvinna och hon sa det till mig direkt. Jag hoppade då på en buss som tog mig till flygplatsen. När jag kom fram tyckte jag det var rätt skönt men kom på att det var ca 13 timmar tills flyget skulle gå. Och 9 av de timmarna var natt. Jag gick då fram och frågade en tjej i en informationsdisk vart närmsta hostel låg. Hon berättade snällt för mig att gå vänster, sen höger, sen upp på main streeten, sen vänster. "Jaha..." tänkte jag. "har du någon karta?" frågade jag snällt. "Ja vi har ju karta, men du hittar. Följ bara bilarna." svarade hon självsäkert. "Jaha..." tänkte jag. Sen gick jag. Jag gick vänster, sen hade jag ingen aning om vart jag skulle svänga höger, så jag började följa efter bilarna. Då kom jag fram till en rondell. "Vart i helsike ska jag nu?" tänkte jag irriterat. Inte nog med det utan det började självklart pissregna också. Jag gav upp helt och hållet vid den tidpunkten. Jag hade som tur med mig lite öl som jag släpat på hela vägen från Sydney och startade min egen fest.

Här är min fest. I en gör-det-själv-tvätt. Jag har aldrig vart såhär förbannad i hela mitt liv. Och värre skulle det bli. Efter att jag druckit upp mina öl hade jag inget att göra, så jag traskade tillbaka till flygplatsen för att se om det fanns någon form av stol/bänk/hästensäng att sova i. Hittade en stol. Där satt jag en stund tills en kille skulle stänga ner flygplatsen för natten och jag var tvungen att lämna. Jag gick då en bit och fann min sängplats. Vid detta laget var jag mer förbannad än jag någonsin vart i hela mitt liv. Såhär såg det ut när jag gick och la mig:

Jag hade som tur var tak, som läckte in. Men jag hittade en skön säng i af...

Under natten, när jag var som allra mest förbannad, fick Jon ett sms med texten: "Du anar inte hur mycket jag hatar dig just nu." Han väljer då att svara: "Du har ingen anledning."

Jag vaknade upp ca 7 gånger den natten. Skakade av frost och hunger. Gick sen mot den stora delen av flygplatsen där jag såg att de börjat släppa in folk. Jag följde efter dem för att hitta ett café som kunde erbjuda mig en frukost som kompenserade eländet. Jag kollade på henne med min tomma, uppgivna blick och sa såhär: "Jag har just upplevt de absolut sämsta stunderna i mitt liv. Tagit många fel beslut det senaste, kört en helvetesresa genom halva landet, svettats, gråtit och slutligen sovit på en dyngsur bänk i shorts och tre t-shirtar. Ge mig det bästa du har!". Hon svarar då såhär: "Du ser ut att behöva en toast!". En toast!? Vem fan erbjuder en toast? Ja men varför gav vi inte bara en toast till Hagamannens offer, alla de som blev ledsna över Jackie Arklövs handlingar och hela norrahammar så de kan börja leva vanligt igen? Toast. Det finns inte något sätt man kan säga toast på för att det ska låta som en stämningshöjare. Jag köpte i alla fall toasten och åt upp den.

Därefter skulle jag stöta på nästa missöde. Jag gick till kön för check-in. Visade upp min biljett och då sa hon som stod där: "Den här har gått ut." "Vill du dö?" frågade jag då. "Du skulle ha checkat in på webben igår kväll. Men jag kan ändra det åt dig. Du måste bara ge mig 31 dollar (ca 210 sek)." Jag ville inget annat än bara komma tillbaka till den säng jag numera sover i så jag gav henne kortet. Sen gick jag vidare till säkerhetskontrollen där en kvinna stoppade mig för att göra ett stick-prov med en maskin de har. Den visade att jag hade sprängmedel på mig. Jag fattade ingenting men det löste sig till slut. Jag hoppade då på flyget och flög tillbaka till Sydney. tog en taxi hem. Förarn visade sig vara en lirare så vi hade ett bra samtal om diverse olägenheter. Sen fick jag ett varmt välkomnande av Jon. Vi drog sen till stranden och vilade några timmar. Nu börjar jag hämta mig från dessa dagar och ikväll blir det nog en god måltid toppat med kortspel. I morgon är det dags för arbete.

Ha en trevlig dag!

Med vänlig hälsning

Freyr